Söndag 13 februari 2005
Då var kidnappning en mycke lönande
affärsidé
Att ta gisslan och
släppa den mot betalning är ett urgammalt brott som utövats i krig och
fred i stor skala sedan medeltiden. Av någon anledning verkar denna
aktivitet ha blommat i synnerhet i muslimska länder, där gisslantagande
och kidnappning fortfarande drivs med precision och yrkesskicklighet. Det
tycks vara en drivande affärsidé i vida kretsar, i synnerhet i dagens Irak
där människor försvinner varje dag, inte bara utlänningar.
Det
fanns en tid på 1700-talet då flera hundra svenskar samtidigt satt gisslan
i Konstantinopel och i de så kallade Barbareskstaterna, det vill säga i
det som är Algeriet, Tunisien och Marocko i dag. Till Konstantinopel kom
svenskar som tagits som krigsfångar i Baltikum och sedan sålts av ryssarna
som slavar till Turkiet, i synnerhet fångarnas hustrur och barn. I
Barbareskstaterna satt långa tider hela svenska fartygsbesättningar
fångar.
Vid
ett tillfälle år 1760 hade inte mindre än sammanlagt sju svenska
sjökaptener med sina besättningar hamnat i de marockanska piraternas
händer.
Svenska
staten gjorde
vad den kunde för att få sina medborgare fria, oftast mot kontant
betalning.
Redan
år 1704 lyckades en svensk diplomat köpa en svensk snickardotter från
Narva fri för 82 daler silvermynt i Konstantinopel. Hon hade släpats bort
och sålts genom tre mellanhänder till en hygglig familj som gärna gav
tillbaka henne, bara de fick betalt för kläder de hade köpt.
Svårare
var det för den elvaåriga majorsdottern Catharina Morath, vars far stupat
vid Narva. Hon fördes till Moskva och därifrån till Turkiet. Först sju år
senare blev hon fri för 275 daler.
På
samma köprunda lyckades den duktige diplomaten Thomas Funck dessutom lösa
ut en svensk kaptenshustru och en piga.
Knepigare
var det med piraterna i Nordafrika. I början av 1700-talet var det ännu
ytterst riskabelt att segla genom Gibraltar sund in i Medelhavet.
Piraterna dök upp när som helst och de tillfångatagna sjömännen kunde
hamna som galärslavar eller bli sexuella slavar. I bästa fall inleddes
förhandlingar om friköpande. Priset var alltid mycket högt.
Det
första freds- och handelsfördraget mellan svenska staten och dessa pirater
kom redan 1729, då ett svenskt konsulat upprättades i Alger och en ung
svensk diplomat placerades där.
En
nyckelperson i förhandlingarna med piraterna blev Carl Michael Bellmans
farbror, Jacob Bellman, som var svensk konsul i Cádiz i Spanien, inte så
långt från den marockanska kusten. Bellman var en skicklig diplomat och
förhandlare som var lokal agent i många år i Cádiz för de svenska
Ostindienseglarna, som alla passerade staden på väg till Asien. Bellman
gifte sig med en spanjorska, blev själv katolik och stannade för resten av
sina dagar i området. År 1760 var det han som skulle lösa problemet med de
sju fartygsbesättningarna i Marocko. Det var en mycket känslig uppgift som
krävde diplomatisk finess, stor lokalkännedom samt goda ekonomiska
resurser.
Förhandlingarna
pågick mycket länge, priset var svindlande. Några av sjömännen släpptes
för 11 000 piastrar. Då avtalet var klart hade Bellman överlämnat stora
mängder krut och musköter, te, socker, fyra hästar och lika många mulor
samt två stora vakthundar. Ändå släpptes inte alla sjömännen. Bellman
berättar att några yngre skeppspojkar gråtande fördes bort och aldrig sågs
mer.
Sultanen
däremot var
så nöjd att han gav Bellmans arabiska ombud fyra av sina hustrur, en häst
och ett spjut i avskedsgåva, och redan 1763 kunde ett freds- och
handelsfördrag skrivas under med Marocko. Därmed skulle inga svenska
sjömän tas som gisslan längre, var det meningen. Ett svenskt konsulat
inrättades i Tanger.
Men
det räckte inte med signaturerna och sigillen på ett skriftligt fördrag.
Varje år måste det svenska sändebudet infinna sig hos sultanen med nya
gåvor. Mutor kanske media skulle säga i dag. Gåvorna - lådor med musköter,
ammunition, bomber och mörsare, segeltyg, textilier med mera - fördes av
den svenske konsuln och hans beväpnade medhjälpare under stora strapatser
genom osäkra områden till staden Mekne, där sultanen residerade i en
praktfull palatsstad.
Under
pompa och högtidliga ceremoniel överlämnades de svenska gåvorna. Men det
räckte inte riktigt med det heller.
Svenskarna
måste komma ihåg att betala rejält med dricks till sultanens viktigaste
nyckelfigurer - ett sextiotal personer var berörda, vilket man fortfarande
kan läsa i bevarade reseräkningar.
Utan
dricksen kunde det hända att sultanen och hans personal uttryckte stort
missnöje med årets gåvor från Sverige, varför det fanns risk för
sammanbrutna diplomatiska förbindelser och därmed också nya
gisslantaganden, och allting skulle få börja om från början.
Nu
då freden var
någorlunda garanterad kunde svenska köpmän grunda ett rederi, det svenska
Levantiska kompaniet, och skeppsfart inleddes i hela Medelhavsområdet.
Huvudkontoret låg på Skeppsbron i Stockholm.
Herman Lindqvist
Publicerad: 2005-02-13 |
