English

Av.Roni Doumit Harb

Iran Den islamiska republiken   20120409 1:a April 1979 föddes den islamiska republiken i Iran. Sedan dess har den islamiska republiken förvandlats till en förebild för världens muslimska fundamentalister. Institutioner som är vanliga i västerländska demokratier som folkvalda parlament och president finns visserligen men den verkliga politiska makten finns hos "Valiy-e Faqih" (revolutionens andlige ledare som i början var Ayatollah Khomeini). Den andlige ledaren för närvarande är Ayatollah Khamenei och han har absolut makt och är den som har sista ordet i alla viktiga politiska frågor. Han är utsedd på livstid och är inte folkvald. Revolutionen sprids än idag i området genom partiet ´Hizbullah´. Landet hette alltid Persien efter det centrala området Fars. Namnet Iran kom senare och betyder det ariska folket (som bodde i detta området). Shia Sunni Iran är ett shiitiskt styrt land som gränsar till 12 sunnitiska och 2 kristna stater. Befolkningen i Iran är ca 50 % shiiter medan andra halvan är sunnitisk genom andra folk än perser. Azerbajaner, kurder, araber, balucher, turkmener. På 1500 talet blev statsreligionen shia islam. Historia Perser nämns först år 844 f.kr. i assyriska skrifter. De kallades av andra perser efter området pars. själva säger de aryanam, det ariska folket. Före kristus kunde kung Kyros ena riket och skapa ett stor Iran. Sedan kom flera härskare, både utländska som makedonier, mongoler, turkar, araber, ryssar, britter såsom olika inhemska dynastier som samanider, sasanider, qajarer och pahlavi. Ofria val Det finns inga fria val i Iran. I det iranska valsystemet måste kandidater godkännas av "Väktarnas råd" för att få ställa upp. I "Väktarnas råd" sitter sex religiösa rättslärda utsedda av den andlige ledaren och sex jurister utsedda av parlamentet. "Väktarnas råd" har en oerhört konservativ sammansättning och godkänner sällan (rättare sagt aldrig) demokratiska kandidater. Dessutom förekommer ofta valfusk vilket gör att makthavarna ändå kan styra vilka som blir valda. Även om demokratiska krafter skulle bli godkända och vinna parlamentsvalet, måste parlamentets beslut godkännas av "Väktarnas råd" för att bli giltig. På så sätt kan all reformvänlig lagstiftning stoppas av de konservativa krafterna    Kärnvapen och väst De flesta iranier anser att Iran har rätt att använda kärnteknik i fredliga syften. Många är dock oroliga att säkerhetsrådets sanktioner ska drabba landets ekonomi och försämra den ännu mer. Få tror att USA kommer att attackera landet med militära medel. Den iranska regimen satsar mycket på nationalistisk propaganda i kärnteknikfrågan. "Varför får inte Iran använda kärnteknik i fredliga syften när världssamfundet tillåter Israel och Pakistan att ha kärnvapen?" är budskapet. De demokratiska krafterna i landet är besvikna på att omvärlden endast sätter press på regimen i kärnteknikfrågan och glömmer frågan om mänskliga rättigheter i Iran. Finns det någon opposition i Iran? Demokratiska partier får inte tillstånd att bedriva verksamhet i landet. Hundratals oppositionella politiker och journalister sitter i fängelse. Det finns oppositionella grupper verksamma utanför Iran men de saknar ofta förankring bland iranierna inne i landet. De grupper som står för motståndet mot fundamentalisterna är studenter och kvinnliga aktivister. På universiteten och bland de unga kvinnorna har fundamentalisterna ett mycket svagt stöd. På sistone har även många arbetare och lärare visat sitt missnöje med landets ekonomiska läge genom att demonstrera för högre löner. De islamiska reformister som styrde landet mellan 1997-2005 är numera impopulära bland iranierna, inte minst för att de inte lyckades infria sina löften om demokratiska reformer. Många är besvikna på den förre presidenten Mohammad Khatami för att han inte stod upp mot den andlige ledaren och de konservativa krafterna. Samtidigt ser många Khatami som ett mycket bättre alternativ än Ahmadinejad.   Hur ser situationen ut för de iranska kvinnorna? Den iranska lagstiftningen "islamiserades" av fundamentalisterna efter revolutionen 1979. Kvinnor fick svagare ställning inom familjerätten och förbjöds bland annat att arbeta som domare. Tvång att bära slöja infördes 1981. Trots detta är kvinnorna mer aktiva än någonsin i det iranska samhällslivet. 60 procent av Irans universitetsstudenter är kvinnor. Fundamentalisternas kvinnofientliga politik har lett till en motreaktion bland de iranska kvinnorna och förstärkt de feministiska krafterna i landet. Trots alla begränsningar är den feministiska rörelsen synlig och aktiv i det iranska samhället. På den internationella kvinnodagen arrangerades i år flera demonstrationer som attackerades brutalt av regimens säkerhetstjänst. Nobelpristagaren i fred, advokaten och människorättsaktivisten Shirin Ebadi är förebild för många iranska kvinnor. Hennes memoarer "Mitt Iran", som nyligen har översatts till svenska, ger en god inblick i landets politiska förhållanden.   Shah Pahlavi I slutet av 1700-talet, under Qajardynastin började de europeiska staterna, framför allt Storbritannien och Ryssland, alltmer begränsa Irans handlingsfrihet.  Landets härskare, shaherna, gjorde uppgörelser med utländska aktörer som i slutändan missgynnade iranierna. 