Katastrofal tanke om
palestinsk stat
Tommy
Hansson (SD)
gruppledare Södertälje,
chefredaktör SD-Kuriren
Monica Ekeroth pläderar i ett inlägg (LT 21 september) för att
Sverige bör ge sitt stöd i FN för en palestinsk stat. Och så
hade sannolikt skett om den Palme-anderssonska linjen i
Palestinafrågan ägt bestånd. Så är dessbättre dock ej fallet. Nu
får den palestinske ledaren Mahmud Abbas nöja sig med nordiskt
stöd från icke EU-anslutna Norge.
I nuvarande läge är nämligen Abbas hugskott om en palestinsk
statsbildning inte bara en dålig utan en rent katastrofal idé.
Det finns flera skäl härtill.
För det första skulle det få förödande konsekvenser för den
israelisk-palestinska fredsprocessen om det tillkom ett formellt
självständigt Palestina utan att det träffats något bindande och
internationellt accepterat avtal mellan Israel och den
palestinska myndigheten.
En av de två ledande palestinska organisationerna, den
islamistiska terroristorganisationen Hamas vilken behärskar
Gaza, erkänner inte ens Israel som stat utan strävar tvärtom i
teori och praktik efter att utplåna Israel och judarna.
Det vore sannerligen magstarkt om Israel – som de facto är
Mellanösterns enda fungerande demokrati – tvingades acceptera
ett FN-beslut om erkännandet av en stat som inte erkänner dess
egen rätt att existera!
För det andra har palestiniernas företrädare inte på något sätt
visat att de klarar av att ta hand om och administrera en egen
stat.
Terrorstämplade Hamas, som rutinmässigt ägnar sig åt
raketbeskjutning mot civila områden i Israel, har berörts ovan.
Det marginellt mindre blodbesudlade PLO/Fatah är ända sedan
Yassir Arafats dagar notoriskt korrupt och regeringsodugligt.
Det enda dess ledare visat sig riktigt bra på är att berika sig
själva och sina anförvanter.
För det tredje bör världssamfundet dröja något vid beteckningar
såsom ”Palestina” respektive ”palestinier”. Det har i
världshistorien aldrig funnits någon autonom stat som hetat
Palestina lika litet som det funnits något palestinskt språk
eller ett palestinskt folk skilt från övriga araber, vilka
behärskar 99 procent av allt territorium i
Mellanöstern-regionen.
Området där Israel och de palestinska områdena i dag ligger
började efter beslut av den romerske kejsaren Hadrianus (regent
117–138 efter Kristi födelse) kallas ”Palestina” sedan han lagt
Jerusalem och Judéen i ruiner och större delen av det judiska
folket tvingats i exil.
Därefter bodde såväl judar som araber i området, som med tiden i
tur och ordning kom att administreras av turkar och britter.
Någon självständig stat var det emellertid aldrig fråga om. Det
var först i samband med delningen av Palestina 1947 som judar
respektive araber erbjöds varsitt territorium. Medan de judiska
ledarna tackade ja till FN:s delningsplan var palestinierna
benhårt emot och tvekade inte att gå till militärt angrepp mot
den nybildade judiska staten Israel i maj 1948.
Monica Ekeroth talar om Palestina-araber som ”människor som
förlorat allt”, och det stämmer säkert. Det kan de tacka sina
egna lika krigsglada som inkompetenta ledare för.
Abbas får komma igen med sin propå om en självständig stat när
a) den samlade palestinska ledningen erkänner Israels rätt att
existera inom säkra och erkända gränser samt b) ett konstruktivt
fredsavtal med israelerna förhandlats fram.
http://lt.se/asikter/debatt/1.1369138-katastrofal-tanke-om-palestinsk-stat |