DET FASANSFULLA KRIGET I ARAM/SYRIEN!

2016-10-21

Östra Aleppo 2016

ETT AV CIVILISATIONENS VIKTIGASTE KULTURLAND ÄR HOTAD!

Det kulturområde som idag kallas Syrien har en mycket gammal historia. Här slog de första kulturerna rot, flera tusende år före Kristus. I detta urgamla kulturområde har även kristendomens tidigaste historia sina rötter. Fram till första världskriget tillhörde även Östraturkiet Syrien. Urhoy (degens Urfa i sydöstra Turkiet) i syrianska Turabdin och Antiochia (dagens Antakya i Östraturkiet) var betydelsefulla städer för kristendomen i Aram/Syrien. Syriens viktigaste kulturhistoria har byggts av araméerna (de gamla syrianerna) som bosätter sig i detta område kring 1200-talet f Kr. Ett tiotal stater upprättades av araméerna med Aram Damascus som starkaste. De ryktbaraste arameiska kungarna var Bar Hadad II Idri och Hasael på 800-talet f Kr, vilka kallades kungarna av Aram. Tiden runt Kristi födelse börjar termen Syrien och syrier tillämpas på det arameiska folket och deras land, Aram. Dagens araméer har valt att tillämpa den engelska termen ”syrian” på sig själva, för att inte förknippas med Syriens muslimska invånare, syrierna. Därmed har benämningen ”syrianer” uppstått. Sedan 60-talet i samband med gruppens migration till Sverige har araméerna i det svenska språkbruket kallats syrianer. Alla stormakter har varit i detta område och lämnat spår efter sig. Krigen har avlöst varandra genom historien. Frågan är om det någonsin kan det bli en långvarig fred i denna del av världen, när så många riken och folkgrupper har uppstått och försvunnit.   

Dagens krig i Aram/Syrien har pågått i snart sex år, och har skördat 450 000 människors liv, varav 50 000 är barn. I kriget har många hem förstörts och familjer splittrats. Antalet döda räknas i hundra tusental och antalet flyktingar i miljoner. Det är civilbefolkningen som lider när de stridande parterna drabbas samman, men värst är det för de kristna och i synnerhet syrianerna-araméerna som är landets ursprungsbefolkning med en 3200 årig kulturhistoria i landet.

Slaget om världens äldsta stad, Aleppo.

Aleppo (Halap) räknas traditionellt som världens äldsta och landets största stad, den folkrikaste. Aleppos historia dateras till 11 000 före Kristus som en viktig handels stad. Under 1900-talet utvecklades Aleppo till landets dominerade industricentrum och befolkningen ökade från cirka 300 000 till över två miljoner. Den gamla stadskärnan i Aleppo togs 1986 upp på Unescos lista över världsarv. I centrum finns Aleppos citadell, en bebyggd kulle som varit kärnan i det historiska Aleppo sedan tidigt historisk tid. Resterna av Hadads tempel, araméernas stormgud, har grävts fram vid citadellet. I år har alla Syriens sex världsarv förstört eller skadats svårt, bland dem är; antika Tadmor, teatern i Bosra, Gamla staden i Damaskus. I år inleddes ett projekt som syftar till att återuppbygga den historiska Aleppo, där man på olika sätt dokumenterar stadens utseende då och nu och utarbetar olika modeller för att kunna återskapa byggnader i framtiden.  

Aleppo ligger i den syriska provinsen med samma namn och är omgiven av en i stort sett trädlös slätt, belägen mellan Medelhavet och Eufrats dalgång. Fram till 2012 klarade sig staden från oroligheterna som orsakades av Arabiska Våren efter att Assads regim förbjudit demonstrationer i centrala delarna av Aleppo. Rebellerna angrepp i juni 2012 och tog snabbt kontroll över två tredjedelar av staden. Under 2014 erövrade terrororganisationen Islamiska Staten stora områden öster om staden och komplicerade livet för invånarna. Under de senaste veckorna, i oktobermånad, har striderna i östra Aleppo varit särskild hårda och är i fokus för nyhetsförmedlingen. Där pågår striderna som värst just nu, hela förortskvarter har jämnats med marken efter massiva bombningar. 60 procent av stadens bebyggelse har skadats eller förstörts helt.

