Glöm aldrig morden på armenierna

I april för 90 år sedan inledes det ottomanska Turkiets folkmord på armenierna. Dessa brott fick länge liten uppmärksamhet, vilket gjorde att fler folkmord kunde genomföras utan att världen ingrep i tid.

Vem kommer i dag ihåg armenierna? frågade Adolf Hitler retoriskt sina befälhavare inför anfallet mot Polen 1939. Andemeningen var att folkmord glöms bort med tiden, att nazisterna och dess allierade riskfritt kunde expediera judar och zigenare på ockuperade områden, ”mindervärdiga raser”, så som det ottomanska Turkiet hade expedierat armenierna 1915.
Under 1900-talet var tiden i regel på folkmördarnas sida. Illdåden mot armenierna i skuggan av första världskriget förblev länge – precis som Hitler konstaterade – en bortglömd episod. Det var inget som påverkade stormaktspolitiken, därför inget som hamnade högt på dagordningen i regeringskanslier och generalstaber.

Den 24 april kommer minnet av det armeniska folkmordet att högtidlighållas. Precis 90 år har då gått sedan aktionerna inleddes, med arrestering av intellektuella och ledare som senare avrättades. När dödsmarscherna och massmorden var genomförda hade över en miljon armenier dödats.

Mönstret känns igen från andra folkmord. Krockande nationella aspirationer. En gisslansituation. Syndabockar som avhumaniseras, militära nederlag som utlöser systematiska massmord på civila.
Redan 1894–96 hade ottomanerna massakrerat
200 000 armenier, 1909 ytterligare 25 000. Bakslag i kampen mot Ryssland i Kaukasus under första världskrigets inledning utlöste en ny våg av förföljelse. Arméer av mördare släpptes loss mot oskyddad civilbefolkning för att en gång för alla ”lösa den armeniska frågan”.
Andra världskrigets Förintelse hade en sådan omfattning och var så systematiskt genomförd att hela världen 1945 kunde enas kring attityden ”aldrig mer”. Men tiden, glömskan, diktaturerna, den moraliska relativismen och intressepolitiken förblev på folkmördarnas sida.

I Kina och Sovjet avlivades miljoner människor i kommunismens namn, med svälten som viktigaste vapen. Under det kalla kriget kunde samvetslösa regimer ofta räkna med uppbackning från endera supermakten, som blundade för övergrepp mot bakgrund av den större, ideologiska kampen på det globala planet.
Pol Pot i Kambodja svarade under 1970-talet för ett av de värsta folkmorden i historien. Men Kambodja befriades av fel land – det kommunistiska Vietnam – vilket genom en bisarr tillfällighet gjorde de röda khmererna, folkmördarna, till landets officiella representanter i FN.

När Berlinmuren föll talade USA:s president om en ny världsordning. Det sades vara slutet på historien, den liberala demokratins triumf. När en annan folkmördare, Saddam Hussein, våldtog Iraks grannland Kuwait lyckades FN för första gången samla sig till ett kraftfullt motdrag.

Där någonstans, i skarven mellan George Bush den äldre och Bill Clinton, mellan Michail Gorbatjov och Boris Jeltsin, tycktes en ny världsordning verkligen möjlig. När Somalia störtades i kaos och anarki skickade USA marinkåren, mottagen på stranden av CNN inför världens blickar.

Amerikanerna hade inga strategiska intressen i det fattiga Somalia, men kunde inte passivt se på hur hjälpsändningar plundrades, krigsherrar härjade och människor dog. Den humanitära interventionen väckte stora förhoppningar. De slocknade lika snabbt när USA och FN förödmjukades på Mogadishus gator och drog sig tillbaka med svansen mellan benen.


Hutuernas massmord på tutsierna i Rwanda 1994 kom inte som någon överraskning, men världen svek igen. I stället för ”aldrig mer ett folkmord” hade FN, EU och USA inställningen ”aldrig mer en förnedring som i Somalia”. Det var en fasansfull felbedömning, eftersom hundratusentals liv kunde ha räddats också med en blygsam intervention.
Den som ser långfilmen ”Hotel Rwanda” kan inte undgå att ställa sig själv två frågor: Vad gjorde jag själv de där dagarna våren 1994? Hur kunde något sådant få ske i vår tid?
Den bistra sanningen är inte bara att det kunde ske, utan att det fortsätter att ske. Senast i Darfur i Sudan, där svaret på fördrivning, massmord, våldtäkter och svält har blivit försiktig diplomati.

Det finns inte längre någon okunnighet, någon stormaktspolitik eller något kallt krig att skylla på. Hög tid att göra allvar av devisen ”aldrig mer”, och hög tid att besvara Adolf Hitlers infama fråga:
Vi kommer ihåg armenierna.

DN 10/4 2005