|
Föreläsning
i Norsborg och Västerås
Vilka är
syrianerna?
Henri Bedros Kifa
Denna
fråga ter sig kanske naturlig för någon svensk eller
fransman som vilken vill få kunskap om vårt mål. men får vi,
syrianerna, verkligen ställa den?
Och
vet inte syrianerna, vilka är stolta över den arameiska
syrianska nationen, vilka är syrianerna? Eller vilka är det
syrianska folkets rötter och ursprung?
Vi har
delat ut en del frågor för att veta hur mycket de kan om det
arameiska syrianska folkets historia, och hur fästa de vid
sina förfäders arv? och självklart skulle vi vilja veta om
den "sanna" syrianen kan acceptera att kalla förfädernas
språk för "assyriska"?
En del
syrianska aktivister hävdar att vår syrianska identitet näst
intill är "höljd i dunkel" och att benämningen kanske har
använts för att peka på resterna av flertalet folkgrupper,
varför den följaktligen liknar ett mysterium.
En del av
deras felaktiga slutsatser:
A.
Det är sant att vår
nuvarande benämning är "det syrianska folket", men vår
historiska identitet är "assyrisk".
B.
Den "assyriska" benämningen
och identiteten är det som förenar alla kristna i Mellan
Östern.
C.
Varje syrian, som söker
sina sanna historiska rötter, och som försäkrar att de
arameiska, är en kollaboratör, som verkar för att splittra
den "syrianska assyriska" nationen.
Och
frågan är: Om vår identitet verkligen är "ett mysterium",
kan då pusslarna någonsin falla på plats, så att syrianen
kommer fram till sanningen om sina arameiska förfäders
rötter och identitet?
1.
1:a epoken: Araméerna i historien från 1200 - 700 f.Kr.
Vilka är araméerna?
A.
Den första
hänvisningen till den arameiska benämningen gällde "Báal
Aram", motståndaren till den akkadiske Naram-Sin.
B.
Banden mellan
stammarna "Sutu" och "Akhlamu" och araméerna enligt olika
akkadiska texter, vilka säger att de är ett och samma folk.
C.
"de arameiska
erövringarna" 1200 f. Kr.
·
Historikern
Kupper beskriver araméernas strömning som "havets vågor".
·
Tiglatpileser I,
Assurs kung 1116 - 1076 f. Kr; skriver i encyklopedi:
"de arameiska Akhlamu".
·
Dessutom nämner
samma kung i en berömd text att han bekämpade dem "från
Libanons bergs nedersta sluttningar, från staden Palmyra i
Amurru land, till staden Annat i landet Suhi, och därefter
till staden Rafiqu i landet Kardoniash (Akkads-land).
·
Adad-Appla-Iddina
som med våld tog makten i Akkad-land (Babylon) i mitten av
1100-talet f. Kr.
De
arameiska rikena (kartan):
1.
I Aram Naharaim (Mesopotamien eller Gozarto/mellan
Eufrat och Khabur).
·
Beth Zamani med
Omid som huvudstad (nuvarande Diyarbakir).
·
Beth Bakhiani
vars huvudstad var Gozana - Tell Halaf. Beth Halupi i den
nedre delen av floden Khabur.
·
Beth Adini mellen
floderna Balikh och Eufrat.
2.
Vid floden (Ammuru, Aram-land, nuvarande Syrien)
·
Beth Gabbari med
Samaal som huvudstad.
·
Djardjom med
Maraash som huvudstad.
·
Ammok, beläget
vid floden Assis mynning - Antiokia.
·
Beth Aghoshi med
Arpad/Tall Refaat som huvudstad.
·
Stadsriket Hama.
·
Stadsriket
Damaskus.
3.
I Akkad-land (Babylon, araméernas land).
·
Kung
Tiglat-Pileser III 745 - 724 f. Kr. nämner 36 arameiska
stammar eller städer, däribland Rahiqu, Rapiqu, Nasiru,
Hiranu, Nabatu; Puqudu etc etc.
·
De kaldeiska
stammarna:
Beth Dakkuri: sydöstra
Borsippa.
Beth Ammukani: norra Uruk.
Beth Yakin: kring Ur.
Beth Sháali: kring Kaldu-havet
(Persiska viken).
Beth Shilani: östra Borsippa.
·
Vikten av de
kaldeisk arameiska breven som hittades i Nippur, vilka
publicerades av Cole år 1996.
3.
Vår arameiska identitet enligt våra syrianska
förfäder från 300 - 1300 e. Kr.
·
Mor Jakob av Srug
har skrivit om Mor Efraim Syrern (d. 521) (1):
"Han som blev en krona för alla
araméer - Han som blev stor talare hos syrianerna".
