Hebrews, Arameans and Israelites

Hebréerna, Araméerna och Israeliterna

Den här artikeln är skriven år 2006 av Dennis R Bratcher (5 Jan 1951-29 March 2010) vid The Christian Resource Institute i Oklahoma City, Förenta Staterna. Hans studier av Gamla Testamentet har varit viktiga för forskningen under flera år. Artikeln finns tillgänglig publicerad på engelska med ovan nämnd rubrik. Översättningen har gjorts via Internet, men grundlig genomgång av artikeln har gjorts efteråt. På grund av viktiga skäl av hans studie av nomenklaturen, Hebrews, Arameans and Israelites har jag velat flytta artikeln i sin helhet till ArDO:s hemsida.

15 mars 2017

The two terms Hebrew and Aramean are both used in the biblical text to refer to Israelites.

De två termerna Hebré och Aramé används båda i den bibliska texten och hänvisar till Israeliterna.

However, they are used quite differently since they refer to totally different aspects of ancient culture.

Men de används helt annorlunda eftersom de hänvisar till helt olika aspekter av gamla kulturen.

The term Hebrew (Heb:“ibri”) is actually relatively scarce in the OT, especially in light of the importance we sometimes attach to it.

Termen Hebré (Heb: “ibri”) är faktiskt relativt sällsynta i GT (Gamla Testamentet), särskilt i ljuset av den betydelse vi ibland lägger till det.

It occurs first in Genesis 14:13 referring to Abraham, but then does not appear again until the Joseph story where it occurs five more times (39:14, 17, 40:15, 41:12, 43:32) in basically the same narrative.

Det inträffar först i Första Mosebok 14:13 och hänvisar till Abraham, men den visas inte igen förrän Josefs historia där den förekommer fem gånger (39:14, 17, 40:15, 41:12, 43:32) i stort sett i samma berättelse.

It occurs more frequently in the early chapters of Exodus, about 14 times between 1:15 and 10:3, again essentially in the same narrative.

Det förekommer oftare i början av kapitlet i Andra Mosebok, cirka 14 gånger mellan 1:15 och 10:3, återigen i stort sett i samma berättelse.

It only appears in two more places in the rest of the Pentateuch (Exod 21:2, and in Deut 15:12), both in legal texts.

Den visas bara i två fler platser i resten av Moseböckerna (2 Mos 21:2, och i 5 Mos 15:12), både i lagtexter.

In the rest of the OT, the term only occurs about ten times, and those in only five passages (1 Sam 4:6, 1 Sam 13:3, 19, 1 Sam 14:11, 21, 1 Sam 29:3), (Jer 34:9, 14) and (Jonah 1:9).

I resten av GT, förekommer termen endast ett tiotal gånger, och endast fem stycken i (1 Sam 4: 6, 1 Sam 13:3, 19, 1 Sam 14:11, 21, 1 Sam 29:3), (Jer 34 : 9, 14) och (Jona 1:9).

In terms of the provenance of these texts, all but Jonah is generally recognized as being from the earliest literary strata; that is, they are very old texts.

När det gäller härkomsten av dessa texter, alla utom Jona är allmänt erkända som från tidig litterär skikt, det vill säga de är mycket gamla texter.

It is also generally recognized that the book of Jonah uses the literary technique of archaizing, deliberately using older forms as a technique of writing.

Det är också allmänt erkänt att boken Jona använder den litterära tekniken arkaiserande (ålderdomliga uttryckssätt), medvetet använder äldre former som en teknik för att skriva.

The book of Jonah is usually dated to the early post-exilic period roughly contemporaneous with Ezra’s reforms around 450 BC.

Jonas Bok brukar dateras till tidigt efter exilens period ungefär samtida med Esra´s reformer omkring 450 f Kr.

All this suggests that the term “Hebrew” is an ancient one, and drops out of use by the era of the monarchy (c. 1000 BC) except to refer to people who had the status of slaves.

Allt detta tyder på att termen “Hebré” är en och gammal, och faller ur bruk av era från monarkin     (c:a 1000 f Kr) förutom att hänvisa till folk som hade status som slavar.

If we examine the actual context where the term occurs, we find it is used in only three ways:

1) by foreigners to describe Israelites.

2) by Israelites to identify themselves to foreigners.

3) to refer to slaves.

In other words, this is not an Israelite self-designation.

