ArDO: Yes we want Lebanon to be the Switzerland of the East and Beirut the Paris of the East

 

Föreläsning  i Norsborg och Västerås

Vilka är syrianerna?

Henri Bedros Kifa

 Denna fråga ter sig kanske naturlig för någon svensk eller fransman som vilken vill få kunskap om vårt mål. men får vi, syrianerna, verkligen ställa den?

 Och vet inte syrianerna, vilka är stolta över den arameiska syrianska nationen, vilka är syrianerna? Eller vilka är det syrianska folkets rötter och ursprung?

 Vi har delat ut en del frågor för att veta hur mycket de kan om det arameiska syrianska folkets historia, och hur fästa de vid sina förfäders arv? och självklart skulle vi vilja veta om den "sanna" syrianen kan acceptera att kalla förfädernas språk för "assyriska"?

 En del syrianska aktivister hävdar att vår syrianska identitet näst intill är "höljd i dunkel" och att benämningen kanske har använts för att peka på resterna av flertalet folkgrupper, varför den följaktligen liknar ett mysterium.

 En del av deras felaktiga slutsatser:

A. Det är sant att vår nuvarande benämning är "det syrianska folket", men vår historiska identitet är "assyrisk".

B. Den "assyriska" benämningen och identiteten är det som förenar alla kristna i Mellan Östern.

C. Varje syrian, som söker sina sanna historiska rötter, och som försäkrar att de arameiska, är en kollaboratör, som verkar för att splittra den "syrianska assyriska" nationen.

 Och frågan är: Om vår identitet verkligen är "ett mysterium", kan då pusslarna någonsin falla på plats, så att syrianen kommer fram till sanningen om sina arameiska förfäders rötter och identitet?

 1. 1:a epoken: Araméerna i historien från 1200 - 700 f.Kr. Vilka är araméerna?

 A.   Den första hänvisningen till den arameiska benämningen gällde "Báal Aram", motståndaren till den akkadiske Naram-Sin.

 B.   Banden mellan stammarna "Sutu" och "Akhlamu" och araméerna enligt olika akkadiska texter, vilka säger att de är ett och samma folk.

 C.   "de arameiska erövringarna" 1200 f. Kr.

·         Historikern Kupper beskriver araméernas strömning som "havets vågor".

·         Tiglatpileser I, Assurs kung 1116 - 1076 f. Kr; skriver i encyklopedi: "de arameiska Akhlamu".

·         Dessutom nämner samma kung i en berömd text att han bekämpade dem "från Libanons bergs nedersta sluttningar, från staden Palmyra i Amurru land, till staden Annat i landet Suhi, och därefter till staden Rafiqu i landet Kardoniash (Akkads-land).

·         Adad-Appla-Iddina som med våld tog makten i Akkad-land (Babylon) i mitten av 1100-talet f. Kr.

 De arameiska rikena (kartan):

 1.      I Aram Naharaim (Mesopotamien eller Gozarto/mellan Eufrat och Khabur).

 ·         Beth Zamani med Omid som huvudstad (nuvarande Diyarbakir).

·         Beth Bakhiani vars huvudstad var Gozana - Tell Halaf. Beth Halupi i den nedre delen av floden Khabur.

·         Beth Adini mellen floderna Balikh och Eufrat.

 2.      Vid floden (Ammuru, Aram-land, nuvarande Syrien)

 ·         Beth Gabbari med Samaal som huvudstad.

·         Djardjom med Maraash som huvudstad.

·         Ammok, beläget vid floden Assis mynning - Antiokia.

·         Beth Aghoshi med Arpad/Tall Refaat som huvudstad.

·         Stadsriket Hama.

·         Stadsriket Damaskus.

 3. I Akkad-land (Babylon, araméernas land).

 ·         Kung Tiglat-Pileser III 745 - 724 f. Kr. nämner 36 arameiska stammar eller städer, däribland Rahiqu, Rapiqu, Nasiru, Hiranu, Nabatu; Puqudu etc etc.

·         De kaldeiska stammarna:

Beth Dakkuri: sydöstra Borsippa.

Beth Ammukani: norra Uruk.

Beth Yakin: kring Ur.

Beth Sháali: kring Kaldu-havet (Persiska viken).

Beth Shilani: östra Borsippa.

 ·         Vikten av de kaldeisk arameiska breven som hittades i Nippur, vilka publicerades av Cole år 1996.

 3.      Vår arameiska identitet enligt våra syrianska förfäder från 300 - 1300 e. Kr.

 ·         Mor Jakob av Srug har skrivit om Mor Efraim Syrern (d. 521) (1):

"Han som blev en krona för alla araméer - Han som blev stor talare hos syrianerna".

