Denna kyrka fick sitt namn Maronitiska efter
eremithelgonet Maron. Vi vet inte när den helige Maron föddes, men han dog
år 410 e.Kr. Den helige Maron levde ett asketiskt liv på berget Cirro
i Afamia, Syrien. Hans liv var en förebild för många människor, som
efterfrågade hans råd och förböner. Många följde hans sätt att leva och
Gud skänkte honom även gåvan att skapa mirakel.
Efter hans bortgång år 452 e.Kr. grundades ett kloster som
uppkallades efter honom. Munkarna och folket som bodde runtomkring bekände
sig till den katolske tron, så som det fastställdes vid kyrkomötet i Chalkedon år 451
e.Kr. De första maroniterna bodde i nuvarande Syrien och
Libanon. Efter den muslimska jihad-erövringen flydde många maroniter som
befann sig i Syrien till Libanon, i synnerhet norra delen av landet.
Den
maronitiska kyrkan kallas dock officiellt den Syriska-Antiokiska
Maronitiska Kyrka. Det var i antiokien som de troende först kallades
kristna (Apg. 11:26). I slutet av 600-talet blev den antiokiska
patriarkstolen vakant till följd av den muslimska erövringen. Maroniterna
som redan utgjorde en egen kyrklig enhet samlades då och valde sin förste
patriark Johannes- Maron. Den nuvarande patriarken heter
Mar Nasrallah Boutros Sfeir. Den maronitiska kyrkan har alltid
befunnit sig i gemenskap med Petri efterträdare i Rom. Det liturgiska
språket är arameiska, det språk som Jesus talade. Detta språk talades i
Libanon och i Syrien, mest känt idag under namnet Syrianska. Den
maronitiska liturgin är ganska enkel på grund av att den har burits upp av
munkar och folket, som ofta var bönder. Liturgin reflekterar på detta sätt
folkets egen kultur.
