ArDO: Yes we want Lebanon to be the Switzerland of the East and Beirut the Paris of the East

 

KRISTNA FRÅN OCH I MELLANÖSTERN ÄR ARAMÉER HISTORISK

    

     Det är beklagligt att vissa personer ur den assyriska rörelsen varje gång när de framträder i sociala medier inte tar hänsyn till vad de kristna själva kallar sig i Irak, Syrien och övriga Mellanöstern, och kallar de för assyrier. Detta är ju ett slag mot de kristna minoriteterna som inte känner igen sig i media när deras situation beskrivs. Den kristna minoriteten i Mellanöstern är den kvarvarande delen av det arameiska folket och består av ”syrianer, kaldéer och assyrier. Armenierna, som har sina rötter i en annan kultur, har också levt som en kristen minoritet i samma område, men det är tveksamt om det finns några kvar, eftersom dem sista skall ha flytt från Aleppo i Syrien från Halvmånens barbarism för en kort tid sedan.

Denna insändare är en reaktion på Assyriska Ungdomsförbundets styrelseledamot, kallad Namrud Bargarmo Usemoko, inlägg i tidningen Dagen, 22 december. När han anger antalet på de kristna i Irak med 200 000 vet varken han eller någon annan hur många av dessa kallar sig för assyrier. För läsaren kan det uppfattas som om alla kristna i Irak är så kallade assyrier, trots i mängden finns även syrianer och kaldéer. Vi kan konstatera att syrianer, kaldéer och så kallade assyrier är benämningar på kristna grupper, vars härkomst hos araméerna, och tillhör de talrika kristna Syrisk Ortodoxa Kyrkorna. Historisk sett så vet vi med största sannolikhet att den kristna minoriteten är en kvarleva av det gamla arameiska folket. Lika bestämd är man över att de talar arameiska, och inget annat.

     Araméerna i historien

     Kort historik om araméerna kan vi säga att de har varit den bördiga regionens dominerande befolkning i flera år tusende. Araméerna var Arams folk som var son till Noas förstfödde son Sem. I de ackadiska texterna nämns araméerna på 2200-telet f Kr. Den tidigaste vågen av araméer gör sig gällande i historien på 2000-1800-talet f Kr. Till dessa hör hebréerna som i dem egyptiska texterna kallas Habiru, vilket betyder; de har kommit in. Det syftar på en grupp människor som tränger in i ett område. Förmodligen kallades dem Habiru för att Josefs släkte vandrat in i Egypten. Man skulle kunna översätta habiru med den vanliga termen invandare. Habiru är ett arameiskt ord som än idag används i det talade nyarameiskan (syrianska) med ändelsen habiri. De tre patriarkerna och deras släkte i Gamla Testamentet kallas araméer som bor i Aram Naharaim. Men denna tidiga del av araméernas historia (kallad hebréerna) brukar israelerna värna om. Dagens arameiska kristna tillhör de araméerna som söker sig till den bördiga regionen på 1200-talet f Kr. Under en lång folkvandring överbefolkades regionen av det talrika arameiska folket. De blev fasta invånarna som idag är Israel, Syrien, Irak, Libanon och Jordanien. Till araméerna i öster hör också kaldéerna i Babylonien. Fram till 1916 utgjorde Östraturkiet (Turabdin provinsen) nordligaste delen av araméernas länder, Syrien och Irak.  

     I det område araméerna levde har alla stormakter lämnat spår efter sig. Området kallas civilisationen vagga och har varit en smältdegel för olika kulturer. Araméerna bildade ett trettiotal stater i Aram/Syrien och Beth Aramaya/Tvåflodlandet som hade sin högtid från 1000-talet f Kr till 700-talet f Kr. Araméerna förlorade sin politiska makt efter 300 års dominerande i sina hemländer men lever kulturellt och religiöst ända in i våra dagar. Babyloniens araméer (kaldéerna) i östra området spelade viktigt roll i politiskt sammanhang fram till slutet av 500-talet f Kr. Dessa i förbund med mederna tar den politiska makten i regionen från assyrierna, ödelägger inom kort tid Assyrien och utplånar assyrierna till grund i början av 600-talet f Kr. Assyriens ödeläggelse från topp till fullkomlig utplåning har satt snurr i huvudet på forskarna, hur detta kan vara möjlig. Men studerar vi de bibliska texterna, främst Nahums bok, så förstår vi snart att assyriernas utplåning var en profetia som uppfylldes. Ett straffande rättvisa på hur dem gamla assyrierna förtryckte Israels folk. Tidigare hade assyrierna ödelagt både Juda (Sydriket 730 f Kr) och Israel (Nordriket 722 f Kr) och förde invånarna i fångenskap till Assyrien.   

