Hebrews, Arameans and
Israelites
Hebréerna, Araméerna och
Israeliterna
Den
här artikeln är skriven år 2006 av Dennis R Bratcher (5 Jan 1951-29
March 2010) vid The Christian Resource Institute i Oklahoma City,
Förenta Staterna. Hans studier av Gamla Testamentet har varit
viktiga för forskningen under flera år. Artikeln finns tillgänglig
publicerad på engelska med ovan nämnd rubrik. Översättningen har
gjorts via Internet, men grundlig genomgång av artikeln har gjorts
efteråt. På grund av viktiga skäl av hans studie av nomenklaturen,
Hebrews, Arameans and Israelites har jag velat flytta artikeln i sin
helhet till ArDO:s hemsida.
----------------------------------------------------
The
two terms Hebrew and Aramean are both
used in the biblical text to refer to Israelites.
De
två termerna Hebré och Aramé används
båda i den bibliska texten och hänvisar till Israeliterna.
However,
they are used quite differently since they refer to totally
different aspects of ancient culture.
Men
de används helt annorlunda eftersom de hänvisar till helt olika
aspekter av gamla kulturen.
The
term Hebrew (Heb:“ibri”) is actually
relatively scarce in the OT, especially in light of the importance
we sometimes attach to it.
Termen
Hebré (Heb: “ibri”) är faktiskt relativt
sällsynta i GT (Gamla Testamentet), särskilt i ljuset av den
betydelse vi ibland lägger till det.
It
occurs first in Genesis 14:13 referring to Abraham, but then does
not appear again until the Joseph story where it occurs five more
times (39:14, 17, 40:15, 41:12, 43:32) in basically the same
narrative.
Det
inträffar först i Första Mosebok 14:13 och hänvisar till Abraham,
men den visas inte igen förrän Josefs historia där den förekommer
fem gånger (39:14, 17, 40:15, 41:12, 43:32) i stort sett i samma
berättelse.
It
occurs more frequently in the early chapters of Exodus, about 14
times between 1:15 and 10:3, again essentially in the same
narrative.
Det
förekommer oftare i början av kapitlet i Andra Mosebok, cirka 14
gånger mellan 1:15 och 10:3, återigen i stort sett i samma
berättelse.
It
only appears in two more places in the rest of the Pentateuch (Exod
21:2, and in Deut 15:12), both in legal texts.
Den
visas bara i två fler platser i resten av Moseböckerna (2 Mos 21:2,
och i 5 Mos 15:12), både i lagtexter.
In
the rest of the OT, the term only occurs about ten times, and those
in only five passages (1 Sam 4:6, 1 Sam 13:3, 19, 1 Sam 14:11, 21, 1
Sam 29:3), (Jer 34:9, 14) and (Jonah 1:9).
I
resten av GT, förekommer termen endast ett tiotal gånger, och endast
fem stycken i (1 Sam 4: 6, 1 Sam 13:3, 19, 1 Sam 14:11, 21, 1 Sam
29:3), (Jer 34 : 9, 14) och (Jona 1:9).
In
terms of the provenance of these texts, all but Jonah is generally
recognized as being from the earliest literary strata; that is, they
are very old texts.
När
det gäller härkomsten av dessa texter, alla utom Jona är allmänt
erkända som från tidig litterär skikt, det vill säga de är mycket
gamla texter.
It
is also generally recognized that the book of Jonah uses the
literary technique of archaizing, deliberately using older forms as
a technique of writing.
Det
är också allmänt erkänt att boken Jona använder den litterära
tekniken arkaiserande (ålderdomliga uttryckssätt), medvetet använder
äldre former som en teknik för att skriva.
The
book of Jonah is usually dated to the early post-exilic period
roughly contemporaneous with Ezra’s reforms around 450 BC.
Jonas
Bok brukar dateras till tidigt efter exilens period ungefär samtida
med Esra´s reformer omkring 450 f Kr.
All
this suggests that the term “Hebrew” is an ancient
one, and drops out of use by the era of the monarchy (c. 1000 BC)
except to refer to people who had the status of slaves.
Allt
detta tyder på att termen “Hebré” är en och gammal,
och faller ur bruk av era från monarkin (c:a 1000 f Kr) förutom
att hänvisa till folk som hade status som slavar.
If
we examine the actual context where the term occurs, we find it is
used in only three ways:
1)
by foreigners to describe Israelites.
2)
by Israelites to identify themselves to foreigners.
3)
to refer to slaves.
In
other words, this is not an Israelite self-designation.
Om
vi ska undersöka det faktiska sammanhanget där begreppet förekommer,
vi finner att det används i endast tre sätt:
1)
av utlänningar för att beskriva Israeliterna.
