Introduktion till boken Den dolda pärlan

Volym -1 Det forntida arameiska kulturarvet

 

 Vilket språk har använts utan uppehåll i åtminstone 3000 år?

 Omvittnas redan under antiken genom inskriptioner och dokument i ett

område som sträcker sig från västra Turkiet till Afghanistan, från Kaukasus till södra Egypten?

 Blev ett stort litterärt språk för tre religoner?

 Hade nått södra Indien och västra Kina vid tiden för de arabiska erövringarna?

 Talas fortfarande i vissa delar av Mellanöstern av folk från fyra religioner?

 Och som under loppet av 1900-talet fördes av emigranter till alla fem världsdelarna?

 Även om några få språk kan göra anspråk på tre årtusenden av känd historia uppfyller inget utom arameiskan, med dess olika dialekter, alla dessa vilkor. Detta är häpnadsväckande rekord. Ändå har inte hela det arameiska språkets historia, som sträcker sig från antiken till nutid, och dess kultullera betydelse blivit helt utforskad. Kanske beror det på det faktum att man förbisett arameiskans viktiga roll vid ett flertal tillfällen under historien. Faktum är att folk ofta endast känner till arameiskan på grund av att Jesus talade det. Det arameiska kulturarvet, i sin tur, kan liknas vid en dold pärla som bara väntar på att bli upptäckt. När det gäller de tidigaste bevisen måste de bokstavligt talat grävas upp ur jorden. Under de sista hundra åren har man på detta vis funnit stora mängder arameiska inskriptioner och forfarande görs i stort sett varje år nya oväntade fynd.

Syftet med dessa tre volymer är att ta läsaren med på en forskningsresa genom tre årtusenden och till ett enormt geografiskt område i sökandet efter olika faser av denna dolda pärla, det arameiska kulturarvet.

De viktigaste språken i

Mellanöstern, förr och nu.

De tre A:na

 Under de sista fyra årtusendena har det i Melleanöstern funnits tre språk som internationellt sett haft rollen som kulturella språk- akkadiska, arameiska och arabiska. Alla tre har haft funktion som det dominerande kulturella språket under minst tre årtusenden. Arabiskans position i dagens Mellanöstern och akkadiska i det forntida Mesopotamien är välkänd, medan den avgörande roll arameiskan spelade för Mellanösterns kulturhistoria är mindre känd. Framförallt under de 1500 åren som föregick de arabiska erövringarna och Islams tillkomst, vilket ledde till att arameiskan byttes ut mot arabiskan på de flesta håll.

 Det arameiska

kulturarvets betydelse

 Det arameiska kulturarvet är därför en oumbärlig, men gömd, del av det allmänna kulturarvet för alla som bor i Mellanöstern idag, oavsett språk,- och religionstillhörighet. Men det är självklart särskilt viktigt för de grupper som har fortsatt att tala någon av de många arameiska dialekterna fram till dagens datum. Det faktum att dessa grupper spänner över fyra olika religoner – judendomen, kristendomen, islam och mandeismen – är ett klart tecken på den viktiga roll som arameiskan spelat för Mellanöstern under historiens lopp. Idag är det arameiska kulturarvet bäst bevarat bland de många kristna kyrkorna vilkas traditionella liturgiska språk är syrianska- då syriska är namnet på den största kristna arameiska dialekten. Detta innebär att det forna arameiska kulturarvet är speciellt viktigt på de platser i världen där dessa syriska kyrkor etablerats, både i det förgångna (Kina) och i nutid då man inte bara finns representerad i södra Indien sedan nästan två tusen år utan även finns i framförallt västra Europa, Nord,- och Sydamerika och i Australien, länder som är stora mottagare av emigranter.

Men det måste också sägas att det arameiska kulturarvet har en mycket större betydelse, vilket berör den mänskliga historien som helhet. Denna aspekt har framförts av den eminente forskaren i arabisk litteratur, Franz Rosenthal, som började sin karriär inom arameiskan. Han skriver:

 Enligt min åsikt, representerar arameiskans historia den mänskliga kraftens största triumf uttryckt i språk (vilket är själens mest omedelbara sätt att uttrycka sig fysiskt) över det råa stoltserandet med materiell makt……Stora riken erövrades av det arameiska språket och när de försvann levde arameiskan vidare på egen hand. Självklart fanns det folk som talade arameiska i de inflytelserikaste delarna av Främre Orienten, men det som de hade varit tidigare, förblev de maktlösa enheter, i en värld som kontrollerades av andra. Likväl fortsatte språket att användas i religösa sammanhang. Det var det viktigaste instrumentet i formulerandet av religösa idéer i Främre Orienten, vilket sedan spreds över hela världen. Några, som de gnostiska systemen, dominerade den religösa världen under flera sekel och förlorade sedan sina identiteter; andra, de monoteistiska grupperna lever vidare än idag med ett religöst arv som först formulerades på arameiska.

