|
Att våga tala klarspråk
den 13 februari 2014
Augin Aydin
Att våga tala klarspråk är en mycket viktig mekanism som skapar dialog
och debatt bland människor idag. Att tala med otydliga resonemang och
ståndpunkter som ger för mycket utrymme till tolkning behöver inte
alltid vara av godo.
Därför kommer jag nu att försöka tala klarspråk om ett växande problem
inom vår folkgrupp. Språket och dess innebörd för vårt folk, vår etniska
tillhörighet, vår kyrka och inte främst vår identitet. En vis man sade
en gång, "Man kan inte bygga upp en nation om man inte har ett språk som
den kan vila på".
När många av våra föräldrar immigrerade till Sverige (samt andra delar
av västvärlden) under 70 och 80-talet fick de en möjlighet att börja
lära sig att läsa och skriva på arameiska. De som inte kunde tala
språket tog initiativet att lära sig det för de insåg värdet av att
kunna sitt språk. Man kan lägga detta i ett större sammanhang och belysa
det faktum att, många av våra föräldrar samtidigt studerade svenska,
arbetade och hade barn att försörja.
Idag ser läget annorlunda ut. De senare generationerna har hängt det
arameiska språket i trädet och slutat att använda det. Språket har
försvagats bland våra ungdomar och ansvaret att försöka lära sig språket
är nästan obefintlig.
SOKU, Syrisk-ortodoxa kyrkans ungdomsförbund, använder sig nästan
uteslutande av svenska vilket gör att våra arameiska ungdomar inte
behöver ta ett ansvar att lära sig förstå och tala språket. Det är inte
längre någon som sätter krav eller uppmanar ungdomar att lära sig
språket. Det som en gång var, är blott ett minne av en utopi som idag
håller på att utsöndras.
Våra institutioner och föreningar får idag miljonbelopp av staten som
skall främja och utveckla föreningslivet och diverse aktiviteter. Att
inte lägga någon möda på att låta våra ungdomar i Sverige inse
nödvändigheten med att lära sig det arameiska språket, är en skandal som
verkligen visar hur långt ner språket har hamnat i rangordningen.
Genom att våra föreningar (nästan) uteslutande skulle använda sig av
arameiskan på sina möten, aktiviteter eller föreläsningar och verkligen
betona hur viktigt språket är för existensen av vår identitet finns
möjlighet att lägga en grundsten som vi kan stötta oss mot. Vi kan inte
kalla oss för araméer och vara stolta över det, om vi inte kan tala
eller förstå vårt eget språk. Vad finns det då att vara stolt över?
Det är aldrig försent att lära sig eller stärka sitt språk. Det är bara
viljan som kan hindra en för att göra det.
Om detta mönster fortsätter kommer det inte att dröja lång tid, innan
våra nästkommande generationer totalt glömmer bort språket. Eller
eventuellt inte får möjligheten att lära sig det hemma, på grund av att
föräldrarna inte behärskar det.
Att tala om att arameiskan håller på att dö ut är ett faktum. Det är ett
faktum som jag, du och hela vår folkgrupp har orsakat. Det är aldrig
försent att börja.
När staten Israel blev självständigt 1948 från Storbritannien var det
inte många judar som kunde tala hebreiska. De kom från alla världens
hörn till det utlovande landet. Idag talar nästan uteslutande judar i
Israel hebreiska. Detta är frukten av all ansträngning och arbete som
judarna lagt ner på deras språk.
När ska vårt folk börja så, så att våra barn och barnbarn kan börja
skörda?
http://bahro.nu |