Om vi ska undersöka det faktiska sammanhanget där begreppet förekommer, vi finner att det används i endast tre sätt:

1) av utlänningar för att beskriva Israeliterna.

2) av Israeliterna för att identifiera sig själva till utlänningar.

3) för att hänvisa till slavar.

Med andra ord, detta är inte en Israelits egen beteckning.

They used the term “bene Yisrael”, “children of Israel” or Israelites to identify themselves. “Hebrew” was what they were called by others, or how they identified themselves to others who would presumably know the term ‘ibri’ better than the term “bene Yisrael”.

De använde termen ”bene Yisrael”, ”barn av Israel” eller Israeliterna för att identifiera sig. “Hebréer” var vad de kallades av andra, eller hur de identifierade sig till andra som förmodligen kände till begreppet “ibri” bättre än termen ”bene Yisrael”.

While the traditions traced the genealogy of the Israelites to Eber or Heber, one of the sons of Shem and grandson of Noah (Gen 10:24), we understand that those genealogies are political, ethnic, and geographical genealogies and not strictly biological or historical.

Medan traditioner spåras i släktforskning av Israeliterna att Eber eller Heber, en av sönerna till Sem och barnbarn av Noa (1 Mos 10:24), så förstår vi de genealogisk (släkttavla) är politiska, etniska och geografiska genealogiska och inte strikt biologiska eller historiska.

 The term “ibri” (hebrew) comes from the verb “abar” which means “to pass over” or “to cross over.”

Termen “ibri” (hebré) kommer från verbet ”abar ”som betyder “att passera över” eller “att korsa över.”

 In noun forms, it means “the other side” or “the region beyond.”

I substantiva former, det betyder “den andra sidan” eller “i regionen framöver.”

 The term “Hebrew”, then, means “the people from the other side” or “the people from the region beyond.”

Termen ”Hebré”, betyder “folket från andra sidan” eller “folk från regionen framöver.”

 In other words, “Hebrew” was basically a generic term for foreigners or aliens people, who came from somewhere else.

Med andra ord, ”Hebré” var i princip en allmän term för utlänningar eller andra främmande folk, som kom från någon annanstans.

 That would fit quite well with how the Israelites, who had their origins in the nomadic Abraham and entered Canaan as escaped slaves, would be described by others who were more settled.

Det skulle passa ganska bra med hur Israeliterna, som hade sitt ursprung i den nomadiska Abraham som trädde in i Kanaan som förrymda slavar, skulle kunna beskrivas av andra som var mer bofasta.

 Here the issue moves to a much more complicated level that can only be touched on briefly, partly because there are aspects that are still highly debated among scholars, and partly because it is somewhat technical and boring to people who are not professional historians!

Här flyttas problemet till en mycket mer komplicerad nivå som bara kan beröra kort, delvis därför att det finns aspekter som fortfarande är mycket debatterade bland forskare, och dels eftersom det är något tekniskt och tråkigt att människor som inte är professionella historiker!

Many scholars have drawn both historical and etymological parallels between the term “Hebrew” and a common term that occurs in many ancient texts over a period of a thousand years.

Många akademiker har dragit både historiska och etymologiska paralleller mellan termen “Hebré” och gemensamma begrepp som förekommer i många antika texterna under en period av tusen år.

The term “apiru” or “habairu” is a term used to describe a range of people in the ancient world.

Termen “apiru” eller ”habairu” är en term som används för att klassificera ett antal människor i den gamla världen.

This term is found in most all of the ancient collections of texts from the 20th century BC to the 11th century BC, and occurs in texts from all over the ancient world: the Nuzi texts, the Amarna letters, the Hittite archives, the Ras Shamra texts, the Cappadocian texts, etc. The term basically refers to a class of people, not in terms of race or nationality or ethic identification but in terms of social class or strata.

Denna term återfinns i de flesta av alla de samlingar av antika texter från 2000-talet f Kr till 1100-talet f Kr, och förekommer i texter från hela den antika världen: i Nuzi texterna, Amarna breven, de hettitiska arkiven, Ras Shamra texterna, och i de Cappadocian texterna etc. Begreppet refererar huvudsakligen till en klass av människor, inte i termer av ras eller nationalitet eller etik identifiering men i termer när det gäller social klass eller skikt.

These were basically people who lived on the margins of society without a fixed place in society.

Dessa var i grunden människor som levde på marginalen av samhället utan en fast plats i samhället.

