Syriens dåliga ekonomiska inflytelse över den Libanesiska ekonomin

Av: Bar Lebnon

Jordbruk:

Sedan 1990 har Damaskus pressat Libanon att skära ner på tullavgifter på gods som kommer från Syrien och att sluta stödja bönderna som odlar samma växter, frukter och grönsaker som odlas i Syrien. Trots att 40 % av den libanesiska befolkningen lever på ett eller annat sätt av jordbruk så har regeringen gått flera gånger med på avtal som missgynnar dem fattiga libanesiska bönderna till förtjänsten av de syriska bönderna och handels männen.[1]

Så här säger Waddah Fakhri, ordförande för de sydlibanesiska jordbrukarna:

"We want to abolish the Syrian-Lebanese agricultural agreements; the government should not sign agreements that do not serve our interests."[2]

Libanon har alla möjligheter i världen att vara ett starkt jordbruks land, en tredje del av landet är odlingsbar, det finns oändligt med vatten till skillnad från hela regionen, det finns olika typer av miljöer som gör det möjligt att kunna variera sitt jordbruk och kunna odla året om.[3] Alla gamla regeringar som har passerat i Libanon har brytt sig för lite om jordbruket och bönderna men det fanns i alla fall ett litet intresse som ofta resulterade i goda beslut, sådana som att förbättra konst bevattningen och att man till exempel förbjöd vissa varor från att komma in i landet om det var så att det kunde odlas året runt i Libanon och förbjöd andra varor från att komma in vissa månader då det inte gick och odla det i Libanon.[4]

Det stora genombrottet för syriska jordbruks produkter började 1990 i samband med att den fria libanesiska regeringen föll i händerna på den syriska regimen. Tusentals syriska försäljare fyllde huvudstaden Beirut och andra storstäder med sina produkter som var mycket billigare än den lokala. Polisen försökte ingripa ibland men fick alltid se sig besegrad av politikerna och ockupationsmakten, ett bevis på maktlösheten hos myndigheterna i Libanon är skottlossning 1992 mellan libanesisk polis och syriska försäljare med inblandning av underrättelse tjänsten och syriska soldater, händelsen skedde på motorvägen till flygplatsen i Beirut och resultatet var 6 döda och många skadade.[5]

Trots att tullarna för syriska gods minskade och för det mesta inte betalades i alla fall med stöd av Damaskus fortsatte Syrien att öka sina tullar för libanesiska gods, även om produkten inte odlades i Syrien i alla fall såsom bananer, då kan man ställa frågan om dem höga tullarna är till för att skydda den syriska bonden eller för att skada den libanesiska.[6]

Medan dörrarna är öppna för allt från Syrien att komma in i Libanon med eller utan tull avgift och det är ”lagligt” för en syrier att jobba och bo utan några lagliga papper i Libanon så har libanesiska arbetare i Syrien, som lastbil chaufförer haft det svårt med dem syriska myndigheterna och där många har fått åka fram och tillbacks eller väntat längre än dem borde vid gränsen och handels män och affärs män har fått åka till Amman i Jordanien för att göra klart sina papper för att få arbeta i Syrien tack vare att Syrien alltid har vägrat att öppna någon ambassad eller något diplomatiskt kontor i Libanon som kunde underlätta byråkrati arbetet.[7]

I avtalet mellan länderna skulle man komplettera den andres marknad så att båda tjänar på samarbetet. Balansen mellan länderna visar sig vara väldigt stor. När man ser på siffror mellan 1992 och 1997 så exporterade Syrien jordbruksprodukter till Libanon värt 497 miljoner dollar och vice versa endast produkter värda 30 miljoner dollar.[8]

Situationen blev så konstig att till och med Libanons premier minister uttalade sig öppet om detta kvällen innan ett nytt avtal skulle skrivas på i januari 1997 och sa att:

"It is abnormal that Lebanon could not export its goods to Syria, and it is abnormal that Syrian products enter Lebanon in a way that is not in line with the rules."[9]   

