|
Arabiskan och de
talade språken i Mellanöstern
20121024
Inom det område som ibland går under ¨den arabiska
världen¨ finns det ett olöst problem, närmare bestämt
inom lingvistiken.
I dessa länder är det arabiska skriftspråket som ses som
det höga och fina språket medan det talade språket anses
ha en låg status.
Man kan jämföra detta fenomen med svenska språket och
det gamla norröna som fanns i norden för över 1000 år.
Det skrivna arabiska måste elever lära sig i skolorna
och om man inte studerar alls eller bara studerar lite
jämfört med andra som läser till universitetet skapas
det en lucka och ett tydligt avstånd mellan dessa
personer.
Författare som försöker skriva böcker i det talade
språket får mindre status inom lyrikgemenskapen och när
staten och alla andra institutioner propagerar för det
skrivna arabiska bildas det en känsla hos folket att det
talade är fel att skriva på och folk börjar tro att det
skulle rent praktiskt vara omöjligt att få sitt talade
språk att fungera som skriftspråk.
Det finns fördelar och nackdelar med det så kallade
¨arabiska högspråket¨. En fördel är till exempel att en
lärd libanes skulle kunna läsa marockanska tidningar och
vise versa, länderna som delar detta skriftspråk är ju
22 idag.
En av nackdelarna som syns redan i barndomen är att ett
barn börjar skolan vid 6-7 års ålder mer eller mindre
utan att ha läst något och utan att ha fått höra sagor
och annan barnlitteratur på sitt eget modersmål, alltså
det folk pratar hemma helt enkelt.
Att aldrig kunna skriva det första man tänker på utan
måste alltid formulera om sina tankar skapar problem för
fantasin och kreativiteten. Att aldrig kunna läsa på
språket du känner för och där dina minnen och
erfarenheter är samlade skapar också en sval relation
mellan författare och läsare, en stor författare i
Mellanöstern kan vara glad om han får några få tusen
sålda böcker, när marknaden täcker över 150 miljoner
människor med Arabiska som officiellt språk.
|
|