2)
av Israeliterna för att identifiera sig själva till utlänningar.
3)
för att hänvisa till slavar.
Med
andra ord, detta är inte en Israelits egen beteckning.
They
used the term “bene Yisrael”, “children of
Israel” or Israelites to identify themselves.
“Hebrew” was what they were called by others, or how
they identified themselves to others who would presumably know the
term ‘ibri’ better than the term “bene Yisrael”.
De
använde termen ”bene Yisrael”, ”barn av
Israel” eller Israeliterna för att identifiera
sig. “Hebréer” var vad de kallades av andra, eller hur
de identifierade sig till andra som förmodligen kände till begreppet
“ibri” bättre än termen ”bene Yisrael”.
While
the traditions traced the genealogy of the Israelites to Eber
or Heber, one of the sons of Shem and grandson of Noah
(Gen 10:24), we understand that those genealogies are political,
ethnic, and geographical genealogies and not strictly biological or
historical.
Medan
traditioner spåras i släktforskning av Israeliterna att Eber
eller Heber, en av sönerna till Sem och barnbarn av
Noa (1 Mos 10:24), så förstår vi de genealogisk (släkttavla) är
politiska, etniska och geografiska genealogiska och inte strikt
biologiska eller historiska.
The
term “ibri” (hebrew) comes from the verb
“abar” which means “to pass over” or “to
cross over.”
Termen
“ibri” (hebré) kommer från verbet
”abar ”som betyder “att passera över” eller “att
korsa över.”
In
noun forms, it means “the other side” or “the
region beyond.”
I
substantiva former, det betyder “den andra sidan”
eller “i regionen framöver.”
The
term “Hebrew”, then, means “the people from the
other side” or “the people from the region beyond.”
Termen
”Hebré”, betyder “folket från andra sidan”
eller “folk från regionen framöver.”
In
other words, “Hebrew” was basically a generic term for
foreigners or aliens people,
who came from somewhere else.
Med
andra ord, ”Hebré” var i princip en allmän term för
utlänningar eller andra främmande folk, som
kom från någon annanstans.
That
would fit quite well with how the Israelites, who had their origins
in the nomadic Abraham and entered Canaan as escaped slaves, would
be described by others who were more settled.
Det
skulle passa ganska bra med hur Israeliterna, som hade sitt ursprung
i den nomadiska Abraham som trädde in i Kanaan som förrymda slavar,
skulle kunna beskrivas av andra som var mer bofasta.
Here
the issue moves to a much more complicated level that can only be
touched on briefly, partly because there are aspects that are still
highly debated among scholars, and partly because it is somewhat
technical and boring to people who are not professional historians!
Här
flyttas problemet till en mycket mer komplicerad nivå som bara kan
beröra kort, delvis därför att det finns aspekter som fortfarande är
mycket debatterade bland forskare, och dels eftersom det är något
tekniskt och tråkigt att människor som inte är professionella
historiker!
Many
scholars have drawn both historical and etymological parallels
between the term “Hebrew” and a common term that
occurs in many ancient texts over a period of a thousand years.
Många
akademiker har dragit både historiska och etymologiska paralleller
mellan termen “Hebré” och gemensamma begrepp som
förekommer i många antika texterna under en period av tusen år.
The
term “apiru” or “habairu” is a term used
to describe a range of people in the ancient world.
Termen
“apiru” eller ”habairu” är en term som
används för att klassificera ett antal människor i den gamla
världen.
This
term is found in most all of the ancient collections of texts from
the 20th century BC to the 11th century BC, and occurs in
texts from all over the ancient world: the Nuzi texts, the Amarna
letters, the Hittite archives, the Ras Shamra texts, the Cappadocian
texts, etc. The term basically refers to a class of people,
not in terms of race or nationality or ethic identification but
in terms of social class or strata.
Denna
term återfinns i de flesta av alla de samlingar av antika texter
från 2000-talet f Kr till 1100-talet f Kr, och förekommer i texter
från hela den antika världen: i Nuzi texterna, Amarna breven, de
hettitiska arkiven, Ras Shamra texterna, och i de Cappadocian
texterna etc. Begreppet refererar huvudsakligen till en klass
av människor, inte i termer av ras eller nationalitet eller
etik identifiering men i termer när det gäller social
klass eller skikt.
These
were basically people who lived on the margins of society without a
fixed place in society.
Dessa
var i grunden människor som levde på marginalen av samhället utan en
fast plats i samhället.
Sometimes
they are described as marauders and outlaws, or as mercenaries, and
at other times simply as nomadic peasants or wanderers.
