Är södra Gaza mer självständigt än södra Libanon?

AV: Bar Lebnon

050205

Vi kunde förra veckan se att den israeliska militären drog sig tillbacka från södra Gaza och lämnade över ansvaret till den palestinska auktoriteten och dess militärförband att sköta säkerheten i området. Detta var efter förhandlingar mellan den israeliske premiärministern Ariel Sharon och den nyvalde palestinske ledaren Mahmoud Abbas med för bägge parter fördelaktiga beslut. Detta kunde uppnås, möjligen för att ingen utomstående part lade sig i denna gång. Således kommer Palestinierna att kunna skydda sig själva samtidigt som de garanterar att ingen grupp angriper Israel och äventyra dess säkerhet.

Frågan som då ställs är: varför kunde detta steg anses positivt i södra Gaza, och helt okej för arabisterna och araberna, medan samma araber och arabister förbjuder den Libanesiska armén att skydda sitt folk och sin gräns i södra Libanon sedan många år.

Om den Libanesiska armén skulle få möjligheten att inta positionerna och bevaka gränsen mellan Libanon och Israel, och med andra ord börja få en synlig närvaro på en mycket viktig del av landet, så anses detta, ironiskt nog, vara förräderi mot den så kallade ”arabiska saken” och motståndsrörelsen mot Israel. Varje soldat i världen kan inte tåla att delar av sitt land som han har vigt sitt liv för, skulle skyddas av andra länder eller grupper.

Man tar här bort äran ifrån varje soldat när denne anser sig inte kunna finnas där för sitt folk när det som mest behöver en.

Så vem skulle kunna sitta ned och förhandla med samme Ariel Sharon som man kunde göra i Gaza-området? Denna fråga kan ha många svar. Men särskilt ett har varit mest säkert och samtidigt totalt oacceptabelt. Nämligen att vi med säkerhet vet vem som I N T E får förhandla. De som inte får förhandla är just de som mest berörs av frågan. Ty varken den Libanesiska staten eller armén, har ”tillstånd” att ta tag i sitt öde och förhandla och fatta sådana beslut.

Här har den arab-syriska ockupationsmakten det första och sista ordet och alla dess lakejer i södra Libanon är villiga att lyda varje order, medan marionettregimen i Beirut kan som mest, och bäst, blunda.

Kortfattat kan vi alltså säga, att det som Palestinierna får göra med sitt öde - trots att de, ännu, inte har något eget land - det får inte ett etablerat och ”självständigt” land som Libanon göra!

Ser detta onormalt ut? I så fall får du byta glasögon nästa gång du tittar på Mellanöstern.