Sometimes they are described as marauders and outlaws, or as mercenaries, and at other times simply as nomadic peasants or wanderers.

Ibland beskrivs de som marodörer (plundrare) och laglösa, eller som legosoldater, och vid andra tillfällen helt enkelt som nomadiska bönder eller vandrare.

In any case, the term did not identify a specific people, but could apply to anyone seen as outside settled society.

I vilket fall som helst termen är inte att identifiera ett visst folk, men kan tillämpas för alla som ses utanför fast samhälle.

It is not at all certain, and in fact is unlikely, that all these references are to the people we know as Hebrews.

Det är inte alls säkert, och i praktiken är osannolikt, att alla dessa hänvisningar är till de människor vi känner som Hebréerna.

But the relationship of the term, and the way it is used in Scripture, suggests that the term “Hebrew” is related in some way, if not linguistically then culturally, to the term “apiru”. If so, it was a way to describe the Israelites in terms of their relationship to other more settled people, for example, to the Egyptians (Ex 1:15 ff).

Men förhållandet mellan termen och hur den används i Skriften, föreslår att begreppet ”Hebré” är relaterat på något sätt, om än inte språkligt så kulturellt, till begreppet “apiru”. Om så är fallet, det var ett sätt att beskriva Israeliterna när det gäller deras förhållande till andra mer bofasta människor, till exempel, för egyptierna (Ex 1:15 ff).

This would also explain why the term dates only to the earliest levels of the Old Testament tradition.

Detta skulle också förklara varför begreppet dateras endast tidigaste nivåer i Gamla Testamentets tradition.

As the Hebrews settled in the land, they became a settled people and were no longer known as Hebrews but as Israelites, a national identification.

När Hebréerna bofaste sig i land, de blev fasta människor, men som inte längre kallas Hebréer utan Israeliter, en nationell kartläggning.

As to the term Aramean applied to Abraham (Deut 26:5), there is likewise a complex of historical issues.

När det gäller termen Aramén på Abraham (5 Mos 26:5), finns det också ett komplex av historiska frågor.

Basically, however, the biblical traditions remember that the origins of the Patriarchs lay in Aram as the region was called in Hebrew.

I grunden är dock dem bibliska traditionerna som påminner om att ursprunget till Patriarkerna låg i Aram som området kallades på hebreiska.

The Hebrew term for what we know as Mesopotamia is Aram-Naharaim, “Aram of the Two Rivers” (referring to the Tigris and Euphrates), also called Paddan-Aram.

Den hebreiska termen för vad vi vet så Mesopotamien är Aram-Naharaim, ”Två flodernas Aram” (med hänvisning till Tigris och Eufrat), även kallad Paddan-Aram.

While the details are not clear, there is ample evidence in the biblical narratives to conclude that the Israelites traced their origins to that area.

Även om detaljerna inte är klara, det finns gott om bevis i dem bibliska berättelserna att dra slutsatsen att Israeliternas ursprung kan spåras till det området.

For example, when Isaac and Jacob needed wives, the family returned to the ancestral home in Aram to find them (Gen 24:10, 28:2).

Till exempel när Isak och Jakob behövde fruar, familjen återvände till den fäderneärvda hem i Aram att skaffa dem (1 Mos 24:10, 28:2).

So, to identify Abraham as “a wandering Aramean” (Deut 26:5) was a recollection of these memories of the tribal ancestral home in Haran in Aram-Naharaim.

Så, för att identifiera Abraham som “den vandrande Aramen” (5 Mos 26:5) var en erinra av dessa minnen av stamkonflikter fäderneärvda hem i Haran i Aram-Naharaim.

To call Abraham an Aramean is simply a geographical reference to his homeland.

Att kalla Abraham en Aramé är helt enkelt en geografisk hänvisning till sitt hemland.

In other words, Abraham can be an Aramean, because that is his origin.

Med andra ord, Abraham kan vara en Aramé, eftersom det är hans ursprung.

He can also be called a Hebrew as a social designation referring to his status without land or a settled home, on the fringes of established society.

Han kan också kallas en Hebré som en social beteckning som hänvisar till sin status utan land eller ett fast hem, på gränsen till etablerade samhället.

And he can anachronistically be called an Israelite because he is the ancestral father of the people who came to be called sons of Israel (Abraham’s grandson).

Och han kan anakronistiskt kallas en Israelit eftersom han är den fäderneärvda far till de människor som kom att kallas söner av Israel (Abrahams sonson).