 ·         Mor Filoxinos av Mabbug (d. 522) skrev bland annat: "begreppet 'blandning* förekommer hos de flesta av våra förfäders böcker, araméerna, eller hos grekerna".(2)

 ·         Mor Jakob av Edessa betonar i en av sina dikter (800-talet) (3):

"och så hos oss araméerna, dvs syrianerna".

 ·         Mor Diyonosyos Tell Mahre från 800-talet (4)

står: "och sedan den tiden, började Hagars söner (arab-muslimerna) slavgöra araméerna på egyptiskt vis".

 ·          Elias av Nisibis (bar Shenaya) östsyriske biskop från 900-talet (5)

 står: "Hajjaj (ibn Yusuf)  beordrade att ingen patriark för de kristna får utses. Därmed förblev den arameiska kyrkan (eller araméernas lands kyrka) utan patriark till Hajjaj från fälla.

·         Den syrianske patriarken Mikael den Store skrev: ”Med Guds hjälp kommer jag att skildra om kungarikena vilka gurndats i antiken av vårt Arameiska folk dvs Aram söner vilka kallades Syrianer (Suryaye)”(6)

 ·         Bar Hebreus skrev 1200-talet (7):

          "Araméerna (det vill säga syrianerna) ville inte blanda sig med de hedniska araméerna".

  3. 3:e epoken: spridningen av nationalismens tankegångar bland syrianerna från slutet av 1800-talet till mitten på 1900-talet:

 "Araméerna (det vill säga syrianerna) ville inte blanda sig med de hedniska araméerna". utan tvekan, vet läsarna att det "nationalismen tankegångar” utbredde sig i Europa efter den franska revolutionen 1789, vilket Napoleon Bonapart spred i de underkuvade områdena mellan 1800 och 1814.

 Dessutom kom den industriella revolutionen i Europa att förändra sina samhällen och överföra makten från kungarna till folken. Följaktligen tog lojaliteten en annan riktning, från det kungliga till "lojalitet mot nationen".

I slutet av 1800-talet, lyckades Otto von Bismarck med att ena de tyska "små staterna" efter det preussisk-franska kriget 1870, då Bismarck äntligen lyckades ena efter att ha förintat Napoleon IIIs imperium och tvingade honom att avsäga sig makten i Frankrike. I efterdyningen av kriget annekterades Alcais och Lourien av tyskarna, då Bismarck betraktade invånarna där som tyskar eftersom de talade tyska, varefter en ideologisk strid mellan det tyska respektive det franska synsättet vad gäller nationen bröt upp.

 I motsats till det "icke-komplicerade och enkla" tyska synsättet som baseras på individens tyska rötter, där hon saknar vilja och valmöjlighet - med andra ord är det naturen som bestämmer människans identitet, utgick det franska från den medborgerliga aspekten, då man menade att varje individ som är född i de franska länderna har rätt att begära att få franskt medborgarskap, även om han till och med hade sitt ursprung i Kina eller Afrika. Följaktligen spelar den egna vilja en stor roll. Därmed har spanjoren och italienaren, till exempel, rätten om att ansöka om franskt medborgarskap om de bodde i "franska områden". Och faktiskt så föddes Napoleon Bonapart, som så småningom blev Frankrikes härskare, och som knappt behärskade det franska språket, vilket han dessutom talade på ett sätt som väckte åtlöje hos kamraterna i krigsakademin, bara tre år efter Frankrikes annektering av hemön Kostarika.  

Men den nya (franska) synen på nationen vann ingen terräng i Orienten, som då låg under Ottomanernas styre.

 Medan Grekland blev självständigt i mitten av 1800-talet och övriga Balkanländerna på slutet av samma sekel, låg araberna ännu under det ottomanska styret, till och med efter ungturkarnas maktövertagande och dess ihärdiga försök att turkifiera de "ottomanska samhällena" av araber, kurder, armenier, greker, araméer/syrianer etc.

 Armenierna antog det nya synsättet på nationen i slutet av 1800-talet tack vare utvecklingen i det armeniska samhället samt förekomsten av grupper av armenier utanför det ottomanska imperiet, som tog till sig och anammat den nya synen på nationstillhörigheten. Lägg därtill de armeniska tidningarna med det armeniska folkets öde i hemlandet som brännpunkt samt uppkomsten av nya armeniska politiska partier som kämpade för självstyre för det armeniska folket som ville slå vakt om sitt kulturarv.