·
Mor Filoxinos av
Mabbug (d. 522) skrev bland annat: "begreppet 'blandning*
förekommer hos de flesta av våra förfäders böcker,
araméerna, eller hos grekerna".(2)
·
Mor Jakob av
Edessa betonar i en av sina dikter (800-talet) (3):
"och så hos oss araméerna, dvs
syrianerna".
·
Mor Diyonosyos
Tell Mahre från 800-talet (4)
står: "och sedan den tiden,
började Hagars söner (arab-muslimerna) slavgöra araméerna på
egyptiskt vis".
·
Elias av Nisibis
(bar Shenaya) östsyriske biskop från 900-talet (5)
står: "Hajjaj (ibn Yusuf)
beordrade att ingen patriark för de kristna får utses.
Därmed förblev den arameiska kyrkan (eller araméernas lands
kyrka) utan patriark till Hajjaj från fälla.
·
Den syrianske
patriarken Mikael den Store skrev: ”Med Guds hjälp kommer
jag att skildra om kungarikena vilka gurndats i antiken av
vårt Arameiska folk dvs Aram söner vilka kallades Syrianer (Suryaye)”(6)
·
Bar Hebreus skrev
1200-talet (7):
"Araméerna (det vill säga syrianerna) ville inte blanda sig
med de hedniska araméerna".
3.
3:e epoken: spridningen av nationalismens tankegångar bland
syrianerna från slutet av 1800-talet till mitten på
1900-talet:
"Araméerna (det vill säga syrianerna) ville inte blanda sig
med de hedniska araméerna". utan tvekan, vet läsarna att det
"nationalismen tankegångar” utbredde sig i Europa efter den
franska revolutionen 1789, vilket Napoleon Bonapart spred i
de underkuvade områdena mellan 1800 och 1814.
Dessutom
kom den industriella revolutionen i Europa att förändra sina
samhällen och överföra makten från kungarna till folken.
Följaktligen tog lojaliteten en annan riktning, från det
kungliga till "lojalitet mot nationen".
I slutet
av 1800-talet, lyckades Otto von Bismarck med att ena de
tyska "små staterna" efter det preussisk-franska kriget
1870, då Bismarck äntligen lyckades ena efter att ha
förintat Napoleon IIIs imperium och tvingade honom att
avsäga sig makten i Frankrike. I efterdyningen av kriget
annekterades Alcais och Lourien av tyskarna, då Bismarck
betraktade invånarna där som tyskar eftersom de talade
tyska, varefter en ideologisk strid mellan det tyska
respektive det franska synsättet vad gäller nationen bröt
upp.
I motsats
till det "icke-komplicerade och enkla" tyska synsättet som
baseras på individens tyska rötter, där hon saknar vilja och
valmöjlighet - med andra ord är det naturen som bestämmer
människans identitet, utgick det franska från den
medborgerliga aspekten, då man menade att varje individ som
är född i de franska länderna har rätt att begära att få
franskt medborgarskap, även om han till och med hade sitt
ursprung i Kina eller Afrika. Följaktligen spelar den egna
vilja en stor roll. Därmed har spanjoren och italienaren,
till exempel, rätten om att ansöka om franskt medborgarskap
om de bodde i "franska områden". Och faktiskt så föddes
Napoleon Bonapart, som så småningom blev Frankrikes
härskare, och som knappt behärskade det franska språket,
vilket han dessutom talade på ett sätt som väckte åtlöje hos
kamraterna i krigsakademin, bara tre år efter Frankrikes
annektering av hemön Kostarika.
Men den
nya (franska) synen på nationen vann ingen terräng i
Orienten, som då låg under Ottomanernas styre.
Medan
Grekland blev självständigt i mitten av 1800-talet och
övriga Balkanländerna på slutet av samma sekel, låg araberna
ännu under det ottomanska styret, till och med efter
ungturkarnas maktövertagande och dess ihärdiga försök att
turkifiera de "ottomanska samhällena" av araber, kurder,
armenier, greker, araméer/syrianer etc.
Armenierna antog det nya synsättet på nationen i slutet av
1800-talet tack vare utvecklingen i det armeniska samhället
samt förekomsten av grupper av armenier utanför det
ottomanska imperiet, som tog till sig och anammat den nya
synen på nationstillhörigheten. Lägg därtill de armeniska
tidningarna med det armeniska folkets öde i hemlandet som
brännpunkt samt uppkomsten av nya armeniska politiska
partier som kämpade för självstyre för det armeniska folket
som ville slå vakt om sitt kulturarv.
Men
problemet var att de europeiska länderna stred och
konkurrerade sinsemellan om kontrollen av den "sjuke
mannens" - det vill säga det ottomanska rikets, områden!