Före kriget bodde i Aleppo cirka två miljoner människor och av dem var 200 000-300 000 kristna, syrianer-araméer och armenier, nu knappt 80 000 finns kvar. Aleppo hade den största kristna populationen i Mellanöstern, vilken tills nyligen beräknades till 20 procent, men i år har andelen sjunkit till uppskattningsvis 12 procent. Majoriteten av syrianerna-araméerna och armenierna bor i de centrala och västra delarna i egna kvarter, kallas Hay Al Syrian, där de skapat ett syrianskt-arameiskt samhälle. Dessa syrianer-araméer och armenier härstammar från den syrianska staden Urhoy i Turabdin (dagens Urfa i sydöstra Turkiet), som före Seyfo 1915 var till största delen en kristen stad.  

Vilka är det som strider?

Aleppo har varit delad under de fyra senaste åren. Staden har varit av strategiskt synpunkt viktigt för de fyra olika grupperna som finns främst i östra delarna av Aleppo och slåss. Den första gruppen är sekulära Fria syriska armén-FSA. Det är en gerillaorganisation som bildades officiellt den 29 juli 2011 när de folkliga protesterna mot landets regering började resultera i storskaligt våld. FSA är sammansatt av en mängd olika krigförande parter, bland annat; avhoppare från Syriens armé, stamkrigare, frivilliga ur lokalbefolkningen, utländska legosoldater, och andra politiska och religiösa motståndare till regeringen.  

Den andra är terrorgruppen Islamiska Staten-IS som bildades 2004 och har använt flera olika namn. Sedan i april 2013 när gruppen gick in i Syrien är de kända under namnet Islamiska staten i Irak och Syrien-ISIS, men är känd i de arabiska staterna med det arabiska namnet Daesh, vilket betyder krossa ned eller trampa. Den franska regeringen meddelade om att den kommer att sluta att använda namnet Islamiska Staten, till förmån för Daesh. Den svenska regeringen började sedan januari 2016 använda enbart namnet Daesh för terrorgruppen. IS är den rikaste terrororganisationen i världen. Efter att de intagit Mosul juni 2014 har de kommit över 429 miljoner dollar från Mosuls centralbank, och en stor guldreserv. Terrorgruppen IS har använt sig av utpressning gentemot lastbilschaufförer och har även rånat banker och guldaffärer.

Gruppen är en väpnad salafidistisk terrormilis främst aktiv i Irak och Syrien. Antalet stridande i denna terrormilis enligt CIA hösten 2014 uppgår till 31 000 i Syrien och Irak. Terrormilisen är känd för sin extrema tolkning av sharialagar. Folk som inte delar deras tro straffas med tortyr, avrättningar och bortrövande, våldtäkt och avrättningar av kvinnor. Bland de etniska och religiösa grupper som utsatts för övergrepp är bland annat; araméerna (syrianer och kaldéer), andra kristna, mandéer och yazidier. I Irak märker IS dörrar till kristnas bostäder med ett ”N” (Nasarin) och förseglar dörrarna, samt hotar med avrättning om personen inte omvänder sig och betalar skatt till terrororganisationen. Den 27 januari 2014 meddelade gruppen invånarna i Raqqa att alla kristna fick tre val: 1) Konvertera till islam och leva under nya restriktioner eller dö. 2) Betala skatt i utbyte mot beskydd. 3) Förbjudet att bära religiösa kristna symboler utanför kyrkolokaler eller ringa i kyrkoklockor.

Den tredje gruppen är Ahrar al islam. Denna grupp är en koalition av flera islamistiska och salafidistiska enheter som smält samman till en enda brigad för att bekämpa syriska regeringen.  Ahrar al islam är den näst största rebellgruppen efter Den Fria syriska armén. Den stöds både av Turkiet och av Saudiarabien, och strävar efter att skapa en islamistisk stat i enlighet med sharialagen. Ahrar al islam är allierad med de andra grupperna som utför gemensamma insatser.

Den fjärde gruppen är islamistiska al Nusra-fronten. Denna grupp är en salafidistisk, jihadistisk rörelse, en gren av al-Qaida, som bekämpar Bashar al-Assads regering. Gruppen är terrorstämplad av USA och svartlistad av FN:s säkerhetsråd. Terrorgruppen är välbeväpnad, välorganiserad och välfinansierad och har mest stridserfarenhet av de andra syriska rebellerna.  

