ÖPPETBREV TILL TURKISKA RIKSDAGEN

av:ABI

20120422

Syrianerna, som är ättlingar till ett av dem gamla ursprungscivilisationerna i det forna Mellanöstern, nämligen Araméerna, har permanent varit bosatta i mer än 4-5 tusen år i en region som idag omfattar sydöstra Turkiet, dagens Syrien och Libanon, nordvästra Irak, och norra Palestina, med koncentration till det område som kallas Mesopotamien och Tur Abdin. Benämningen syrianer eller snarare syrier, tillkom och användes av våra förfäder några århundraden efter att ha tagit till sig kristendomen.

Sedan det sista syrianska kungadömet dog ut under andra halvan av 300-talet har syrianerna varit utan eget land, men däremot levt och varit en majoritet i dem områden som jag nämnde. Från 700-talet och framåt uppkommer nya dynastier och även nya religioner, araber och islam t.ex., som leder till att syrianerna som etniskt- och kristen folkgrupp decimeras århundraden efter århundraden. Denna decimering leder i sin tur till att syrianerna utsätts för allt grövre kränkningar och utrensningar från sin omgivning, som från 1200-talet och framåt blir dominerad i dem norra delarna av Syrien och Irak av turkar och kurder.

Dessa systematiska utrensningar och pågromer fortsätter och kulminerar i folkmordet på dem kristna i ungturkiska riket under första världskrigets början.

Ungturkarna, framstegspartiet (Ittihat ve Terakki partisi), tog makten i det ottomanska riket 1909 och deras mål var att skapa ett enhetligt homogent ras i en stat (s.k. panturkiska staten)och en renlärig religion som enda tillåtna religionen, i detta fall islam. För att uppfylla sina ideologiska och politiska mål beslutades redan 1913 om en utrensning av de kristna i Turkiet och politiskt beslut togs i april 1914, vilket ledde till att folkmordet började redan 1914 i dem västra delarna och nådde dem östra delarna på senvåren året därefter, dvs. 1915.

I efterspelet till folkmorden och 1:a världskriget pågicks det några förhandlingar om de kristnas situation i det forna ottomanska Turkiet. I bl.a. Lusuanne-fördraget 1923 tillerkändes kristna folkgrupper minoritetsstatus, men för syrianernas del blev denna status och därmed tillkommande rättigheter aldrig genomförda.

Istället fortsatte den nya republiken att fortsätta turkifieringen i landet genom ett antal olika åtgärder, bl.a. ett namnlag som kom 1934 och påtvingade alla människor i Turkiet ett turkiskt familjenamn. Även städer och byar fick sina namn ändrade till turkiska namn.

Bort sett från senaste 10 åren, levde Syrianerna ständigt under hot och förföljelser av olika slag från islamiska majoritetsbefolkningen i omgivningen med statens goda minne men utan statlig skydd eller annan trygghet.

Syrianska kyrkor och kloster konfiskerades av staten, icke turkiska skolor som undervisning av vårt modersmål, arameiska, i våra kloster stängdes, våra egendomar plundrades och våra döttrar bortrövades.

Inte bara dessa hemskheter utan syrianerna var också utestängda från statliga och andra offentliga anställningar, militära skolor eller bli befäl inom militären.

Trots Lausanne-fördraget fick syrianerna ingen minoritetsstatus och inte heller sina rättmätiga och självklara lagenliga medborliga rättigheter som var redan inskrivna i Turkiets sekulära och demokratiska grundlag.

Turkarna och kurderna dödade oss på grund av vår Syrianska-Arameiska etnicitet och vår kristna religion. De dödade oss så att de kunde ta över våra egendomar och därmed vårt hemland. Det är just därför som syrianerna aldrig tillerkänts minoritetsstatus eller andra mänskliga rättigheter i Turkiet.

För att belysa situationen ytterligare gör jag en liten summering om syrianerna i Turkiet under andra halva av 1900-talet.

För ca 60 år sedan bodde det närmare 300 tusen syrianer i dem sydöstra delarna av Turkiet, huvudsakligen bosatta i Mardinprovinsen, med centralorten Midyat och kringliggande byar. Detta område kallas för Tur Abdin och är norra delen av Syrien som delades när turkiska republiken kom till 1924. Idag bor det knappt 3 tusen syrianer i hela detta område. Ändå finns det hundratals kyrkor, kloster och andra egendomar som tillhör och ägs av syrianerna, men där kurder och turkar tagit över förfogandet och besitter dem med tvång. Många småstäder och byar är helt tömda på dess syrianska befolkning, tydligaste exemplet är Nisibis eller Nusaybin som är minst 2 tusen år gammal syrianskt stad, men där bor det inte en enda syrian eller annan kristen.

Det är också under denna period som massutvandringen av syrianer från Turkiet sker. Med friheten i bl.a. Europa såg syrianerna en möjlighet att komma undan dem etniska och religiösa hoten och trakasserierna. Ett konkret exempel på dessa trakasserier är Cypernkriget och inbördeskriget i Libanon på 70-talet, som ledde till att flera syrianer och övriga kristna mördades i Turkiet. Massutvandringen från Turkiet påverkade syrianerna i andra länder till den graden att en massutvandring började i slutet av 70-talet från Libanon, Syrien och Irak också. En av huvudanledningarna till denna massutvandring var också att ett budskap spreds i regionen om att islamiska världsrådet vid sitt möte i Lahor 1982 fattat beslut om att tömma Mellanösten på kristna före millenniumskiftet och att Sharialagar skulle införa i alla muslimska länder. Så det gällde att som kristen rädda sig fortast möjligt.

Under perioden från 1970-2000-talet har närmare en miljon syrianer tillhöriga olika kristna kyrkor utvandrat från sina kärnhemländer.