Och han tillägger med dessa slående rader:

Den totala rensningen av den arameiska historien presenterar därför en underbar och unik bild. Den lär oss att de underlägsne kan spela en avgörande roll, att det är möjligt för ordet att härska över imperier och överleva deras upplösning, att det är möjligt för mänsklighetens verkligt stora prestationer att leva vidare även om de som uppnått dem inte längre är de som materiellt sett är de mest välbeställda. Detta kan vara skönt att veta i vår tid. Det är en läxa som är enkel och ofrånkomlig för alla som har haft lyckan att bekanta sig med någon del av arameiskans historia.

 Syftet med de tre

volymerna

 Syftet med dessa tre volymer är att söka utforska detta enormt riak och varierande arameiska kulturarv som, såvitt man vet, spänner över tre årtusenden. Denna volym täcker det forntida arameiska kulturarvet från årtusendet f.Kr. Ett kulturarv som är av betydelse för hela det moderna Mellanöstern. I den andra volymen tittar vi på de olika arvtagarna, förr och nu, till det forntida arameiska kulturarvet och ägnar sen speciell uppmärksamhet åt den syriska traditonen som helhet. Tidsrymden som här täcks är ungefär från är 0 till år 1500 e.Kr. Slutligen, i den tredje delen, ligger fokus på de arameiska arvtagarna under 1900-talet. Och bland de syriska kyrkorna får den syrisk ortodoxa kyrkan störst uppmärksamhet.

 Aram, araméer och

arameiska

 Både i bibeln och andra gamla texter från Mellanöstern kan ”Aram” både vara ett namn på en plats och ett namn på en person. Termen Aram, syftande på ett område vid övre Eufrat, hittades först i en akkadisk inskription som var från ca 2200-talet f.Kr., medan man funnit den i betydelsen av ett personligt namn i akkadiska texter från Mari från c:a år 1700 f.Kr. samt i ugaritiska texter från c:a 1300 f.Kr. Det är fortfarande tvivelaktigt huruvida dessa har någonting att göra med de araméer som spelar en viktig roll under 450 år (1150-700 f.Kr.). I både de assyriska kungarnas krönikor och i bibeln omnämns araméerna och deras kungariken som fruktade fiender. Araméer som grupp omnämns första gången i assyriska texter från tiden då Tiglatpileser I härskade (1114-1076 f.Kr.), medan den geografiska termen mat-Arimi ”Arams land” första gången dyker upp i den assyriska kungen Asshu-bel-kalas krönikor (1073-1056 f.Kr.). Både i dessa och i andra assyriska källor verkar termen avse området över Eufrat åtmonstone så långt som till floden Khabur, numera östra Syrien. Detta överensstämmer men den bibliska termen Aram-Naharain, ”De två floderna Aram”. I biblisk bruk, kan Aram också syfta på områden väster om Eufrat som sträcker sig så långt söderut om Damaskus. I den grekiska översättningen av Septuaginta ger Mesopotamien upp Aram-Naharin (Första Moseboken 24:10 och Femte Moseboken 23:5). I modern användning av denna term har den kommit även att innefatta området mellan Khabur och Tigris (på arabiska Jazira) därför att de två floderna uppfattades som Eufrat och Tigris.

I den bibliska litteraturen hänvisar man många gånger till Aram, både som en plats och som ett namn. I antiken upprättades det ättlängder som ett sätt att styra politiska relationer och detta visar sig i de två släkttavlorna i bibeln i vilka Aram dyker upp: i ”Noas söners släkttavla” i Första Moseboken 10 där ättlingarna till Noaks tre söner Sem, Ham och Jafet finns upptagna, så har Aram tillsammans med Assur och två andra en framskjuten position (10:22) bland Sems barn (vars namn har fått ge namn åt termen ”semitisk”). Eber (judarnas förmodade stamfader) är däremot bara barnbarn till Sem. En annorlunda släktrelation hittas i Första Moseboken 22:21, där Aram sägs vara barnbarn till Abrahams bror Nahor.

