Klostret öppnades 1745 när Abi Jaghi Helou ville ha sina två döttrar i ett kloster. 1764 tog Saint Antonine ordern över klostret helt och hållet. Först var det bara ett kloster, senare byggde man kyrka och 1815 byggde man en skola för präster och munkar. Mellan 1815 och 1865 blev klostret känt för sina duktiga lärare och elever, många böcker översattes och många skrevs och trycktes här.

1845 brändes delar av klostret ner av druser, bland det viktigaste som brändes var kyrkan och biblioteket. Efter upproren i bergen 1860 kom fransmännen in i Libanon och intog flera platser runtom i landet, däribland st. Antonine klostret. Fransmännen hämtade med sig en tavla på en annan st. Antonine och satte upp den där den brända st. Antonine den stores tavla satt. Än idag firas i klostret födelsedagarna för både den förste och den andre st. Antonine.

Klostrets präster hade alltid goda relationer med härskarna i bergen, särskilt de drusiska emirerna då det fanns flera präster som var rådgivare till dessa. Emirernas barn utbildades oftast av st. Antonins präster.

Flera projekt i början på 1900 talet under fader Josef Chidiac:

1906 renoverades hela klostret

1906 återöppnades skolan

1909 återöppnades tryckeriet

1911 öppnades tidningen Kawkab

1911 vatten projekt som kunde leda från källorna i norr ända ner till kusten

i början av 1900 talet fungerade staden Baabda som medelpunkt för Libanon, både geografiskt och politiskt. Klostret spelade då rollen som samlingsplatsen där de flesta inflytelserika männen från alla religionsinriktningarna i landet kunde samlas och prata politik och diskutera självständigheten.

1914 började första världskriget och det var dåliga tider för hela Libanon. Skolan blev tvungen att stänga då den osmanska armén ockuperade den och gjort den till en militär förläggning. Tryckeriet och tidningen stängde också 1914. Under och mellan första och andra världskrigen var verksamheten mest koncentrerad på kyrkliga ärenden och man skötte om marken runt omkring. 1949 återuppbyggde man skolan som snabbt blev en av de bästa i landet. De första fyra åren tog man enbart in präster men efter det öppnade man upp den för andra elever med flera utbildningar. Efter 1990 hade man passerat 30 000 elever och 400 lärare. Skolan har hela tiden fortsatt att växa och idag finns flera utbildningar på universitetsnivå.

 En modern tragisk historia för klostret och hela den maronitiska gruppen var bortförandet av munken och musikern fader Albert Sherfen av syriska Baath soldater i oktober 1990. Klostret ligger ju relativt nära president palatset och när den syriska armén slutligen kunde ockupera palatset och driva ut de sista stridande parterna begick man även flera dåd på civila runt i området. Fader Albert togs inifrån sitt kloster och har sedan dess inte setts av sina anhöriga. Det enda hoppet har varit att flera frisläppta libanesiska fångar i syriska fängelser har vittnat om att de sett och pratat med den omtyckta fadern. Vi ber att fader Albert Sherfen ska någon gång kunna återvända till sina nära och kära och till sitt kloster, St. Antonin klostret.

Kort om St. Antonin den store:

Antonios föddes 251 i staden Koma i Egypten, under tiden då de kristna fortfarande var förföljda av romarna. Han kom från en rik familj men var ända sedan barndomen en mycket givmild person. En gång efter att sin far och mor hade dött satt han i kyrkan och prästen läste Matteus kapitlet 21:19 där det pratas om att den som vill bli hel och fullkomlig måste man lämna ifrån sig sina ägodelar. Antonios kände sig träffad och gick ut och sålde allt han hade ärvt och gav det till dem olika kyrkorna och folket. Antonios gick sen till en gammal munk som bodde ensam utanför stan och där levde han ensam och tillbringade sitt liv med Gud.