Hizbollah - en stat i staten

071223

Libanon är en bräcklig demokrati, och chanserna att det stabiliseras är små om inte problemet med terrororganisationen Hizbollah, som kontrollerar stora delar av landet och på vissa sätt fungerar som en “stat i staten”, löses inom kort. Roni Doumit, aktiv i FMS Uppsala, beskriver hur Hizbollah arbetar och det hot organisationen utgör för landet.

Iran har alltsedan den islamiska revolutionen 1979 försökt exportera sin terrorideologi till andra delar av Mellanöstern. Överallt där det finns shiiter försöker Iran infiltrera.Vid kriget mot Irak i början på 80-talet hann Iran få in en fot bland shiiterna i södra delen av landet. De olika Gulf-länderna har stora shiitiska minoriteter som alla är förtryckta av den sunnitiska majoriteten, något som mullorna i Iran utnyttjar för att skaffa sig stöd, då de erbjuder något som de kallar en räddning.
Det land som är den sköraste demokratin i Mellanöstern – och kanske i hela världen – är Libanon. Libanon är den minsta republiken i regionen med en folktäthet som är bland de högsta i världen. Makten i Libanon fördelas mellan de 18 grupper som finns i landet. Shiiterna, som är en av tre största grupper, har alltid haft någon form av makt i Libanon. Efter revolutionen i Iran började shiiterna få alltmer stöd som var direkt riktat för att uppnå vissa politiska mål.

Mullorna ville sprida sin islamiska revolution även till Libanon. De stödde i början olika shiitiska grupper, och i mitten på 80-talet visade Iran sina kort öppet genom att skicka tusentals soldater från det iranska revolutionsgardet till Libanon för att utbilda och träna shiiter som skulle följa deras order. Vid denna tid grundades den organisation som kallas Hizbollah, vilket betyder Allahs Parti. Den slogan som användes var “Hizbollah, den islamiska revolutionen i Libanon”. Ledaren för denna organisation gavs titeln Ayatollans representant i Libanon. Denna grupp fick oerhörda summor pengar, de fick lärare och tränare, de fick vapen i långt större utsträckning än vad andra miliser i Libanon hade.
 
Idag utgör Hizbollah en vapenmakt som den reguljära libanesiska armén inte kan stå emot. Deras ideologi får dem att sträva efter ett Libanon som ska styras av mullor, likt det iranska systemet. Denna strävan gick så långt som till att påstå att de kristna i Libanon är hämtade från det bysantinska riket för att infiltrera shiitisk-muslimska områden, vilket är felaktigt (Alla källor och historiker bekräftar att sunnimuslimerna hämtades från arabiska halvön för att blandas med kristna. Shiiter kom till Libanon i omgångar, allteftersom det sunnitiska förtrycket blev för stort i de arabiska och muslimska rikena.)

Förra året var Iran mycket pressat av västvärlden i kärnvapenfrågan, och då kunde vi se hur Hizbollah trotsade den libanesiska nationella dialogen som pågick i landet och angrep Israel på ett sätt som fick den israeliska staten att svara hårt och inleda ett krig som kom att vända bort världens ögon från Iran.
Nu ska Libanons parlament försöka välja en ny president. Den hizbollahvänliga oppositionen gör allt för att stoppa detta val. De hävdar att ”om en ny president ska väljas så måste denna ta hänsyn till våra vapen och vår heroiska ställning”. FN har försökt vara rakt och hårt på den punkten och stödjer den president som kan komma att avväpna Hizbollah. Iran, som ju har flera olika kort att spela i regionen, försöker nu välja det bästa alternativet.

Iran är villigt att minska stödet till terrorister i Irak i utbyte mot att omvärlden blundar för Hizbollahs vapen. Detta tycks dock inte räcka, så Iran försöker nu ge med sig rörande kärnvapenambitionerna. De menar att all uran skulle kunna köpas in i de mängder som behövs enbart för kärnkraft. Iran accepterar alltså att inte anrika uran på hemmaplan. Om Frankrike, USA och resten av stormakterna går på den iranska regimens lögner kommer de att blunda för Hizbollah i Libanon. Återigen skulle Libanon få en situation där partier och grupper i landet får agera fritt genom att visa större muskler än själva staten.
Den libanesiska lobbyn i andra länder gör nu sitt bästa för att stoppa detta, och menar att Libanon aldrig kommer att bli stabilt så länge olika parter och grupper i landet får agera som vore de en stat i staten. FN:s regionkontor och det libanesiska regeringshuset har alltsedan den första december 2006 legat under belägring av cirka 500 tält, varav 90 procent tillhör Hizbollah.

Jag hade chansen att komma nära dem och gå mellan tälten och filma en del och prata med flera medlemmar av Hizbollah i juni 2007. Tälten är uppdelade i olika block. I blocken finns det omkring åtta tält och varje tält är bemannat dygnet runt. Personerna i varje block pratar bara med andra i blocket, inte med andra tält i andra block. De jobbar där i två timmar byts sedan ut. De får också ett arvode för detta arbete. Det är således ingen spontan medborgarrörelse som har tagit till gatan när de inte kunde påverka sin situation politiskt. Denna belägring är en fullt organiserad aktion som Hizbollah – med fullt stöd av Syrien och Iran – har ordnat, och de använder sin starka beväpnade närvaro i Beirut för att sätta tryck på libanesiska regeringen och på omvärlden. Inte bara pengar har strömmat in till organisationen utan även vapen, genom den libanesisk-syriska gränsen, som är så öppen att det knappt går att kalla det smuggelvapen.

Idag utgör Hizbollah en del av det libanesiska samhället, då shiitiska områden under de senaste 17 åren varken haft möjlighet att välja fritt i parlamentsvalen eller i andra sammanhang. Hizbollah har kontrollerat områden i Bekaadalen i södra Libanon och södra Beirut med järnhand och uppnått en status som liknar en stat i staten. Lösningen på detta dilemma anser jag borde komma genom att FN och det internationella samfundet agerar mer än pratar. Till exempel finns det omkring 15 000 FN-soldater i Libanon idag, men inte en enda av dem är berättigad att på fullt allvar börja avväpna någon. De vaktar gränsen till Israel och Libanons havskust för att förhindra införandet av smuggelvapen till Hizbollah, men lämnar den stora gränsen till Syrien – som de flesta och tyngsta vapnen alltid har kommit igenom – obevakad.
 
Det finns en FN-resolution om denna fråga, 1559, men ingen vågar implementera den. Inga vågar skickar de rätta resurserna så att den libanesiska armén skulle kunna sköta detta arbete, och FN skickar inte trupper med uppdrag att avväpna. Libanon kan bara börja stå på egna fötter när staten som ska representera folket kan få kontroll över hela territoriet och får resurser att bli den enda parten som är beväpnad i landet.