Mål och Syften   Artiklar  Politik  Språk  Historia  Konst och Kultur    | Länkar | Kontakta Oss |

English

Av.Roni Doumit Harb

Kormakitis och Maroniterna

080422

 Under historien har den Maronitiska minoritetsgruppen på Cypern fått lida under de två majoritetsfolken som lever på ön.

 Dessa grupper är den Grekisk Ortodoxa och den Sunnitisk Muslimska.  Eftersom Maroniterna är Kristna har de Turkiska Muslimerna förföljt dem och massakrerat dem under den Osmanska fanan. Eftersom denna Kristna grupp tillhör en kyrka som ligger nära den Katolska påven har de Grekisk Ortodoxa också förföljt dem och massakrerat dem under olika perioder.

 Maroniterna kom till Cypern i olika omgångar där de första anlände runt 700 talet efter Kristus. De kom främst från Libanon och Syrien.

Deras antal har varierat stort och idag räknas dem till ungefär 6000 personer. Alla är medborgare i staten Cypern. Maroniterna bodde oftast i byar i norra Cypern. Detta kostade dem mycket när den Turkiska armén invaderade Cypern 1974 och delade ön. Norra Cypern som blev under turkisk överhöghet hade största antalet Maronitiska byar. Alla dessa byar tömdes på sin ursprungliga invånare och nya ifrån fastlandet Turkiet bosatte sig i deras hus.

Av kyrkorna och klostren gjordes det stallar och andra militärbyggnader.

 Alla Maroniter fick fly till södra delen av landet, söder om Nicosia. Nicosia delades nu i en Grekisk och en Turkisk del, precis som hela landet.

Medan alla maroniter var tvungna att fly var det en by som behöll sina äldre kvar i byn. Denna by heter Kormakitis. Alla barn och barnbarn flydde men de äldre stannade kvar.

Idag är den yngsta i byn över 70 år. Det finns ungefär 50 personer kvar.

Dessa människor hade ett speciellt språk, språket är först och främst en blandning mellan Arameiska, Arabiska och Grekiska. Maroniterna som kom till den Grekiska sidan fick gå i Grekisk Cypriotiska skolor och arbetade där och pratade Grekiska.

För att kunna besöka sina föräldrar och far och morföräldrar i den ockuperade delen av ön var man tvungen att ansöka om tillstånd i Ankara och oftast fick man ett avslag. Detta medförde en stor förlust för denna grupp i form av att sitt kulturarv höll på att smälta och försvinna framför deras ögon.

 Idag är det viktigt att man dokumenterar detta unika språk de äldre fortfarande talar och även ta del av de vanor och traditioner som de fortfarande har i byn Kormakitis.

Om den sista i byn dör snart skall den veta att sin död inte innebar en förlust utan skall efterlämna något unikt omvärlden.

 | Start |

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt