|
Hizbollah
- en stat i staten
071223
Libanon är en bräcklig demokrati, och chanserna att det
stabiliseras är små om inte problemet med
terrororganisationen Hizbollah, som kontrollerar stora delar
av landet och på vissa sätt fungerar som en “stat i staten”,
löses inom kort. Roni Doumit, aktiv i FMS Uppsala, beskriver
hur Hizbollah arbetar och det hot organisationen utgör för
landet.
Iran har alltsedan den islamiska revolutionen 1979 försökt
exportera sin terrorideologi till andra delar av
Mellanöstern. Överallt där det finns shiiter försöker Iran
infiltrera.Vid kriget mot Irak i början på 80-talet hann
Iran få in en fot bland shiiterna i södra delen av landet.
De olika Gulf-länderna har stora shiitiska minoriteter som
alla är förtryckta av den sunnitiska majoriteten, något som
mullorna i Iran utnyttjar för att skaffa sig stöd, då de
erbjuder något som de kallar en räddning.
Det land som är den sköraste demokratin i Mellanöstern – och
kanske i hela världen – är Libanon. Libanon är den minsta
republiken i regionen med en folktäthet som är bland de
högsta i världen. Makten i Libanon fördelas mellan de 18
grupper som finns i landet. Shiiterna, som är en av tre
största grupper, har alltid haft någon form av makt i
Libanon. Efter revolutionen i Iran började shiiterna få
alltmer stöd som var direkt riktat för att uppnå vissa
politiska mål.
Mullorna ville sprida sin islamiska revolution även till
Libanon. De stödde i början olika shiitiska grupper, och i
mitten på 80-talet visade Iran sina kort öppet genom att
skicka tusentals soldater från det iranska revolutionsgardet
till Libanon för att utbilda och träna shiiter som skulle
följa deras order. Vid denna tid grundades den organisation
som kallas Hizbollah, vilket betyder Allahs Parti. Den
slogan som användes var “Hizbollah, den islamiska
revolutionen i Libanon”. Ledaren för denna organisation gavs
titeln Ayatollans representant i Libanon. Denna grupp fick
oerhörda summor pengar, de fick lärare och tränare, de fick
vapen i långt större utsträckning än vad andra miliser i
Libanon hade.
Idag utgör Hizbollah en vapenmakt som den reguljära
libanesiska armén inte kan stå emot. Deras ideologi får dem
att sträva efter ett Libanon som ska styras av mullor, likt
det iranska systemet. Denna strävan gick så långt som till
att påstå att de kristna i Libanon är hämtade från det
bysantinska riket för att infiltrera shiitisk-muslimska
områden, vilket är felaktigt (Alla källor och historiker
bekräftar att sunnimuslimerna hämtades från arabiska halvön
för att blandas med kristna. Shiiter kom till Libanon i
omgångar, allteftersom det sunnitiska förtrycket blev för
stort i de arabiska och muslimska rikena.)
Förra året var Iran mycket pressat av västvärlden i
kärnvapenfrågan, och då kunde vi se hur Hizbollah trotsade
den libanesiska nationella dialogen som pågick i landet och
angrep Israel på ett sätt som fick den israeliska staten att
svara hårt och inleda ett krig som kom att vända bort
världens ögon från Iran.
Nu ska Libanons parlament försöka välja en ny president. Den
hizbollahvänliga oppositionen gör allt för att stoppa detta
val. De hävdar att ”om en ny president ska väljas så måste
denna ta hänsyn till våra vapen och vår heroiska ställning”.
FN har försökt vara rakt och hårt på den punkten och stödjer
den president som kan komma att avväpna Hizbollah. Iran, som
ju har flera olika kort att spela i regionen, försöker nu
välja det bästa alternativet.
Iran är villigt att minska stödet till terrorister i Irak i
utbyte mot att omvärlden blundar för Hizbollahs vapen. Detta
tycks dock inte räcka, så Iran försöker nu ge med sig
rörande kärnvapenambitionerna. De menar att all uran skulle
kunna köpas in i de mängder som behövs enbart för kärnkraft.
Iran accepterar alltså att inte anrika uran på hemmaplan. Om
Frankrike, USA och resten av stormakterna går på den iranska
regimens lögner kommer de att blunda för Hizbollah i
Libanon. Återigen skulle Libanon få en situation där partier
och grupper i landet får agera fritt genom att visa större
muskler än själva staten.
Den libanesiska lobbyn i andra länder gör nu sitt bästa för
att stoppa detta, och menar att Libanon aldrig kommer att
bli stabilt så länge olika parter och grupper i landet får
agera som vore de en stat i staten. FN:s regionkontor och
det libanesiska regeringshuset har alltsedan den första
december 2006 legat under belägring av cirka 500 tält, varav
90 procent tillhör Hizbollah.
Jag hade chansen att komma nära dem och gå mellan tälten och
filma en del och prata med flera medlemmar av Hizbollah i
juni 2007. Tälten är uppdelade i olika block. I blocken
finns det omkring åtta tält och varje tält är bemannat
dygnet runt. Personerna i varje block pratar bara med andra
i blocket, inte med andra tält i andra block. De jobbar där
i två timmar byts sedan ut. De får också ett arvode för
detta arbete. Det är således ingen spontan medborgarrörelse
som har tagit till gatan när de inte kunde påverka sin
situation politiskt. Denna belägring är en fullt organiserad
aktion som Hizbollah – med fullt stöd av Syrien och Iran –
har ordnat, och de använder sin starka beväpnade närvaro i
Beirut för att sätta tryck på libanesiska regeringen och på
omvärlden. Inte bara pengar har strömmat in till
organisationen utan även vapen, genom den libanesisk-syriska
gränsen, som är så öppen att det knappt går att kalla det
smuggelvapen.
Idag utgör Hizbollah en del av det libanesiska samhället, då
shiitiska områden under de senaste 17 åren varken haft
möjlighet att välja fritt i parlamentsvalen eller i andra
sammanhang. Hizbollah har kontrollerat områden i Bekaadalen
i södra Libanon och södra Beirut med järnhand och uppnått en
status som liknar en stat i staten. Lösningen på detta
dilemma anser jag borde komma genom att FN och det
internationella samfundet agerar mer än pratar. Till exempel
finns det omkring 15 000 FN-soldater i Libanon idag, men
inte en enda av dem är berättigad att på fullt allvar börja
avväpna någon. De vaktar gränsen till Israel och Libanons
havskust för att förhindra införandet av smuggelvapen till
Hizbollah, men lämnar den stora gränsen till Syrien – som de
flesta och tyngsta vapnen alltid har kommit igenom –
obevakad.
Det finns en FN-resolution om denna fråga, 1559, men ingen
vågar implementera den. Inga vågar skickar de rätta
resurserna så att den libanesiska armén skulle kunna sköta
detta arbete, och FN skickar inte trupper med uppdrag att
avväpna. Libanon kan bara börja stå på egna fötter när
staten som ska representera folket kan få kontroll över hela
territoriet och får resurser att bli den enda parten som är
beväpnad i landet.
|