En nära relation mellan patriarkerna och araméerna antyds också i de rituella tillkännagivande som israeliterna instrueras att göra inför Gud i Jerusalem (Femte Moseboken 26.5) ”Min fader (Jakob) var en hemlös aramé” (de tidiga översättningarna av den hebreiska bibeln tolkade detta emellertid på ett annat sätt). ”Arameisk” dök först upp som en etnisk term och hittas som del i texter från 1100-800 f.Kr. Under denna period är araméerna kända i anknytning till området i Babylonien (södra Irak) som man hittar namnet längst, och där fortsatte man använda det efter det assyriska texter upphört med att använda det i samband med stadsdelarna i Mesopotamien och i Syrien, där lokala dynastinamn användes istället. Därför nämner Tiglatpileser III (745-727 f.Kr.) inte mindre än trettiosex arameiska stammar som var bosatta i sydöstra Babylonien. En senare påminnelse om araméernas närvaro i Babylonien är den geografiska termen Beth Aramaye som man finner i syrisk texter från det först årtusendet e.Kr.

Det är också möjligt att araméerna dyker upp i Homeros Iliaden. I den andra delen av Iliaden, raderna 782-3 står att läsa, ”Som när Zeus i sin vrede piskar med ljugande blixtar den jord, som betäcker Tyfoeus borta i Arimerland, där det sägs att han ligger i bojor” (Erland Lagerlöfs vers). Även om detta namn ”Arimerland” fortfarande är höljt i dunkel och många förslag har lagts fram så håller flera moderna forskare med den grekiska forskaren Poseidonios 2:a/1:a århundradet f.Kr om att det skulle vara araméernas land man avsåg.

Fr.o.m ungefär 600-talet f.Kr och framåt ger tillgängliga källor inte tillräcklig information för att vi på ett tillfredsställande sätt ska kunna följa en obruten arameisk etnisk identitet genom de följande seklen, därför att det arameiska språket, och de som talar det, som utgör den tråd som man kan följa genom seklerna fram till dagens datum.

 Några orsaker till

förväxling

 Trots att termen arameiska från början syftade på en etnisk grupp förlorade den i sinom tid den betydelse och kom istället att beteckna ”en person som talar arameiska”. Det är t.ex därför som, under Akemenidiska riket, medlemmarna ur den arameisktalande  judiska gruppen i södra Egypten ibland omnämns araméer, då man egentligen menar ”arameeisktalande”. Längre fram i tiden finner vi att judiska texter från åren runt Kristi födelse får man termen ´arameisk´ en tredje betydelse, denna gång ”icke-jude”. Denna betydelse antas också av den tidigare syriska kristendomen, detta får till resultat att Nya testamentet får avsnitt såsom i Apostlagärningarna 19:10 och Galaterbrevet 2:14 där den grekiska texten ställer ioudaioi/judar och hellenes/icke-jude (hellen har här betydelsen ´hedning´ och inte hellene, ´grek´). Motsvarande syriska översättningen använder aramaye for ”icke-jude”. Senare infördes båda bland judar och syrisk-kristna en skillnad i uttalet så att aramaya kom att beteckna”arameiska” och ”aramé” och armaya ”icke-jude, hedning”.

I både judiska och kristna texter från årtusendet e.Kr används termen aramaya ofta omväxlande me suryaya. Men den senare termen menas ”judisk-arameiska” i det judiska texterna, men ”syriska” i det kristna texterna. Syrianska författare använder faktiskt båda termerna och säger att med ”arameiska” menas ”syriska”, vilket självklart historiskt sett är korrekt, eftersom syriska från början var en arameisk dialekt från Edessa.

 Ännu en orsak har sin grund i hur grekerna och egyptierna hänvisade till området som utgjorde av Syrien och Palestina. Både grekerna och egyptierna stötte första gången på assyrier vid tiden då det assyriska riket bredde ut sig västerut till Medelhavet. Detta fick resultat att det betecknade alla områden som stod under assyrisk kontroll ”Assyrien” och eftersom deras främsta kontakt med det assyriska riket var med dess västligaste provianser (Dagens Syrien och Palestina) kom termen ”Assyrien” och adjektivet ”assyrisk/a” att användas om dessa västliga provianser, deras invånare och deras arameiska språk. Därför, när vissa grekiska historiker hänvisar till att diplomatin mella greker och Achaemenidiska riket skulle ha förts med ”assyriska bokstäver”, så avser de faktiskt arameiska. Det är av samma anledning som denna arameiska skrift betecknades assyrisk skrift (kethab ashuri) när judarna bytte ut den gamla hebreiska skriften (som änvänds av det samaritiska samfundet än) mot den arameiska för att skriva på hebreiska.