     Babyloniens araméer som var delaktiga på Assyriens ödeläggelse grundade sedermera det Nybabyloniska riket (kallad nu Kaldéen), men dess politiska makt blev också kortvarig, när perserna blir nästa stormakt i regionen. Araméerna kom att förstå den komplex av politisk militära makten i regionen då inget storrike varade länge, lade de sin energi på det kulturella planet, främst språket. Araméerna lånade feniciernas (kananeiska) enkla alfabetet med 22 bokstäver, förfinade det, och kunde sedan sprida det med språket nästan över hela världen. Vi kan konstatera att alla världens alfabet härstammar från det feniciska och arameiska alfabetet, men undantag det asiatiska.

      Deras språk arameiska kom att bli det dominerande bland alla folken som levde i denna del av världen. Från den mäktiga staten Aram-Damascus svingade sig arameiska språket på 800-talet f Kr till att bli ett världsspråk för diplomati och handeln. Kärnområdet för arameiskan var Aram/Syrien och norra delen av Tvåflodslandet/Beth Aramaya men kom att bli det officiella språket i de tre stora rikena; Nyassyriska riket på 800-talet, Nybabyloniska riket på 600-talet och i Perserriket på 500-talet f Kr. Århundradena kring Jesus tid var arameiska det betydelsefulla språket i Israel, vilket även Jesus talade. I Nabatéen (dagens Jordanien) med den välkända handelsstaden Petra var arameiska det vanligaste språket i handelns förbindelser. Lika vanlig förekommande var arameiska i den mäktiga arameiska drottningen Zenobias (Bath Zabbai) Palmyra (Tadmor). Den välsignade kristna staden Urhoy (Edessa), huvudstad i araméer kungen Abgars rike Orshene, blev centrum för det arameiska språket under den tidiga kristna epoken, kallad här syriska.

     Men på 600-talet e Kr kom den att hamna i skymundan för arabiskan. Arameiska språket har härskat över Främre Orientens olika folkslags intellekt i 1400 år, med början av 800-talet f Kr till och med 600-talet e Kr. Detta språk har levt längst bland Världens alla språk med över 3000 årig historia, vilket är rekord. Arameiska har genom dess långa historia varit Mellanösterns populäraste språk. Men dess historia börjar egentligen inte med 1200-talets araméer. Arameiska talades ursprungligen av araméerna och så länge de tidigaste araméerna fanns så fanns även arameiskan. Som tal- och liturgispråk i de Syriska Kyrkorna, benämnd som syriska, har det levt bland det arameiska folket in i våra dagar.

Bakgrund till den nya benämningen assyrier.

     Det är vilseledande för läsare som inte är insatta i de kristnas historiska bakgrund från och i Mellanöstern, vilka kan få fel uppfattningen när dessa kallas assyrier. De som kallar sig idag för assyrier kan vi med historiska källor, från kyrkofäderna, hävda att de har ingen någon anknytning till de gamla assyrierna som levde för 2600 år sedan, vars rike gick under på 600-talet f Kr och utplånades. Det finns inga historiska källor som nämner de gamla assyrierna för några kulturella eller politisk-millitera insatser före tiden 600-talet f Kr.

    Bakgrunden till hur det kan komma sig att en grupp kallar sig idag för assyrier har med missionärers arbete från den Anglikanska Kyrkan och amerikanska Presbyterianska Kyrkan som var aktiva på sina missionsresor i Orienten på 1840-talet. De propagerade tesen om att de kristna utgjorde en kvarleva av det gamla utplånade assyriska folket. Dem anammade helt enkelt den engelske arkeologen Hanry Layards idéer. Layard var 20 år tidigare verksam i Irak och fann mängder av arkeologiska fynd till de gamla assyrierna och trodde när han påträffade de kristna araméerna, (nestorianerna) i Irak att de var en kvarleva av det assyriska folket. Både syrianerna och kaldéerna avfärdade allt tall om assyrier.

     Som vi väl känner till är nestorianerna de araméer som var Nestorius anhängare. De hade sedan länge levt avskilda från den universella kyrkan efter att den grekiske patriarken Nestorius bannlystes för sin tvånaturslära vid kyrkomötet i Efesos 431. Hans uppfattning visade sig dock vara nära identisk med de österländska kristnas. Hans kyrka, som varit fast organiserad under namnet Österns Kyrka sedan början av 300-talet, antog från mitten av 500-talet namnet den nestorianska kyrkan.  

       I missionärernas ivrighet känt en viss stolthet över att ha hittad ett folkslag från en gammal kultur och kunde kalla de assyrier. Deras missionsarbete resulterade med emigration och andra förnödenheter av dessa östaraméer till Amerika och England. När de nya emigranterna etablerat sig gjorde man också en översättning 1850 av Gamla och Nya Testamentet till deras arameiska dialekt, urmiaspråket. Idag kallas dessa östaraméer (nestorianerna) för ”assyrians” i England och Amerika. Den assyriska febern spreds och organisationer med namnet ”assyrians” slog rot framallt i Amerika.