Syriska armén bombar i Aleppo därför att dessa grupper gömmer sig i det området, vilka använder civilbefolkningen som mänskliga skördar. Sedan i somras befinner sig invånarna i en belägrad stad och kan inte ta sig ut ur staden. Från och med 22 september inleddes attackerna mot östra Aleppo och de två största sjukhusen bombats av regeringsstyrkorna med stöd av Ryssland, där mer än 220 människor har dött. Det pågående inbördeskriget, sedan 2012 har starkt försämrat hälso- och sjukvårdssituationen i Aleppo. De flesta sjukhus och kliniker har efter bombningar fått brist på material och tvingats stänga. Enligt källor från i år har 28 sjukhus, 19 skolor och 11 marknadsplatser i östra Aleppo förstörts eller skadats svårt. I hela Aleppoprovinsen minskade invånarantalet från 5,9 miljoner invånare 2011, till 4 miljoner 2015. 

Många tror idag att Aleppo kommer att falla i regeringsstyrkornas händer, som får stöd både av Ryssland och Iran, och att kriget kanske tar slut. Om inte rebellgrupperna separerar sig kan det vara svårt att konflikten löses. Al Nusra-fronten vill inte ha slut på kriget, de vill hålla det levande. Både USA och Ryssland vill ha igång fredsprocessen av olika skäl. USA och Turkiet stödjer några av rebellpartierna, liksom även Saudiarabien och Qatar, medan Ryssland och Iran stöttar regeringssidan. Men USA och Turkiet motarbetar samtidigt islamiskt orienterade terrorgrupperna och kräver att Den Fria syriska armén, skall avbryta allt samarbete med islamistiska terrorgrupperna. Många anser att det syriska inbördeskriget har utvecklats till att vara ett ombudskrig mellan Ryssland och USA.

 Araméerna-Syrianerna drabbas hårdast.

Under snart sexåriga kriget i Aram/Syrien som pågått har minst 20 kyrkor förstörts av raket- eller bomb anfall från rebellgrupperna. De flesta kristna bor i de regimkontrollerade områden därför drabbas de också mest av bomber som är riktade mot dessa områden. De flesta kristna är inte oppositionella mot regimen utan mot rebellgrupperna. De har betalat ett högt pris för att de älskar sitt land. Före inbördeskriget var antalet kristna i Aram/Syrien omkring 2,6 miljoner, motsvarar cirka 12 procent av landtes 22,5 miljoner. Av dessa, enligt beräkningar, finns det nu mellan 1,6 och 1,8 miljoner kvar.

Riksdagsledamoten Robert Halaf.

Den syrianske riksdagsledamoten Robert Halaf (KD) har sedan länge arbetat för de förföljda minoriteterna i Mellanöstern och ger oss fakta om antalet kristna som finns kvar på olika platser i Aram/Syrien. I Raqqa bodde 1000 kristna tidigare men idag finns det inga kristna alls efter det att IS har tagit kontrollen i staden och gjort den till sin huvudstad. Kyrkorna i Raqqa liksom i Deir  er-Zur är jämnade med marken. Hama var ett starkt fäste för de kristna och hade 300 000 kristna invånare, idag finns endast 60 000 kvar. Homs hade lika många kristna som Hama med 300 000 men minskat till 200 000. I huvudstaden Damaskus bodde 1 000 000 kristna innan kriget, idag finns det 400 000-500 000 kvar. I Tartus och Lakia har däremot antalet kristna ökat, från 200 000 till 300 000, på grund av att man tagit interna flyktingar. Daraa är helt tomt på kristna, som tidigare hade 20 000. Majoriteten av de kristna som finns kvar i Aram/Syrien är främst syrianer-araméer, och katoliker. Landet är helt tomt på den kristna gruppen armenier säger Robert Halaf. De kristna som finns kvar är i de relativt säkra områdena, som kuststäderna Tartus och Lakia, huvudstaden Damaskus och Homs som hålls av regeringen och Aleppo som kontrolleras av regeringen.

Patriarkatets ställföreträdare i Sverige Dioscoros Benjamin­ Atas kunde i en debatt artikel i tidningen Dagen 12/10 uttrycka sina starka känslor för det drabbade arameiska-syrianska folket i Aram/Syrien och Beth-Aramaya/Irak och vill att åtgärder vidtas.

” Terrordåden i Paris, New York, London eller Madrid är de kristna syrianernas (araméernas) vardag i Mellanöstern. Tolerans sätter inte mat på tallriken för mitt syrianska (arameiska) folk som lever i tältläger, respekt ger inte skydd mot bombregnet. De är i behov av ett direkt beskydd av FN för att överleva dagen”, skriver Dioscoros Benjamin Atas.

 Här följer en del av innehållet:

Vi satt ofta framför tv:n och lyssnade på nyheterna i mina unga år, hela familjen samlad. När inslag om olika tragedier runtom i världen visades höll min mor genast för ögonen, vände bort blicken och bad min far att byta kanal. ”Vi har varit med om tillräckligt, det behöver inte följa med oss in i vardagsrummet.” Min far svarade henne lika snabbt: ”Vi kan inte blunda för det som händer, vi ropade efter omvärldens beskydd men ingen kom till vår undsättning. Det här är verkligheten.”

Den gången handlade nyhetsinslaget om inbördeskriget i Libanon. Min far refererade händelsen till folkmordet på oss syrianer (araméer) i det Ottomanska riket 1915 som nästintill utrotade min syrianska (arameiska) nation, även då med omvärldens vetande men ack så bristfälliga ingripande. Det enda vi kan konstatera är att historien inte lärt oss mycket eftersom vi bevittnar en repris av 1900-talets krig och missöden, och vår omvärld misslyckas ännu en gång med att skydda de mest utsatta. Miljontal på                 flykt, hundratusentals på randen till svält,tiotusentals splittrade familjer, barn och kvinnor som kvarlämnats i krigsdrabbade områden utan skydd eller räddning.

Krigen i Irak och Syrien har undgått få. Vi möts dagligen av fruktansvärda bilder och videoklipp från krigets förskräckliga nav. Dagens moderna teknologi gör att det kommer oss nära. Vi kan dela de drabbades sorg, sår, skräck och fasa utan att ens sitta framför tv-skärmen, för en sekund eller två. Sen kan vi välja att stoppa eller bläddra förbi sådant i våra mobil- eller tv-skärmar när det inte passar oss. Men för de många drabbade är detta inte en möjlighet. Krig och svält saknar on/off-knapp. När vi som barn frågade våra äldre om folkmordet 1915 hyschades vi oftast. Det var inget vi skulle bry oss om. Det fanns det ingen anledning att prata om det. Det som varit hade varit. I slutändan handlade det inte om något annat än rädsla. Vi levde bland våra förövare. Att gro ett hat gentemot en majoritet fanns det ingen anledning till. Vår kristna tro förbjöd oss det och påtalade att vi skulle vända andra kinden till. Kunskapen om folkmordet skulle betunga oss, inte berika oss. Men i det fria Europa uppmuntrades till efterforskningar, kunskapsspridning och vittnesbörd om folkmordets fasor. Kunskap var makt. Vi gjorde det vi kunde som syriansk (arameisk) folkgrupp. Vi demonstrerade, talade, skrek, skrev och vittnade för dem som inte kunde göra det själva, för vår mor- och farföräldrar som ligger i omärkta gravar och diken. Vi höjde deras röster eftersom de var oförmögna att göra det själva. Men till vilken nytta?

I dag talar, skriker, demonstrerar och vittnar våra bröder och syskon själva om det pågående folkmordet på syrianer (araméer) och andra kristna minoriteter. De vittnar om en pågående vardag fylld av mord, kidnappningar, lynchningar, massaker, och utrotning. De talar till oss i våra tv-skärmar och mobiltelefoner medan vi sitter på tåget eller i soffan. Hur har den kunskap vi fått förbättrat deras vardag? Jag frågar mig ännu en gång, är det ingen som ser det vi ser? 1900-talet präglades av två världskrig och åtskilliga inbördeskrig och folkmord. FN och EU är ett resultat av freden som slöts under 1900-talets mitt. Syftet var att arbeta för nedrustning och vara en fredsskapande, fredsbyggande och fredsbevarande organisation med hela världens nationer som medlemmar. Men ändå pågår ett fasansfullt krig i Syrien och Irak där fler länder är engagerade i att leverera vapen än att sluta en hållbar fred. FN står handfallet medan EU daltar med en flyktingkatastrof som resulterat i att grekiska badstränder fyllts med livlösa kroppar. Kropparna tillhör kvinnor och barn, allt detta medan kriminella smugglare badar i dessa desperata människors sista dyrbara slantar.

Efter många sömnlösa nätter har jag fortfarande liten förståelse för varför man inte vidtar mer drastiska, konkreta och direkta åtgärder vid krigskatastrofer och pågående folkmord. Det är moraliskt oförsvarbart att enbart fördöma och söka politiska lösningar i ett sådant akut och farligt läge. Det krävs åtgärder! Direkta och konkreta åtgärder kunde ha resulterat i en snabbare lösning och mindre mänskligt lidande. Terrordåden i Paris, New York, London eller Madrid är de kristna syrianernas (araméernas) vardag i Mellanöstern. Ett flertal tillfällen har jag argumenterat för vilka dessa olika åtgärder kan tänkas vara. Bland annat skrev jag ett debattinlägg om att den svenska regeringen ensamt eller tillsammans med andra stater och EU måste undsätta och evakuera de mest utsatta kristna minoriteterna från Islamiska statens kontrollerade områden i Irak och Syrien (SVT Opinion, 5 mars 2015). Jag har även i mina möten med olika politiker och ambassader lyft fram frågan om en autonom region för de mest drabbade minoriteterna som skyddas av fredsbevarande styrkor under FN:s ledning.

