ArDO: Yes we want Lebanon to be the Switzerland of the East and Beirut the Paris of the East

 

Aftonbladet

Söndag 13 februari 2005

Då var kidnappning en mycke lönande

affärsidé

Att ta gisslan och släppa den mot betalning är ett urgammalt brott som utövats i krig och fred i stor skala sedan medeltiden. Av någon anledning verkar denna aktivitet ha blommat i synnerhet i muslimska länder, där gisslantagande och kidnappning fortfarande drivs med precision och yrkesskicklighet. Det tycks vara en drivande affärsidé i vida kretsar, i synnerhet i dagens Irak där människor försvinner varje dag, inte bara utlänningar.
  Det fanns en tid på 1700-talet då flera hundra svenskar samtidigt satt gisslan i Konstantinopel och i de så kallade Barbareskstaterna, det vill säga i det som är Algeriet, Tunisien och Marocko i dag. Till Konstantinopel kom svenskar som tagits som krigsfångar i Baltikum och sedan sålts av ryssarna som slavar till Turkiet, i synnerhet fångarnas hustrur och barn. I Barbareskstaterna satt långa tider hela svenska fartygsbesättningar fångar.
  Vid ett tillfälle år 1760 hade inte mindre än sammanlagt sju svenska sjökaptener med sina besättningar hamnat i de marockanska piraternas händer.
  Svenska staten gjorde vad den kunde för att få sina medborgare fria, oftast mot kontant betalning.
  Redan år 1704 lyckades en svensk diplomat köpa en svensk snickardotter från Narva fri för 82 daler silvermynt i Konstantinopel. Hon hade släpats bort och sålts genom tre mellanhänder till en hygglig familj som gärna gav tillbaka henne, bara de fick betalt för kläder de hade köpt.
  Svårare var det för den elvaåriga majorsdottern Catharina Morath, vars far stupat vid Narva. Hon fördes till Moskva och därifrån till Turkiet. Först sju år senare blev hon fri för 275 daler.
  På samma köprunda lyckades den duktige diplomaten Thomas Funck dessutom lösa ut en svensk kaptenshustru och en piga.
  Knepigare var det med piraterna i Nordafrika. I början av 1700-talet var det ännu ytterst riskabelt att segla genom Gibraltar sund in i Medelhavet. Piraterna dök upp när som helst och de tillfångatagna sjömännen kunde hamna som galärslavar eller bli sexuella slavar. I bästa fall inleddes förhandlingar om friköpande. Priset var alltid mycket högt.
  Det första freds- och handelsfördraget mellan svenska staten och dessa pirater kom redan 1729, då ett svenskt konsulat upprättades i Alger och en ung svensk diplomat placerades där.
  En nyckelperson i förhandlingarna med piraterna blev Carl Michael Bellmans farbror, Jacob Bellman, som var svensk konsul i Cádiz i Spanien, inte så långt från den marockanska kusten. Bellman var en skicklig diplomat och förhandlare som var lokal agent i många år i Cádiz för de svenska Ostindienseglarna, som alla passerade staden på väg till Asien. Bellman gifte sig med en spanjorska, blev själv katolik och stannade för resten av sina dagar i området. År 1760 var det han som skulle lösa problemet med de sju fartygsbesättningarna i Marocko. Det var en mycket känslig uppgift som krävde diplomatisk finess, stor lokalkännedom samt goda ekonomiska resurser.
  Förhandlingarna pågick mycket länge, priset var svindlande. Några av sjömännen släpptes för 11 000 piastrar. Då avtalet var klart hade Bellman överlämnat stora mängder krut och musköter, te, socker, fyra hästar och lika många mulor samt två stora vakthundar. Ändå släpptes inte alla sjömännen. Bellman berättar att några yngre skeppspojkar gråtande fördes bort och aldrig sågs mer.
  Sultanen däremot var så nöjd att han gav Bellmans arabiska ombud fyra av sina hustrur, en häst och ett spjut i avskedsgåva, och redan 1763 kunde ett freds- och handelsfördrag skrivas under med Marocko. Därmed skulle inga svenska sjömän tas som gisslan längre, var det meningen. Ett svenskt konsulat inrättades i Tanger.
  Men det räckte inte med signaturerna och sigillen på ett skriftligt fördrag. Varje år måste det svenska sändebudet infinna sig hos sultanen med nya gåvor. Mutor kanske media skulle säga i dag. Gåvorna - lådor med musköter, ammunition, bomber och mörsare, segeltyg, textilier med mera - fördes av den svenske konsuln och hans beväpnade medhjälpare under stora strapatser genom osäkra områden till staden Mekne, där sultanen residerade i en praktfull palatsstad.
  Under pompa och högtidliga ceremoniel överlämnades de svenska gåvorna. Men det räckte inte riktigt med det heller.
  Svenskarna måste komma ihåg att betala rejält med dricks till sultanens viktigaste nyckelfigurer - ett sextiotal personer var berörda, vilket man fortfarande kan läsa i bevarade reseräkningar.
  Utan dricksen kunde det hända att sultanen och hans personal uttryckte stort missnöje med årets gåvor från Sverige, varför det fanns risk för sammanbrutna diplomatiska förbindelser och därmed också nya gisslantaganden, och allting skulle få börja om från början.
  Nu då freden var någorlunda garanterad kunde svenska köpmän grunda ett rederi, det svenska Levantiska kompaniet, och skeppsfart inleddes i hela Medelhavsområdet. Huvudkontoret låg på Skeppsbron i Stockholm.

Herman Lindqvist

Publicerad: 2005-02-13

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt