KRISTNA FRÅN OCH I
MELLANÖSTERN ÄR ARAMÉER
HISTORISK
Det är beklagligt att
vissa personer ur den assyriska rörelsen varje gång när de
framträder i sociala medier inte tar hänsyn till vad de kristna
själva kallar sig i Irak, Syrien och övriga Mellanöstern, och
kallar de för assyrier. Detta är ju ett slag mot de kristna
minoriteterna som inte känner igen sig i media när deras
situation beskrivs. Den kristna minoriteten i Mellanöstern är
den kvarvarande delen av det arameiska folket och består av
”syrianer, kaldéer och assyrier. Armenierna, som har sina rötter
i en annan kultur, har också levt som en kristen minoritet i
samma område, men det är tveksamt om det finns några kvar,
eftersom dem sista skall ha flytt från Aleppo i Syrien från
Halvmånens barbarism för en kort tid sedan.
Denna
insändare är en reaktion på Assyriska Ungdomsförbundets
styrelseledamot, kallad Namrud Bargarmo Usemoko, inlägg i
tidningen Dagen, 22 december. När han anger antalet på de
kristna i Irak med 200 000 vet varken han eller någon annan hur
många av dessa kallar sig för assyrier. För läsaren kan det
uppfattas som om alla kristna i Irak är så kallade assyrier,
trots i mängden finns även syrianer och kaldéer. Vi kan
konstatera att syrianer, kaldéer och så kallade assyrier är
benämningar på kristna grupper, vars härkomst hos araméerna, och
tillhör de talrika kristna Syrisk Ortodoxa Kyrkorna. Historisk
sett så vet vi med största sannolikhet att den kristna
minoriteten är en kvarleva av det gamla arameiska folket. Lika
bestämd är man över att de talar arameiska, och inget annat.
Araméerna i historien
Kort
historik om araméerna kan vi säga att de har varit den bördiga
regionens dominerande befolkning i flera år tusende. Araméerna
var Arams folk som var son till Noas förstfödde son Sem. I de
ackadiska texterna nämns araméerna på 2200-telet f Kr. Den
tidigaste vågen av araméer gör sig gällande i historien på
2000-1800-talet f Kr. Till dessa hör hebréerna som i dem
egyptiska texterna kallas Habiru, vilket betyder; de
har kommit in. Det syftar på en grupp människor som tränger
in i ett område. Förmodligen kallades dem Habiru för att
Josefs släkte vandrat in i Egypten. Man skulle kunna översätta
habiru med den vanliga termen invandare. Habiru
är ett arameiskt ord som än idag används i det talade
nyarameiskan (syrianska) med ändelsen habiri. De
tre patriarkerna och deras släkte i Gamla Testamentet kallas
araméer som bor i Aram Naharaim. Men denna tidiga del av
araméernas historia (kallad hebréerna) brukar israelerna värna
om. Dagens arameiska kristna tillhör de araméerna som söker sig
till den bördiga regionen på 1200-talet f Kr. Under en lång
folkvandring överbefolkades regionen av det talrika arameiska
folket. De blev fasta invånarna som idag är Israel, Syrien,
Irak, Libanon och Jordanien. Till araméerna i öster hör också
kaldéerna i Babylonien. Fram till 1916 utgjorde Östraturkiet (Turabdin
provinsen) nordligaste delen av araméernas länder, Syrien och
Irak.
I
det område araméerna levde har alla stormakter lämnat spår efter
sig. Området kallas civilisationen vagga och har varit en
smältdegel för olika kulturer. Araméerna bildade ett trettiotal
stater i Aram/Syrien och Beth Aramaya/Tvåflodlandet som hade sin
högtid från 1000-talet f Kr till 700-talet f Kr. Araméerna
förlorade sin politiska makt efter 300 års dominerande i sina
hemländer men lever kulturellt och religiöst ända in i våra
dagar. Babyloniens araméer (kaldéerna) i östra området spelade
viktigt roll i politiskt sammanhang fram till slutet av
500-talet f Kr. Dessa i förbund med mederna tar den politiska
makten i regionen från assyrierna, ödelägger inom kort tid
Assyrien och utplånar assyrierna till grund i början av
600-talet f Kr. Assyriens ödeläggelse från topp till fullkomlig
utplåning har satt snurr i huvudet på forskarna, hur detta kan
vara möjlig. Men studerar vi de bibliska texterna, främst Nahums
bok, så förstår vi snart att assyriernas utplåning var en
profetia som uppfylldes. Ett straffande rättvisa på hur dem
gamla assyrierna förtryckte Israels folk. Tidigare hade
assyrierna ödelagt både Juda (Sydriket 730 f Kr) och Israel
(Nordriket 722 f Kr) och förde invånarna i fångenskap till
Assyrien.
Babyloniens
araméer som var delaktiga på Assyriens ödeläggelse grundade
sedermera det Nybabyloniska riket (kallad nu Kaldéen), men dess
politiska makt blev också kortvarig, när perserna blir nästa
stormakt i regionen. Araméerna kom att förstå den komplex av
politisk militära makten i regionen då inget storrike varade
länge, lade de sin energi på det kulturella planet, främst
språket. Araméerna lånade feniciernas (kananeiska) enkla
alfabetet med 22 bokstäver, förfinade det, och kunde sedan
sprida det med språket nästan över hela världen. Vi kan
konstatera att alla världens alfabet härstammar från det
feniciska och arameiska alfabetet, men undantag det asiatiska.
Deras
språk arameiska kom att bli det dominerande bland alla folken
som levde i denna del av världen. Från den mäktiga staten
Aram-Damascus svingade sig arameiska språket på 800-talet f Kr
till att bli ett världsspråk för diplomati och handeln.
Kärnområdet för arameiskan var Aram/Syrien och norra delen av
Tvåflodslandet/Beth Aramaya men kom att bli det officiella
språket i de tre stora rikena; Nyassyriska riket på 800-talet,
Nybabyloniska riket på 600-talet och i Perserriket på 500-talet
f Kr. Århundradena kring Jesus tid var arameiska det
betydelsefulla språket i Israel, vilket även Jesus talade. I
Nabatéen (dagens Jordanien) med den välkända handelsstaden Petra
var arameiska det vanligaste språket i handelns förbindelser.
Lika vanlig förekommande var arameiska i den mäktiga arameiska
drottningen Zenobias (Bath
Zabbai) Palmyra
(Tadmor).
Den välsignade kristna staden Urhoy (Edessa), huvudstad i araméer kungen
Abgars rike Orshene, blev centrum för det arameiska språket
under den tidiga kristna epoken, kallad här syriska.
Men
på 600-talet e Kr kom den att hamna i skymundan för arabiskan.
Arameiska språket har härskat över Främre Orientens olika
folkslags intellekt i 1400 år, med början av 800-talet f Kr till
och med 600-talet e Kr. Detta språk har levt längst bland
Världens alla språk med över 3000 årig historia, vilket är
rekord. Arameiska har genom dess långa historia varit
Mellanösterns populäraste språk. Men dess historia börjar
egentligen inte med 1200-talets araméer. Arameiska talades
ursprungligen av araméerna och så länge de tidigaste araméerna
fanns så fanns även arameiskan. Som tal- och liturgispråk i de
Syriska Kyrkorna, benämnd som syriska, har det levt bland det
arameiska folket in i våra dagar.
Bakgrund till den nya benämningen
assyrier.
Det
är vilseledande för läsare som inte är insatta i de kristnas
historiska bakgrund från och i Mellanöstern, vilka kan få fel
uppfattningen när dessa kallas assyrier. De som kallar sig idag
för assyrier kan vi med historiska källor, från kyrkofäderna,
hävda att de har ingen någon anknytning till de gamla assyrierna
som levde för 2600 år sedan, vars rike gick under på 600-talet f
Kr och utplånades. Det finns inga historiska källor som nämner
de gamla assyrierna för några kulturella eller
politisk-millitera insatser före tiden 600-talet f Kr.
Bakgrunden
till hur det kan komma sig att en grupp kallar sig idag för
assyrier har med missionärers arbete från den Anglikanska Kyrkan
och amerikanska Presbyterianska Kyrkan som var aktiva på sina
missionsresor i Orienten på 1840-talet. De propagerade tesen om
att de kristna utgjorde en kvarleva av det gamla utplånade
assyriska folket. Dem anammade helt enkelt den engelske
arkeologen Hanry Layards idéer. Layard var 20 år tidigare
verksam i Irak och fann mängder av arkeologiska fynd till de
gamla assyrierna och trodde när han påträffade de kristna
araméerna, (nestorianerna) i Irak att de var en kvarleva av det
assyriska folket. Både syrianerna och kaldéerna avfärdade allt
tall om assyrier.
Som
vi väl känner till är nestorianerna de araméer som var Nestorius
anhängare. De hade sedan länge levt avskilda från den
universella kyrkan efter att den grekiske patriarken Nestorius
bannlystes för sin tvånaturslära vid kyrkomötet i Efesos 431.
Hans uppfattning visade sig dock vara nära identisk med de
österländska kristnas. Hans kyrka, som varit fast organiserad
under namnet Österns Kyrka sedan början av 300-talet, antog från
mitten av 500-talet namnet den nestorianska kyrkan.
I
missionärernas ivrighet känt en
viss stolthet över att ha hittad ett folkslag från en gammal
kultur och kunde kalla de assyrier. Deras missionsarbete
resulterade med emigration och andra förnödenheter av dessa
östaraméer till Amerika och England. När de nya emigranterna
etablerat sig gjorde man också en översättning 1850 av Gamla och
Nya Testamentet till deras arameiska dialekt, urmiaspråket. Idag
kallas dessa östaraméer (nestorianerna) för ”assyrians” i
England och Amerika. Den assyriska febern spreds och
organisationer med namnet ”assyrians” slog rot framallt i
Amerika.
Men
vad var det som fick dessa nestorianer senare själva kalla sig ”assyrians”?