Dessvärre företog det ondsinta ottomanska styret sig
hämndens politik på de kristna som levde under dess "skydd".
dessutom beväpnade sig en del muslimer för att slå till mot
de oskyldiga och obeväpnade kristna, vilket bland annat
drabbade araméerna/syrianerna (Suraye) i Hakkari (i
nuvarande Östra Turkiet) samt Libanon Berget mellan 1840 -
1860. Enbart i Libanon Berget uppgick antalet kristna som
fick sätta livet till följd av denna svekfulla politik till
cirka 60000.
Välkänt
var att Frankrike agerade och skickade en liten trupp för
att skydda den kristna befolkningen. Men vem kan ersätta de
60 000 offren? Vet ni att om det inte var för det
fruktansvärda folkmordet, skulle de kristna i Libanon ha
ökat i antal med fler än två miljoner, med tanke på antalet
offer, deras barn och barnbarn, och inte minst, de som gav
sig av och assimilerades i de västerländska samhällena.
Kyrkotillhörighetskänslan förblev härskande över de flesta
syrianska samhällena i början av 1900-talet. Den ökade till
och med efter första världskriget, då fransmännen stödde de
katolska kyrkorna. Så småningom började vissa syrianska
förbund och föreningar att verka i Diasporan, och ett
nationellt medvetande började sprida sig bland syrianerna
med malfono Naoum Fayeq (d.1930) som stöttepelare, som
efterlyste en nationalistisk verksamhet för den syrianska
nationen. Dock förlitade denna ström sig på de historiska
studier, vilka vissa språklärare (malfone) i syriskan hade
genomfört i slutet av 1800-talet. Bland annat brukade
författarna av olika syrianska grammatikböcker och lexikon,
såsom biskoparna Qlimis Yawsef Dawid och Yaqub Augin Manna
att, i förordet bifoga en studie i historien, som de själva
hade författat. I sin tur kom dessa "historiska förord" att,
till de kommande generationerna, vidarebefordra en stor
mängd felaktiga historiska fakta, uppfattningar och teorier
som:
·
att syriskan är
världens äldsta språk.
·
att de assyrier
som blev kristna fick den syrianska benämningen om sig.
·
att syrianerna
övergav sin arameiska identitet.
Dessutom
spreds bland syrianerna i mitten av 1900-talet nymodigheter,
vilka somliga syrianer som tror på inbillade assyriska
rötter, hade pläderat för:
·
att den syrianska
benämningen (Syrian) härleds från den assyriska (Assyrian),
och att syrianerna därmed är assyrier.
·
att assyrierna
övergav sitt gamla namn när de blev kristna, trots att
biskop Mannas teori har den franske historikern QUATRMERE
som referens, och att teorin i själva verket handlar om
araméerna.
·
att den syrianska
benämningen är sekteristisk, medan den assyriska är
nationalistisk!
·
Det har inte
funnits något arameiskt folk, eftersom aramé betyder
hedning!
Avslutning
1. Vår
historiska arameisk/syrianska identitet är en sanning
baserad på historiska fakta och är vetenskapligt bevisad.
2. Om vår
arameiska/syrianska identitet verkligen är mysterieliknande,
måste vi då verka för att åtgärda saken. och om vår
arameiska/syrianska identitet verkligen är en historisk
sådan, måste vi forska i våra källor, och inte i vissa
politiska organisationers ideologier som blandar ihop det
arameiska/syrianska folket och det utdöda gamla assyriska
folket!
3. Våra
syrianska källor är våran historiska arameiska identitets
sanna "väktare", som inte går att ifrågasätta. Alltså kan
vara och en av oss avslöja de politiska organisationerna som
förfalskar vår historia, identitet och språk.
4. Om ni
nu är med all säkerhet medvetna om att ni är
araméer/syrianer, då har mitt lilla föredrag klargjort
varför vissa syrianer fortfarande tror på den falska
assyriska benämningen!.
| Arzu Alan |
Mushe
Demircan |
Johny Messo |
Henry Bedros Kifa |
Jean El-Khoury |
|
|
| Gabi Gallo |
Johny Messo |
Henry Bedros Kifa |
Jean El-Khoury |
|
|
lyssnare |
|
lyssnare |
|
lyssnare |
|
Dr. Assad Sauma Assad |
|
Föreläsare Henry
Bedros Kifa håller föreläsning |
|
Föreläsare Henry
Bedros Kifa håller föreläsning |
|
Föreläsare Henry
Bedros Kifa och SUA ordförande Johny Messo
|
|
Arzu Alan SRF orförande ger
SRF priset till föreläsaren Henry Bedros Kifa |
|
| Roni Doumit (ArDO) |
Henry Bedros
Kifa |
Gabi Gallo
(ordför. ArDO) |
Fuad Halef
(ordförande Suryoyo Sat) |
Johny Messo
(ordför. SUA) |
|
ArDO styrelse, SUA, SRF,
Suryoyo Sat, Henry Bedros Kifa, |
|
