English

Av.Roni Doumit Harb

Arabiskan och de talade språken i Mellanöstern   20121024 Inom det område som ibland går under ¨den arabiska världen¨ finns det ett olöst problem, närmare bestämt inom lingvistiken. I dessa länder är det arabiska skriftspråket som ses som det höga och fina språket medan det talade språket anses ha en låg status. Man kan jämföra detta fenomen med svenska språket och det gamla norröna som fanns i norden för över 1000 år. Det skrivna arabiska måste elever lära sig i skolorna och om man inte studerar alls eller bara studerar lite jämfört med andra som läser till universitetet skapas det en lucka och ett tydligt avstånd mellan dessa personer. Författare som försöker skriva böcker i det talade språket får mindre status inom lyrikgemenskapen och när staten och alla andra institutioner propagerar för det skrivna arabiska bildas det en känsla hos folket att det talade är fel att skriva på och folk börjar tro att det skulle rent praktiskt vara omöjligt att få sitt talade språk att fungera som skriftspråk. Det finns fördelar och nackdelar med det så kallade ¨arabiska högspråket¨. En fördel är till exempel att en lärd libanes skulle kunna läsa marockanska tidningar och vise versa, länderna som delar detta skriftspråk är ju 22 idag. En av nackdelarna som syns redan i barndomen är att ett barn börjar skolan vid 6-7 års ålder mer eller mindre utan att ha läst något och utan att ha fått höra sagor och annan barnlitteratur på sitt eget modersmål, alltså det folk pratar hemma helt enkelt. Att aldrig kunna skriva det första man tänker på utan måste alltid formulera om sina tankar skapar problem för fantasin och kreativiteten. Att aldrig kunna läsa på språket du känner för och där dina minnen och erfarenheter är samlade skapar också en sval relation mellan författare och läsare, en stor författare i Mellanöstern kan vara glad om han får några få tusen sålda böcker, när marknaden täcker över 150 miljoner människor med Arabiska som officiellt språk.