Den allmänna uppfattningen är att de påtvingades att anta det,
vilket var missionärernas och medias förväntan, förmodligen för
att bli accepterade med bättre status i de nya hemländerna. I
slutändan blev resultat att man återskapad benämningen assyrier,
men på en folkgrupp som inte var assyrier.
Vad
man bör veta att dem nyanlända nestorianerna från början var de
väl medvetna om sin arameiska härkomst. Journalisten Naum Faik,
som är en viktig person att hedra årligen inom assyriska
rörelsen, emigrerade till Amerika 1912 och startade tidningen
”union” för att upplysa nestorianerna; att stärka den arameiska
identiteten, värna om den arameiska kulturen och bevara det
arameiska språket.
Drabbad av assyriska febern i
Sverige
Vi
ser exakt samma mönster i det protestantiska Sverige såsom bland
protestanterna i Amerika och England, bland media, politiker och
kommunfolk att benämningen assyrier har mer inflytande hos
dessa. Spridningen av denna benämning bland den
syriansk-ortodoxa gruppen (västaraméerna) fick sitt fäste på
slutet av 60-talet i samband med emigrationen till Sverige. I
början av emigrationstiden var den assyriska benämningen inte
alls vanligt bland de nyanlända västaraméerna, utan den kom som
en smygande term genom det svenska språket och fastnade så
småningom. Folkgruppen i Sverige betecknades utan deras vetskap
av myndigheterna och media assyrier. Att ta hänsyn till
folkgruppens korrekta historiska benämning, vad dem själva har
kallat sig genom historien på det egna språket har myndigheter
och media inte brytt sig om. För att kunna benämnas som
”assyrier” bör man därför kalla sig på det egna språket ”ashuriye”,
vilket är den vanligaste benämningen i Mellanöstern för att
beskriva de gamla assyrierna. Alla de nyanlända emigranterna
kallade sig, och kallar sig fortfarande, på det egna språket ”suryoye”,
vilket kan översättas med det gamla svenska termen ”syrier” och
med det nya ”syrianer”. För att inte förknippas med Syriens
muslimska medborgare ”syrierna” valde den andra gruppen istället
använda den engelska termen ”syrian-s”, och i svenska
språkbruket blev det ”syrian-er”. För den som är insatt i
folkgruppens historia vet med största sannolikhet att termen
suryoye/syrier/syrianer är synonym med oromoye/araméer.
Myndigheter och
media i Sverige är själva drabbade av den assyriska febern. Man
låter de som kallar sig för assyrier komma ständigt till tals
och får bättre publicitet i media, på så sätt ger man luft under
vingarna för rörelsen. Detta är ett absurt sätt att ge möjlighet
till en ny grupp med en ny benämning som gör att folkgruppen
hamnar i splittring. Man visar helt enkelt öppet sin sympati för
rörelsen och låter den blomstra för att dela folkgruppen i två
fraktioner. I de katolska länderna, främst i Tyskland och
övriga Centraleuropa förekommer ingen konflikt om namnfrågan,
där är den rätta historiska benämningen ”aramäer”
tillämpad på folkgruppen och kunskapen om deras arameiska
historia är tillräckligt. I Berlinmuseet finns dessutom
flertalet av dem arkeologiska fynd från arameiska riket Sam´al
bevarade, där finns möjlighet att öka kunskapen om folkgruppens
arameiska historia.
Åter till inlägget av den röde
ynglingen.
Vi
ser ständiga framträdande i sociala medier från rörelsens
medlemmar för det lilla minsta de aktiverar sig i för att
propagera för rörelsen. Oftast nämner de bara assyrier. Med det
visar de också hur de är oeniga i namnfrågan, när de inte nämner
andra grupperna. De sista kristna som är kvar i Mellanöstern
består av ett och samma folk, det arameiska folket. Istället för
att verka för samarbete och kämpa tillsammans för alla dem
kvarvarande araméerna (syrianer, kaldéer, assyrier) stanna kvar
visar rörelsen att den bryr sig bara om sin grupp. Det är därför
viktigt när man beskriver de krigsdrabbade kristnas situation i
området att man också nämner alla tre grupperna i sociala medier
så att man får uppfattningen att man bryr sig om alla tre
grupperna. Den oenighet och splittring som råder bland det
arameiska folket kan komma att utnyttjas av förövarna.
Som
liten organisation är deras hjälp bara en droppe i havet. Den
som verkligen bryr sig, hjälper andra brukar ofta göra det i
tysthet utan propaganda för sin organisation. Den hjälp som
strömmar till de behövande i krigets Syrien och Irak från det
arameiska folket från hela världen med insamlingar i de Syriska
Kyrkorna är nästan oavbrutet och stort. Men dessa finner ingen
anledning att framträda i media för att propagera. Den som
kämpar i tysthet från hjärtat brukar uppnå bättre resultat i
sitt arbete och låter allmänheten skänka dem sin tacksägelse och
berömmelse för deras insats. Men den som söker sig att få
uppmärksamhet för det lilla, gör det oftast för att propagera
för sin egen vinning. |