Bara i Sverige och Tyskland har vi 250 tusen av dessa. Resten finns utspridda i hela västra Europa, den amerikanska kontinenten och Australien.

Syrianerna i diasporan har organiserat sig och bildat flera organisationer varav Syrianska riksförbundet i Sverige, som grundades 1979, är ett. På motsvarande sätt är det i övriga Europa och Amerikanska kontinenten.

För att hävda och kämpa för syrianernas mänskliga och medborgarliga rättigheter internationellt grundades Syriac Universal Alliance 1983 som ett paraply organisation för alla syrianska organisationer världen över.

 I diasporan har syrianerna lyckats inom många områden, med egna tidningar, TV-kanaler, fotbollslag på elitnivå, politiker på toppnivå m.fl. Då kan ställa sig frågan? Hur kommer det sig att syrianerna lyckas så bra i diasporan medan de levde nästan osynlig och maktlös i sina hemländer - ursprungsländer?

 Svaret är ganska enkelt och entydigt. Inget land med Turkiet i spetsen har gett syrianerna minoritetsstatus eller andra etniska, religiösa eller mänskliga rättigheter. Snarare tvärtom har Turkiet konsekvent bedrivit sin politik mot syrianernas och kränkt deras folkliga och mänskliga rättigheter. Förnekandet av Seyfo, folkmordet, är det tydligaste exemplet.

Under dem senaste 20 åren har vi samlat tillräckligt med bevis som styrker att massakern av kristna under 1:a världskriget var, vid dess rätta definition, ett folkmord. Vi är skyldiga våra förfäder och alla som fallit offer för folkmordet att inte glömma det och inte heller kompromissa om detta faktum.

Trots att Sveriges riksdag erkänt Seyfo som folkmord har ingenting hänt efter erkännandet. Tillika förnekar Turkiet fortfarande folkmordet och syrianerna är utan några rättsliga rättigheter, varken som individer eller som etniskt folkgrupp.

Därför hoppas jag att detta offentliga brev ska aktualisera frågan igen och svenska regeringen och andra världssamfund som FN och Europarådet ska utöva starkare påtryckningar på Turkiet för ett erkännande av syrianerna som en minoritet och tillerkänna dem folkliga och mänskliga rättigheter.

Det är rättsäkerheten som är en viktig del av den demokratiska rättsordningen som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och andra individer och inte minst handlar det om regleringen av det juridiska förhållandet mellan den enskilde och staten.

Eftersom vi, syrianer har en flertusenårig, språk- och kulturgemenskap innanför den nationella gemenskapen i Turkiet borde vi självklart räknas som etnisk minoritet eller ursprungsbefolkning, i enlighet med internationella konventioner, ILO:s (International Labour Organization 1989) - Konvention om ursprungsfolk och stamfolk nr 169.

Dessa konventioner, för skydd av nationella minoriteter och minoritetsspråk, berättigheter minoriteter rätten till skydd och stöd för att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Syrianerna i Turkiet ska omfattas av dessa konventioner och ha samma rättigheter att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur samt få utöva sina mänskliga och borgarliga rättigheter på samma villkor som etniska turkar och vara skyddade i landets grundlag.

Det är därför Syrianska organisationer världen över kämpar ständig och oförtröttligt för vår själklara rättighet att bli erkända och få urbefolknings- eller etnisk minoritetsstatus, i Turkiet och andra liknade länder.

Det är därför dags för Turkiet att ta ett ansvar för den syrianska folkgruppen som finns kvar i Turkiet, men inte minst att förglömma det stora flertalet som finns utanför landets gränser, främst i Europa. En tillerkänd rättighet i Turkiet innebär inte enbart de som bor där utan också måste omfatta de som bor utomlands, t.ex. Sverige.

Och just därför är det också dags för Turkiet att dels erkänna folkmordet, Seyfo, och dels tillerkänna syrianerna minoritetsstatus och därmed därpå följande mänskliga rättigheter i dess alla former.

Jag vill avsluta med att säga att arameiska (syrianska) folket bl a förväntar sig att följande punkter skrivs i det nya turkiska grundlagen och garanteras i enlighet med ovan nämnda internationella konventioner:

1.      Att erkänna Syrianerna som en etnisk minoritet med ursprungsbefolknings-status och därmed säkerställa alla därmed tillkommande rättigheter.

2.      Att återlämna all av staten konfiskerade mark, fastegendom såsom kloster och kyrkor och övriga egendomar till sina ursprungsägare eller deras arvingar eller garantera motsvarande ersättning. Skyddet för äganderätten måste garanters och ges en stark ställning i grundlagen.

3.      Alla ortsnamn som fick turkiska namn bör ändras till de sina ursprungliga benämningarna.

4.      Att syrianernas kulturarv likställs med övriga statliga kulturavet i landet

5.      Att all människor som utvandrat från Turkiet ska ha rätten att med sina familjemedlemmar återvända eller också få sina medborliga rättigheter tillbaka.

6.      Att garantera ett skydd för mångkulturellt samhälle där alla etniska folkgrupper som turkiska medborgare kan behålla sina identiteter och de olika kulturerna ska existera på samma villkor sida vid sida. Grundlagens skydd mot rättighetskränkande lagstiftning skall vara lika starkt oavsett vilken fri- eller rättighet det gäller.

7.      Att Syrianernas rätt att utöva av sin religion, bevara och utveckla sitt språk, sin historia ska jämställs med övriga befolkningsgrupper i landet och får samma förmåner som dem.

Fotnot: Skribenten har varit med och grundat:

-          Syrianska Riksförbundet i Sverige (SRF)

-          SRF:s tidsskrift Bahro Suryoyo

-          Syriac Universal Alliance (SUA)