”Utan engagemanget tappar jag livslusten”
Roni Doumit växte upp i krigets Libanon – nu vill han
bidra till förändring
Roni Doumit, ordförande för Svenska freds lokalförening i
Uppsala, växte upp i krigets Libanon. När han tio år gammal
kom till Sverige hade han aldrig levt i fred. Han drivs
sedan många år av viljan att kunna bidra till förändring i
sitt forna hemland.
Han säger själv lite skämtsamt att han samlar på ideella
organisationer som andra samlar vykort. Han är aktiv i 15
organisationer, sitter i styrelsen i sex och är ordförande
för tre. Roni har bara varit ordförande i dryga året för
Svenska freds i Uppsala men förutom att den relativt nya
styrelsen har ett antal aktiviteter i gång håller man
dessutom på för fullt med att arrangera Svenska freds
kongress i vår.
För Roni Doumit är det livsnödvändigt att engagera sig.
– Utan engagemanget skulle jag tappa livslusten. Jag måste
ha något som driver mig – varför lever man annars? Min pappa
dog för en månad sedan i Libanon. Sådant gör att man får
perspektiv på livet. Livet är skört. Jag måste känna att jag
ger, då kan jag känna mig levande.
Minns ingen rädsla
Vi börjar samtalet med Ronis barndom. Han föddes för 26 år
sedan i Libanon och han levde sina första tio år mitt i
kriget, även om hans område inte var det värst drabbade. Men
han kan inte minnas att han var rädd eller otrygg.
– Jag vet inte – jag hade inget att jämföra med. En gång
blev jag träffad av splitter, men jag kan inte minnas att
jag generellt kände att jag var i fara.
– När man är mitt i ett anfall så springer man till närmaste
skyddsrum. Det låter överallt, berättar han för att förklara
att det blir någon sorts rutin, ett sätt att agera. Man är
mitt i det och ser inte helheten utan bara just det som
måste göras, just nu.
Och han berättar också hur man försökte vända det hemska
till något roligt – de äldre barnen sprang ofta ut från
skyddsrummen för att lyssna på granaterna som föll. Han
minns också en händelse då en båt med bensin skulle anlända
till hamnen närmast hans stad.
– Syrierna besköt båten. Vi gick till en kulle och såg hela
scenen, hur bomberna föll i vattnet omkring båten – det var
häftigt! Båten kom fram. Vi hade levt utan bensin i flera
veckor.
Men även om Roni Doumit inte kan minnas att han var rädd
eller otrygg, så fick hans mamma nog av oroligheterna. De
kom till Sverige 1989, till Värnamo. Han tror att det var
bra att komma till en liten och väldigt svensk ort.
Och sedan säger han något som kanske inte är så Svenska
freds--korrekt – han gillar militären. Han gjorde lumpen och
ville verkligen göra det. Han tyckte att det var skönt att
komma hemifrån och ta hand om sig själv.
– Som Mellanösterngrabb från en medelhavskultur är man
väldigt föräldraberoende! berättar han.
Han är alltså långtifrån någon radikalpacifist. Han menar
att ibland behövs väpnat motstånd och militär kraft. Men när
det fredliga motståndet har en chans att nå resultat är det
ändå det mest effektiva, som den fredliga Cederrevolutionen
i Libanon förra året . Oppositionen enades och lyckades med
fredliga metoder tvinga Syrien att följa FN:s resolution och
lämna Libanon.
Libanon engagerar
Libanon, ja – det genomsyrar Roni Doumits engagemang. Han
kände under hela sin uppväxt i Sverige en törst att veta mer
och en vilja att kunna bidra till förändring. Efter lumpen
ville han komma vidare. Han kunde välja mellan att stanna i
Värnamo och arbeta inom industrin, eller flytta och börja
plugga. När han fick veta att universitetet i Uppsala hade
en kurs i orientalistik – Mellanösterns historia, språk,
politik med mera – var det som hittat för honom.
– Det är lätt att engagera sig i Uppsala. Jag började med
Amnesty, och med att jobba för att politiska fångar i
Libanon och Syrien skulle släppas.
I Uppsala hittade han äntligen likasinnade som också var
från Mellanöstern. I Stockholm hade de flesta libanesiska
oppositionsrörelserna filialer, så Roni Doumit "fick in en
fot i Stockholm också". Hans egen favorit Free Patriotic
Movement fanns däremot inte representerad, så Roni startade
en filial.
Han tror att han gick med i Svenska freds mest för ordet
"freds" skull. Han hade läst på hemsidan vad föreningen stod
för och ställde upp på det. För att få veta mer gick han på
årsmötet 2005. En ny styrelse skulle väljas, men vem skulle
bli ordförande? Det fanns inga förslag, så då räckte Roni
Doumit upp handen.
Vad han själv vill göra med föreningen är ingen hemlighet.
En av Uppsalaföreningens studiecirklar handlar om
utvecklingen i Libanon. Han har också lämnat en motion till
kongressen för att få riksföreningen att ägna sig åt
Mellanöstern.
Han har en vision av hur Svenska freds sätt att arbeta både
på gräsrotsnivå och med politiker ska exporteras till
Mellanöstern. När diktaturerna faller i Mellanöstern kan
antingen demokratiska eller extremistiska krafter ta över,
och Roni Doumit vill verka för att de demokratiska krafterna
får allt stöd de behöver så att inte skålen tippar över till
extremisternas fördel.
Men även ett Svenska freds som inte arbetar med Mellanöstern
ställer han upp på. Dels, påpekar han, är det en styrka i
Svenska freds att det som man inte arbetar med centralt kan
lokalföreningar ta tag i om de vill, dels är allt
fredsarbete ihopkopplat: Många av de frågor som Svenska
freds arbetar med – personminor, kärnvapen, vapenexport –
har också kopplingar till Mellanöstern.
Ordförande i ny förening
Roni har precis blivit magister i Mellanösternstudier och
anställts på studentkåren som studiebevakare. Bara någon
vecka innan vi träffas har han startat ännu en förening,
Syrianska-Arameiska Akademiska föreningen i Uppsala, där han
är ordförande – denna gång visste han om det före mötet.
Många engagerade som Pax intervjuat berättar hur kul det är
– om det inte vore roligt skulle man inte fortsätta. Men
Roni vill inte tala i de termerna. Visst har han kul, men
det verkar inte vara så viktigt. Han vill förändra och har
svårt att tänka i termer som roligt och tråkigt.
När man intervjuar Roni blir man lätt oroad att han kommer
att bränna ut sig med allt sitt engagemang, men han avfärdar
oron:
– Visst är det lätt att bränna ut sig, men om jag känner att
jag inte kan förändra något som jag tycker är fel blir jag
mer utbränd. Visst kan jag bli trött, men jag skulle bli
ännu tröttare om jag inte gjorde något.
EVA KELLSTRÖM FROSTE
Copy: Pax och artikelförfattaren
Pax 2/06 |