1891 överlät shahen produktionen av all tobak som såldes i landet till en brittisk major. Därmed minskade böndernas och köpmännens inkomster, vilket ledde till nationellt uppror. ”Tobaksrevolten” var iraniernas första revolt i modern tid. Första världskriget innebar nya turbulenser. Inför det tyska hotet delade England och Ryssland upp det neutrala Iran i tre intressesfärer; en rysk, en engelsk och en iransk. den brittiska regeringen tog över aktiemajoriteten i Anglo-Persian Oil Company. Den iranska oljan, som nu börjat exploateras gick nu till den brittiska flottan. 1919 tvingade britterna Teheran att skriva på ett avtal som gav dem monopol på olika byggprojekt och på arméns utbildning. 1925 satte parlamentet krigaren Reza Khan på shahtronen. Reza, som hade den turkiske ledaren Kemal Atatürk som förebild, ville förvandla Iran till en modern stat. Han antog dynastinamnet Pahlavi. Reza Shah Pahlavis mål var att reformera ett land med en medeltida hantverksindustri som saknade ett väg- och järnvägsnät och där kamelkaravaner drog genom städerna (vilket han förbjöd utlänningar att fotografera). Han moderniserade landet, lät bygga skolor, satte fart på industrialiseringen och införde förbud för kvinnor att bära slöja. 1935 beslöt han att ändra landets namn från Persien till Iran. Han försökte också, dock inte med någon större framgång, att begränsa det utländska inflytandet. Anglo Iranian Oil Company, som i princip fungerade som en stat i staten och tog det mesta av oljeintäkterna, rådde han dock inte på. Reza Shah avsattes av Storbritannien och Sovjet under andra världskriget, eftersom han närmat sig Tyskland, som han såg som en motvikt till de gamla plågoandarna. Nationalisten Mohammed Mossadeq, som blev premiärminister 1951, strävade efter att få bort britterna ur Iran, ta kontroll över oljeindustrin och minska shahens makt. Han hade folket med sig och bland annat med hjälp av stora gatudemonstrationer i Teheran lyckades han skrämma shahen att lämna landet. Då reagerade USA, som i rädsla för sovjetiskt inflytande iscensatte en militärkupp och såg till att shahen återvände. Därmed övertog amerikanerna britternas dominerande roll. Den demokratiskt valde Mossadeq fängslades vid kuppen. Efterträdaren blev Mohammed Reza Shah. Oliktänkande kastades i fängelse, en skendemokrati byggdes upp och det USA-tränade säkerhetsorganet Savaks tortyr var grym. Trots de nu stora oljeinkomsterna, som skulle stabilisera Iran gentemot Sovjet, ökade klyftan mellan rika och fattiga. Mycket pengar gick till shahens prestige­konsumtion. Andra inkomster försvann genom dålig administration och genom att hamna i ett fåtal makthavares fickor. Till slut fick folket nog och revolterade – Två veckor efter shahens sorti den 16 januari 1979 återkom ayatollah Khomeini från sin långa exil i Frankrike. Nu inleddes en period av nationellt oberoende. Många hade för sig att Khomeini företrädde en förvärldsligad och nästan marxistisk islam. Men så blev det inte. Khomeini tillkännagav: ”Vi gjorde inte revolution för att sänka priset på vattenmelonerna.” De löften han i exilen gett om demokrati och vidsynthet svek han snart. Krig med Irak Hösten 1980 startade kriget mot den då USA-stödde Saddam Hussein och Irak. Den patriotiska stridsviljan hos de unga iranierna och bristen på funktionsduglig utrustning, gjorde att de två kunde sluta kriga efter 8 år utan någon direkt vinnare.   Faktum var dock att kriget ledde till att regimens grepp om landet stärktes. De islamska revolutionsgardena slog hårt mot oliktänkande, mot vad man ansåg vara olämpligt klädda kvinnor och mot oönskade beteenden. Tortyren i den islams­ka republikens fängelser står inte efter den som shahens bödlar utövade. Khatami och Ahmadinejad Efter valet av Khatami till president 1997 kom en liberal period. Men den verkliga makten samlades hos väktarrådet under ayatollah Khamenei, som efterträtt Khomeini. Den pressfrihet som Khatami utlovat undergrävdes, liksom Khatamis och så småningom parlamentets makt. Det fundamentalistiska prästväldets styre når sin kulm med president Ahmadinejad som valdes 2005 och som stöder sig på sina badjis, stridskamraterna från kriget med Irak. Ahmadinejad blev vald för att han drev en populistisk presidentvalkampanj och lyckades få en hel del stöd bland Irans fattiga. Hans löften om att bekämpa fattigdom och ekonomisk korruption har dock inte infriats. Men paradoxalt nog har regimens satsningar på utbildning och barnafödande lett till stora ungdomskullar, som till stor del är välutbildade och blickar mot väst. Ekonomin har försämrats avsevärt sen han blev vald år 2005. Han har därför ett svagt folkligt stöd numera. Den andlige ledaren ger dock honom fortfarande ett starkt stöd. Klyftan mellan den shiitiska teokratin och folkets breda massa vidgas alltmer. Även en del religiösa dignitärer är kritiska mot regimen, och den förnämste av dem, storayatollah Montazeri, sitter i husarrest sedan han klandrat Khomeinis blodsvälde.   Den dag iranierna blir fria har de sannolikt fått nog av religiöst förmyndarskap. Det är inte omöjligt att Iran då blir den mest sekulariserade och västorienterade nationen i den muslimska delen av Mellanöstern.