Ibland
beskrivs de som marodörer (plundrare) och laglösa, eller som
legosoldater, och vid andra tillfällen helt enkelt som nomadiska
bönder eller vandrare.
In
any case, the term did not identify a specific people, but could
apply to anyone seen as outside settled society.
I
vilket fall som helst termen är inte att identifiera ett visst folk,
men kan tillämpas för alla som ses utanför fast samhälle.
It
is not at all certain, and in fact is unlikely, that all these
references are to the people we know as Hebrews.
Det
är inte alls säkert, och i praktiken är osannolikt, att alla dessa
hänvisningar är till de människor vi känner som Hebréerna.
But
the relationship of the term, and the way it is used in Scripture,
suggests that the term “Hebrew” is related in some
way, if not linguistically then culturally, to the term “apiru”.
If so, it was a way to describe the Israelites in terms of their
relationship to other more settled people, for example, to the
Egyptians (Ex 1:15 ff).
Men
förhållandet mellan termen och hur den används i Skriften, föreslår
att begreppet ”Hebré” är relaterat på något
sätt, om än inte språkligt så kulturellt, till begreppet “apiru”.
Om så är fallet, det var ett sätt att beskriva Israeliterna när det
gäller deras förhållande till andra mer bofasta människor, till
exempel, för egyptierna (Ex 1:15 ff).
This
would also explain why the term dates only to the earliest levels of
the Old Testament tradition.
Detta
skulle också förklara varför begreppet dateras endast tidigaste
nivåer i Gamla Testamentets tradition.
As
the Hebrews settled in the land, they became a settled people
and were no longer known as Hebrews but as Israelites, a
national identification.
När
Hebréerna bofaste sig i land, de blev fasta människor, men
som inte längre kallas Hebréer utan Israeliter, en nationell
kartläggning.
As
to the term Aramean applied to Abraham (Deut 26:5), there is
likewise a complex of historical issues.
När
det gäller termen Aramén på Abraham (5 Mos 26:5), finns det
också ett komplex av historiska frågor.
Basically,
however, the biblical traditions remember that the origins of the
Patriarchs lay in Aram as the region was called in Hebrew.
I
grunden är dock dem bibliska traditionerna som påminner om att
ursprunget till Patriarkerna låg i Aram som området kallades
på hebreiska.
The
Hebrew term for what we know as Mesopotamia is Aram-Naharaim,
“Aram of the Two Rivers” (referring to the Tigris and
Euphrates), also called Paddan-Aram.
Den
hebreiska termen för vad vi vet så Mesopotamien är
Aram-Naharaim, ”Två flodernas Aram” (med
hänvisning till Tigris och Eufrat), även kallad Paddan-Aram.
While
the details are not clear, there is ample evidence in the biblical
narratives to conclude that the Israelites traced their origins to
that area.
Även
om detaljerna inte är klara, det finns gott om bevis i dem bibliska
berättelserna att dra slutsatsen att Israeliternas ursprung kan
spåras till det området.
For
example, when Isaac and Jacob needed wives, the family returned to
the ancestral home in Aram to find them (Gen 24:10,
28:2).
Till
exempel när Isak och Jakob behövde fruar, familjen återvände till
den fäderneärvda hem i Aram att skaffa dem (1 Mos
24:10, 28:2).
So,
to identify Abraham as “a wandering Aramean” (Deut
26:5) was a recollection of these memories of the tribal ancestral
home in Haran in Aram-Naharaim.
Så,
för att identifiera Abraham som “den vandrande Aramen”
(5 Mos 26:5) var en erinra av dessa minnen av stamkonflikter
fäderneärvda hem i Haran i Aram-Naharaim.
To
call Abraham an Aramean is simply a
geographical reference to his homeland.
Att
kalla Abraham en Aramé är helt enkelt en
geografisk hänvisning till sitt hemland.
In
other words, Abraham can be an Aramean, because that
is his origin.
Med
andra ord, Abraham kan vara en Aramé, eftersom det är
hans ursprung.
He
can also be called a Hebrew as a social designation
referring to his status without land or a settled home, on the
fringes of established society.
Han
kan också kallas en Hebré som en social beteckning som
hänvisar till sin status utan land eller ett fast hem, på gränsen
till etablerade samhället.
And
he can anachronistically be called an Israelite
because he is the ancestral father of the people who came to be
called sons of Israel (Abraham’s grandson).
Och
han kan anakronistiskt kallas en Israelit eftersom han
är den fäderneärvda far till de människor som kom att kallas
söner av Israel (Abrahams sonson).
15 march 2017
|