Libanon kan inte tävla med Syrien om dem låga priserna, då arbetsstyrkan kostar i vanliga fall 3 gånger mer i Libanon än i Syrien och vattnet som de Syriska bönderna kan få av sin stat för 26 dollar per hektar får Libanesen av sin stat för mellan 40 och 100 dollar per hektar.[10] 

Den syriska maffian som utgörs av först och främst medlemmar ur den sittande regimens familjer och militärens eget folk mutar ibland libanesiska tjänstemän vid gränsen för att få vad som helst insläppt och många gånger används hemliga vägar in i landet, vägar som den syriska militären har byggt för att kunna snabbt komma in och ut och mobilisera sig och osynligt kunna släppa in iranska vapen till olika grupper men i dagens läge gäller det enbart Hizbollah.[11]

Alltså när produkten odlas i Syrien är det omöjligt för libanesen att skydda sig från den och det drabbar dem libanesiska bönderna, grossisterna, handelsmännen och även köparna.

Vad händer om en produkt inte odlas i Syrien då? Många libaneser har bland annat börjat odla mer och mer bananer, mango och vattenmeloner, alltså produkter som inte växer i Syrien för att undvika den syriska konkurrensen.

I banan fallet berättar ordförande för dem syd libanesiska bönderna herr Fakhri att dem syriska smuggel ligorna har hittat ett sätt även där för att överfylla den libanesiska marknaden med utländska produkter, man köper in ett lager bananer från latin Amerika till den syriska hamnen i Latakia och skriver att det är transit gods till Libanon, då betalar han inget i Syrien och sen tar han godset och smugglar in det i Libanon antingen genom mutor eller på dem hemliga vägarna och betalar alltså ingen tull avgift i Libanon heller, på det sättet kan han ge banan priser som inte en enda libanesisk bonde kan ge och då lider åter igen den libanesiske bonden.[12] 

Samma sak händer med dem flesta produkterna och den senaste skandalen kom år 2003 när den lokala median avslöjade att det smugglas jordanska vatten meloner in till Libanon genom den syrisk libanesiska gränsen.[13]

Myndigheterna i Libanon blundar för allt detta och inte bara detta utan även för den olagliga försäljningen av smuggel godset som sker i landet på grund av att 70 % av försäljarna är syrier.[14]

Ett annat brott som den libanesiska staten blundar för och som gynnar den syriska marknaden är att fler och fler libanesiska industrier köper in syriska varor som oliv olja och stämpla det som libanesiskt och säljer det vidare.[15]

Detta gynnar den syriska bonden och några giriga libanesiska och syriska affärsmän men är en katastrof för den libanesiska oliv odlaren som inte kan sälja sin skörd till någon.          

Den militära styrkan och det politiska övertaget och hotet från underrättelse tjänsten som syrierna har över Libanons beslut och öde har alltså återspeglat sig på den ekonomiska situationen som har körts i botten och nu finns inte enda bransch som går säker all smuggel och korruption.

Allt är infekterat och folket har gång efter gång visat att de har fått nog.

Patriarken för den maronitiska kyrkan agerade år 2000 och utryckte sitt missnöje för den syrisk-libanesiska politiken som mest drabbar den libanesiska låg och medel klassen.

Många partier från alla håll har sen dess börjat komma fram och protestera ty läget inte bara drabbar en sort av libaneserna utan alla grupper och yrken.

År 2000 började några libanesiska ungdomar som till mestadels tillhör före detta premiär ministern Michel Aouns rörelse, the Free patriotic movement, att sälja libanesiska varor på gatorna och på motorvägarna, ett sätt att visa att libaneserna är medvetna om det smutsiga spelet som pågår.[16]

År 2001 gick bönderna ut på gatorna i dem största städerna, Tripoli, Byblos, Beirut, Sidon och Tyre i massdemonstrationer och slängde sin skörd på marken som tecken på att dem förlorar hur dem än gör när gränsen till Syrien är öppen och fri för allt.[17] 

Responsen från Syrien kom rätt snabbt och i februari 2001 sa den syriske jordbruks minister Assad Mustafa kort och enkelt: "Talking about a flooding of the Lebanese market is unfair… We sell Lebanon what Lebanon needs." [18]