      Men vad var det som fick dessa nestorianer senare själva kalla sig ”assyrians”? Den allmänna uppfattningen är att de påtvingades att anta det, vilket var missionärernas och medias förväntan, förmodligen för att bli accepterade med bättre status i de nya hemländerna. I slutändan blev resultat att man återskapad benämningen assyrier, men på en folkgrupp som inte var assyrier.

       Vad man bör veta att dem nyanlända nestorianerna från början var de väl medvetna om sin arameiska härkomst. Journalisten Naum Faik, som är en viktig person att hedra årligen inom assyriska rörelsen, emigrerade till Amerika 1912 och startade tidningen ”union” för att upplysa nestorianerna; att stärka den arameiska identiteten, värna om den arameiska kulturen och bevara det arameiska språket.

Drabbad av assyriska febern i Sverige

    Vi ser exakt samma mönster i det protestantiska Sverige såsom bland protestanterna i Amerika och England, bland media, politiker och kommunfolk att benämningen assyrier har mer inflytande hos dessa. Spridningen av denna benämning bland den syriansk-ortodoxa gruppen (västaraméerna) fick sitt fäste på slutet av 60-talet i samband med emigrationen till Sverige. I början av emigrationstiden var den assyriska benämningen inte alls vanligt bland de nyanlända västaraméerna, utan den kom som en smygande term genom det svenska språket och fastnade så småningom. Folkgruppen i Sverige betecknades utan deras vetskap av myndigheterna och media assyrier. Att ta hänsyn till folkgruppens korrekta historiska benämning, vad dem själva har kallat sig genom historien på det egna språket har myndigheter och media inte brytt sig om. För att kunna benämnas som ”assyrier” bör man därför kalla sig på det egna språket ”ashuriye”, vilket är den vanligaste benämningen i Mellanöstern för att beskriva de gamla assyrierna. Alla de nyanlända emigranterna kallade sig, och kallar sig fortfarande, på det egna språket ”suryoye”, vilket kan översättas med det gamla svenska termen ”syrier” och med det nya ”syrianer”. För att inte förknippas med Syriens muslimska medborgare ”syrierna” valde den andra gruppen istället använda den engelska termen ”syrian-s”, och i svenska språkbruket blev det ”syrian-er”. För den som är insatt i folkgruppens historia vet med största sannolikhet att termen suryoye/syrier/syrianer är synonym med oromoye/araméer.   

      Myndigheter och media i Sverige är själva drabbade av den assyriska febern. Man låter de som kallar sig för assyrier komma ständigt till tals och får bättre publicitet i media, på så sätt ger man luft under vingarna för rörelsen. Detta är ett absurt sätt att ge möjlighet till en ny grupp med en ny benämning som gör att folkgruppen hamnar i splittring. Man visar helt enkelt öppet sin sympati för rörelsen och låter den blomstra för att dela folkgruppen i två fraktioner. I de katolska länderna, främst i Tyskland och övriga Centraleuropa förekommer ingen konflikt om namnfrågan, där är den rätta historiska benämningen ”aramäer” tillämpad på folkgruppen och kunskapen om deras arameiska historia är tillräckligt. I Berlinmuseet finns dessutom flertalet av dem arkeologiska fynd från arameiska riket Sam´al bevarade, där finns möjlighet att öka kunskapen om folkgruppens arameiska historia.

Åter till inlägget av den röde ynglingen.

     Vi ser ständiga framträdande i sociala medier från rörelsens medlemmar för det lilla minsta de aktiverar sig i för att propagera för rörelsen. Oftast nämner de bara assyrier. Med det visar de också hur de är oeniga i namnfrågan, när de inte nämner andra grupperna. De sista kristna som är kvar i Mellanöstern består av ett och samma folk, det arameiska folket. Istället för att verka för samarbete och kämpa tillsammans för alla dem kvarvarande araméerna (syrianer, kaldéer, assyrier) stanna kvar visar rörelsen att den bryr sig bara om sin grupp. Det är därför viktigt när man beskriver de krigsdrabbade kristnas situation i området att man också nämner alla tre grupperna i sociala medier så att man får uppfattningen att man bryr sig om alla tre grupperna. Den oenighet och splittring som råder bland det arameiska folket kan komma att utnyttjas av förövarna.

     Som liten organisation är deras hjälp bara en droppe i havet. Den som verkligen bryr sig, hjälper andra brukar ofta göra det i tysthet utan propaganda för sin organisation. Den hjälp som strömmar till de behövande i krigets Syrien och Irak från det arameiska folket från hela världen med insamlingar i de Syriska Kyrkorna är nästan oavbrutet och stort. Men dessa finner ingen anledning att framträda i media för att propagera. Den som kämpar i tysthet från hjärtat brukar uppnå bättre resultat i sitt arbete och låter allmänheten skänka dem sin tacksägelse och berömmelse för deras insats. Men den som söker sig att få uppmärksamhet för det lilla, gör det oftast för att propagera för sin egen vinning.  

Artiklarna som publiseras på denna sida representerar enbart dess författares åsikter och inte webmaster åsikt