 Men problemet var att de europeiska länderna stred och konkurrerade sinsemellan om kontrollen av den "sjuke mannens" - det vill säga det ottomanska rikets, områden! Dessvärre företog det ondsinta ottomanska styret sig hämndens politik på de kristna som levde under dess "skydd". dessutom beväpnade sig en del muslimer för att slå till mot de oskyldiga och obeväpnade kristna, vilket bland annat drabbade araméerna/syrianerna (Suraye) i Hakkari (i nuvarande Östra Turkiet) samt Libanon Berget mellan 1840 - 1860. Enbart i Libanon Berget uppgick antalet kristna som fick sätta livet till följd av denna svekfulla politik till cirka 60000.

 Välkänt var att Frankrike agerade och skickade en liten trupp för att skydda den kristna befolkningen. Men vem kan ersätta de 60 000 offren? Vet ni att om det inte var för det fruktansvärda folkmordet, skulle de kristna i Libanon ha ökat i antal med fler än två miljoner, med tanke på antalet offer, deras barn och barnbarn, och inte minst, de som gav sig av och assimilerades i de västerländska samhällena.

 Kyrkotillhörighetskänslan förblev härskande över de flesta syrianska samhällena i början av 1900-talet. Den ökade till och med efter första världskriget, då fransmännen stödde de katolska kyrkorna. Så småningom började vissa syrianska förbund och föreningar att verka i Diasporan, och ett nationellt medvetande började sprida sig bland syrianerna med malfono Naoum Fayeq (d.1930) som stöttepelare, som efterlyste en nationalistisk verksamhet för den syrianska nationen. Dock förlitade denna ström sig på de historiska studier, vilka vissa språklärare (malfone) i syriskan hade genomfört i slutet av 1800-talet. Bland annat brukade författarna av olika syrianska grammatikböcker och lexikon, såsom biskoparna Qlimis Yawsef Dawid och Yaqub Augin Manna att, i förordet bifoga en studie i historien, som de själva hade författat. I sin tur kom dessa "historiska förord" att, till de kommande generationerna, vidarebefordra en stor mängd felaktiga historiska fakta, uppfattningar och teorier som:

·         att syriskan är världens äldsta språk.

·         att de assyrier som blev kristna fick den syrianska benämningen om sig. 

·         att syrianerna övergav sin arameiska identitet.

Dessutom spreds bland syrianerna i mitten av 1900-talet nymodigheter, vilka somliga syrianer som tror på inbillade assyriska rötter, hade pläderat för:

·         att den syrianska benämningen (Syrian) härleds från den assyriska (Assyrian), och att syrianerna därmed är assyrier.

·         att assyrierna övergav sitt gamla namn när de blev kristna, trots att biskop Mannas teori har den franske historikern QUATRMERE som referens, och att teorin i själva verket handlar om araméerna.

·         att den syrianska benämningen är sekteristisk, medan den assyriska är nationalistisk!

·         Det har inte funnits något arameiskt folk, eftersom aramé betyder hedning!

Avslutning

1. Vår historiska arameisk/syrianska identitet är en sanning baserad på historiska fakta och är vetenskapligt bevisad.

2. Om vår arameiska/syrianska identitet verkligen är mysterieliknande, måste vi då verka för att åtgärda saken. och om vår arameiska/syrianska identitet verkligen är en historisk sådan, måste vi forska i våra källor, och inte i vissa politiska organisationers ideologier som blandar ihop det arameiska/syrianska folket och det utdöda gamla assyriska folket!

3. Våra syrianska källor är våran historiska arameiska identitets sanna "väktare", som inte går att ifrågasätta. Alltså kan vara och en av oss avslöja de politiska organisationerna som förfalskar vår historia, identitet och språk.

 4. Om ni nu är med all säkerhet medvetna om att ni är araméer/syrianer, då har mitt lilla föredrag klargjort varför vissa syrianer fortfarande tror på den falska assyriska benämningen!.

 
Arzu Alan  Mushe Demircan Johny Messo Henry Bedros Kifa Jean El-Khoury

Gabi Gallo Johny Messo Henry Bedros Kifa Jean El-Khoury

lyssnare

lyssnare

lyssnare

Dr. Assad Sauma Assad

Föreläsare  Henry Bedros Kifa håller föreläsning

Föreläsare  Henry Bedros Kifa håller föreläsning

Föreläsare  Henry Bedros Kifa och SUA ordförande Johny Messo

Arzu Alan SRF orförande ger SRF priset till föreläsaren Henry Bedros Kifa

Roni Doumit (ArDO) Henry Bedros Kifa Gabi Gallo (ordför. ArDO) Fuad Halef (ordförande Suryoyo Sat) Johny Messo (ordför. SUA)

ArDO styrelse, SUA, SRF, Suryoyo Sat, Henry Bedros Kifa,

 

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt