Replik till Anders Strindbergs artikel i Svenska Dagbladet, söndagen den 27 februari

Joseph Saouk

Doktorand vid avd. för Mellanösternstudier

Stockholms universitet

Anders Strindberg skriver i Svenska Dagbladet söndagen 27 februari 2005 i Brännpunkt under rubriken ”Svik inte ett pressat Syrien” att han tycker att Syrien är i behov av skydd. Om detta är för att Syrien ska kunna förbli den ideala platsen att odla och främja deras gemensamma hatideologi, så kan vem som helst instämma i vädjandet. Artikelförfattarens resonemang, vilket i realiteten innebär en förlängning av libanesernas redan 30-åriga lidande, är minst lika kriminellt som tyrannens. Att artikelförfattaren varit gästprofessor hos tyrannen borde inte frånta honom hans bedömningsförmåga.

Strindberg märker nästan inga svarta sidor i den 36-åriga diktaturen Syrien. Snarare är det tvärtom; man läser om ett land i behov av skydd från en överhängande yttre fara, nämligen Bush. Artikelförfattaren borde förtydliga om han egentligen menade att det är själva landet Syrien som han är bekymrad för eller om det är dynastin Assad. Om man får tro Amnesty Internationals rapporter och rädslan hos de flyende från Syrien och Libanon, så talar dessa sitt tydliga språk om massmorden och oppositionsannihileringar genom seriemord på politiker, inte bara bland oppositionen utan även bland tidigare lakejer, mord som knappast var inspirerade av Bush eller av Israel. Ändå får inte Strindbergs läsare se skymten av oro för dessa människor eller de signaler de förmedlar. Enligt artikeln verkar det vara dynastin Assad som förtjänar vår sympati och inte människorna i Syrien. 

Trots hans västerländska utbildning i statsvetenskap, verkar artikelförfattaren ha anammat det fascistiska Baath-partiets syn på majoritet och minoritet. Enligt denna syn skulle samerna i Sverige aldrig få några ursprungsfolksrättigheter, eftersom de är minoritet, om de överhuvudtaget skulle ha rätt att existera som ett eget folk. Vill man hårddra resonemanget och ironisera skulle man kunna säga att det var ju tur att alla syrianer i Syrien har tvångsarabiserats eller så har de flytt till Sverige. Och här i Sverige kan de lära sig sitt syriska språk. Något som de inte kan i hemlandet.

Vidare vet artikelförfattaren att utnyttja att många svenska läsare inte är medvetna om att demonstrationer som får regeringar på fall i EU, får syriska regeringen att krossa staden vari demonstrationen genomförs så att den faller över sina invånare i Syrien (och i före detta Irak). Han talar vidare om majoritet och minoritet och utan att referera till några historiska uppgifter, anser artikelförfattaren att indelningen i Libanon handlar om partipolitik. Utan att göra sig besväret att referera till några statistiska uppgifter påstår artikelförfattaren att oppositionen i Libanon är en ”minoritet… både på gatan och i riksdagen”. Strindberg ogillar beteckningen ”ockupation” om Syriens armé i Libanon. Det gjorde även nazisterna i Österrike när det gällde Führerns armé, eftersom detta var en närvaro som det röstats om. En liten skillnad är dock att Syriens armé invaderade Libanon ”utan att behöva någons tillåtelse” och detta allt enligt dåvarande diktatorn Hafez Assad, i sitt berömda tal den 20 juni 1976.

Att ända sedan Syriens så kallade ”närvaro” (den beteckning som Strindberg föredrar att använda) i Libanon 1976 två nyvalda presidenter (Bashir Gemayel och René Moawwad), två statsministrar, en sunnimuslimsk mufti, flera oppositionsledare, mördats, flera andra ”försvunnit”, och andra, om inte dödats, till dags dato sitter i mörka fängelser eller i exil — allt detta rubbar inte artikelförfattarens statistiska uppgifter. Att de libanesiska riksdagsvalen bojkottades vid flera omgångar av majoriteten i den kristna befolkningen tycks inte vara värt att ta i beaktande i artikelförfattarens analys i fråga om majoritet och minoritet.

I likhet med Baathfascisterna tycker artikelförfattaren att flera hundratusentals demonstranter i huvudstaden Beirut är minoritet, trots att hela landets befolkning är drygt tre miljoner och att dessa demonstranter har behövt vård på sjukhus efter varje intervention av regimens ”säkerhetsstyrkor”. Strindberg tar inte upp för diskussion den omständighet att Baath-partiet använder Libanon som lydstat genom att ha hållit dess regering som gisslan. Damaskusexperten har inga funderingar omkring det faktum att det existerar ”arabiska” avtal som används för att förhindra att omvärlden ingriper ens genom en FN resolution, vilket är något som inträffat med båda resolutionerna 425 och 520. Kan det vara artikelförfattarens mening att det saudiska Taif-avtalet, som förhalat dessa nämnda resolutioner och tillåtit den syriska armén (genom sin lydregering) att förlänga sin ”närvaro” i Libanon i nu 13 extra år, nu även bör brukas till att förhala FN-resolution 1559 som kanske ”riskerar” befria libaneserna från grannlandets 30-åriga exporterade diktatur?

För gästprofessor Strindberg, kan en demokratiskt omvald Bush vara mindre representativ för sitt land än en tyrann/president med 36-års diktatur som segrar med ca 99,7% vid varje omröstning, eftersom val inte behövs, av brist på kandidater. Tyrannen framstår verkligen i det här fallet, trots sina massmord, vara omtyckt av majoriteten. Om man håller med om detta resonemang måste man förklara vad man menar med majoritet. Dessutom verkar den syriske diktatorn vara begåvad med några försvarare varav en som vädjar om hjälp från EU. Kanhända känner inte läsaren till i detalj den komedi som utspelade sig då Syriens ”riksdag” på bara två dagar ändrade minimiåldern för att få kandidera som presidentkandidat i grundlagen så att den skulle passa sonen Assad då han skulle ärva presidentskapet efter sin pappa.

Problemet är att den syriske gästprofessorn inte tydligt förklarar för läsaren vems talan han för. Strindberg säger ingenting om den syriska befolkningens behov av skydd från sina makthavare som krossar och fäller en stad över dess dryga 20 000 ”olydiga” invånare.