|
Kormakitis
och Maroniterna
080422
Under historien har den Maronitiska
minoritetsgruppen på Cypern fått lida under de två
majoritetsfolken som lever på ön.
Dessa grupper är den Grekisk Ortodoxa
och den Sunnitisk Muslimska. Eftersom Maroniterna är
Kristna har de Turkiska Muslimerna förföljt dem och
massakrerat dem under den Osmanska fanan. Eftersom denna
Kristna grupp tillhör en kyrka som ligger nära den Katolska
påven har de Grekisk Ortodoxa också förföljt dem och
massakrerat dem under olika perioder.
Maroniterna kom till Cypern i olika
omgångar där de första anlände runt 700 talet efter Kristus.
De kom främst från Libanon och Syrien.
Deras antal har varierat stort och idag
räknas dem till ungefär 6000 personer. Alla är medborgare i
staten Cypern. Maroniterna bodde oftast i byar i norra
Cypern. Detta kostade dem mycket när den Turkiska armén
invaderade Cypern 1974 och delade ön. Norra Cypern som blev
under turkisk överhöghet hade största antalet Maronitiska
byar. Alla dessa byar tömdes på sin ursprungliga invånare
och nya ifrån fastlandet Turkiet bosatte sig i deras hus.
Av kyrkorna och klostren gjordes det
stallar och andra militärbyggnader.
Alla Maroniter fick fly till södra
delen av landet, söder om Nicosia. Nicosia delades nu i en
Grekisk och en Turkisk del, precis som hela landet.
Medan alla maroniter var tvungna att
fly var det en by som behöll sina äldre kvar i byn. Denna by
heter Kormakitis. Alla barn och barnbarn flydde men de äldre
stannade kvar.
Idag är den yngsta i byn över 70 år.
Det finns ungefär 50 personer kvar.
Dessa människor hade ett speciellt
språk, språket är först och främst en blandning mellan
Arameiska, Arabiska och Grekiska. Maroniterna som kom till
den Grekiska sidan fick gå i Grekisk Cypriotiska skolor och
arbetade där och pratade Grekiska.
För att kunna besöka sina föräldrar och
far och morföräldrar i den ockuperade delen av ön var man
tvungen att ansöka om tillstånd i Ankara och oftast fick man
ett avslag. Detta medförde en stor förlust för denna grupp i
form av att sitt kulturarv höll på att smälta och försvinna
framför deras ögon.
Idag är det viktigt att man
dokumenterar detta unika språk de äldre fortfarande talar
och även ta del av de vanor och traditioner som de
fortfarande har i byn Kormakitis.
Om den sista i byn dör snart skall den
veta att sin död inte innebar en förlust utan skall
efterlämna något unikt omvärlden. |