Förödelsen av krigen som utspelat sig de senaste 100 åren borde ha utvecklat vårt tankesätt och vårt agerande, men ännu står vi lika handfallna inför krig. Enligt mig handlar det om en illvilja hos styrande länder att stoppa mänskligt lidande eftersom många troligtvis tjänar mer på kriget än på freden. Som en kyrkans man främjar och förespråkar jag tolerans och respekt gentemot allt och alla, men ljudet från granatbeskjutningar och pansarvagnar överröstar mig. Tolerans sätter inte mat på tallriken för mitt syrianska (arameiska) folk som lever i tältläger, respekt ger inte skydd mot bombregnet. De är i behov av ett direkt beskydd av FN för att överleva dagen. Historien kommer att döma oss som en krigsbevarande generation mer än som en fredsbevarande sådan. Det vittnar dagssituationen om. Och våra barn och barnbarn kommer inte bara läsa om vår generations svek gentemot mänskligheten, för våra smartphones dokumenterar filmsekvenser och fotobilder som bevarar dagens verklighet och vårt bristfälliga handlande.

Dioscoros Benjamin­ Atas, Syrisk-Ortodoxa patriarkatets ställföreträdare i Sverige.

 Humanitärt hjälp.

Yusuf Aydin sitter i ledningen för Syrisk-Ortodoxa kyrkan i Sverige och bevakar vad som händer i syrianernas-araméernas klassiska land Aram/Syrien. Kyrkan bidrar med hjälpsänd-ningar och har kontakter med de Syrisk-Ortodoxa kyrkorna på plats. I Damaskus finns det fortfarande relativt säkra platser för de kristna, där finns också den syrianske patriarkens säte. Hotet finns några kilometer bort. När de kristna flyr söker de sig till systerkyrkor på andra platser, vilket gör att de kan stanna kvar i landet. I nordöstra delen av gamla staden ligger kvarteret för dem kristna ” Bab Tuma”, Thomas Port, med flera gamla kyrkor. Där finns även Ananiaskyrkan som byggdes på platsen där aposteln Petrus bodde när han var i Damaskus, enligt gamla källor. 15 procent av stadens invånare är kristna. Staden var från allra första början arameisk vid namn ”Aram Damacus”. Den byggdes på 1100-talet f Kr av araméerna och anses idag vara världens äldsta huvudstad. Från Aram Damascus spreds det arameiska språket och svingade sig till ett världsspråk inom diplomati och handeln och förblev regionens populäraste kommunikations språk i 1400 år, från 800-talet f Kr till och med 600-talet e Kr.

I Tyskland har regeringen gett direkt stöd till det syrianska patriarkatet för humanitärt arbete. Något som även Sverige borde göra anser Yusuf Aydin. Röda korset har 7 000 frivilliga som jobbar i hela landet. Många av de frivilliga krafterna bor även i de områden de jobbar i. Ungefär 300 stora hjälpsändningar under 2016 har nått fram, mat, mediciner och andra livsviktiga förnödenheter delas ut. Yusuf Aydin påpekar vikten av att slutet på kriget blir organiserat, så att det finns chans till en demokratisk utveckling om t.ex. presidenten försvinner. Om det sker utan bra plan kommer det att bli som i andra länder, maktkamper om vem som ska ta över. Och då är de kristna alltid förlorarna.

Under det syriska inbördeskriget har landet som helhet fått minskade befolkning genom flykt från landet. År 2011 fanns det 24,5 miljoner, men sjunkit till 17,9 miljoner 2015. Tre miljoner har flytt till Turkiet, Libanon, Jordanien och Irak. Det finns ingen siffra på hur många syriska flyktingar som flytt till Europa och USA. Den största flyktingvågen finns inom landet som uppgår till sex miljoner. De största befolkningsminskningarna har skett i provinserna Aleppo i norr, från 5, 9 till 4 miljoner, Homs i centrala Syrien från 2,1 till 1,5 miljoner och Dayr az-Zawr i öster, från 1,7 till 1 miljon. Enligt FN-rapport minskar Syriens befolkning under det pågående kriget med över 1,5 miljoner årligen.