SYRIANERNA I HISTORIEN

 Södertälje mars 2005

                      Syrianerna har en gammal historia. Börjar vi berätta deras historia från tiden då de omnämns som araméer i de ackadeiska och egyptiska texterna hamnar vi på 2200-talet f Kr. Eftersom vår information från den tiden är sparsam, börjar vi från folkvandringstiden på 1200-talet f Kr. Det är vid denna tid de söker sig till den stora civilisationen och blir kända i historien. Syrianernas historia utgör en 3200 årig dramatisk skildring.

                      Syrianerna - Assyrierna härstammar från araméerna, vilket bekräftas av båda syrianska och västerländska historiker. Förutom nämnda gruppen finns det andra minoriteter med arameiska härkomst. Dessa är nestorianerna och kaldéerna. Kortfattad om nestorianerna och kaldéerna kan vi berätta att nestorianerna är de syrianer som följde den grekiske patriarken Nestorius som bannlystes ur den universiella kyrkan på Koncliet i Efesos år 431. Det finns två grupper av kaldéerna. Den ena utgör en minoritet som överlevt ur den arameiska befolkning i Babylonien, vilka kallades kaldéer. Den andra gruppen är en religiös sådan ur den östsyrianska kyrkan, dvs från den nestorianska kyrkan som utbröt sig på 1550-talet. Dessa anslöt sig senare till påven och antog beteckningen kaldéer.

                      Skapandet av den nyassyriska beteckningen

                      Den engelske forskningsresande arkeologen Henry Layard som var verksam i Orienten på 1820-40 talet sökte efter fynd till de gamla assyrierna. Då han hittade nestorianerna och kaldéerna i området trodde han sig att de utgör en rest till de utdöda assyrierna som utplånades på 600-talet f Kr. Sedan dess har det skapats ”en assyrisk feber”. Missionärerna från den amerikanska anglikanska kyrkan på 1880-talet började anamma Layards teorier vid sina missionsarbeten och dem kom i kontakt med nestorianerna och kaldéerna. Dessa missionärer fullbordade stor del av nestorianernas och kaldéernas behov, hjälpte de även med överflyttning till Amerika. På så sätt fick den assyriska tanken fotfäste och stärktes bland nestorianerna och kaldéerna i Amerika och Mellanöstern.       

                      På1960-talet nåddes tanken även bland västsyrianerna. Den lever nu som politiskt rörelse bland öst- och västsyrianerna. Man skall inte tro för att de som använder beteckningen assyrier har någon förankring eller har sina rötter hos dem gamla assyrierna. Deras tal- och skriftspråk är arameiska, och inte assyriska såsom många tror och kallar. Beteckning assyrier syftar på en rörelse och inte på ett folk. Dem gamla assyrierna som levde före Kristifödelse utplånades och deras rike ödelades i början av 600-talet f Kr av Babyloniens araméer (kaldéerna)och mederna. Detta bekräftas förutom i den vetenskapliga litteraturen i Nahums bok i Gamla testamentet, som är ägnad assyriska rikets undergång. Nämnda grupper utgör olika förgreningar till den Syriansk-Ortodoxa Kyrkan och håller sin gudstjänst på det klassiska språket, arameiska.

                      Folkvandringen och bildandet av staterna

                      Araméernas folkvandring börjar som nämnts på 1200-talet f Kr från den syriska öknen och pågick i cirka 300 år. Araméerna var ett rikt folk till antalet som utbredde sig över hela den bördiga halvcirkelformade regionen. Benämningen araméer är ett samlingsnamn på olika semitiska invånare som syftar på:

                      -Israels invånare, hebréerna på 1800-1400-talet f Kr.

                      -Mesopotamien och Syriens invånare, syrianerna på 1200-talet f Kr.

                      -Babyloniens invånare, kaldéerna på 900-talet f Kr.

                      Det är främst åt de två sistnämnda grupperna vi skall ägna vår tid. Araméerna bosatte sig först vid mellersta Eufrat i Mesopotamien, därifrån började de sedermera sprida sig i två riktningar, åt öst och väst. En grupp av dem slog sig ned vid nedre delen av floden Eufrat och Tigris i Babylonien. Samtidigt slog sig ned annan grupp vid nedre delen av floden Zab. Från mellersta Eufrat utvandrade en stor grupp till norra Mesopotamien, till Kerkamich och Tur-Abdins trakter. En grupp som vi lärt känna från skrifter och som bosatte sig i Tur-Abdin kallades Tamanita. Tur-Abdin är ett område som ligger i sydöstra Turkiet och som utgjorde en del av norra Mesopotamien och Syrien.

                      Från Tur-Abdin och dess närliggande trakter kommer ursprungligen syrianerna. Tur-Abdin var från allra första ett arameiskt område. Historikern Ardashir skriver om Tur-Abdin i sin verk: ”De första människorna som levde i detta område är araméer som var bosatta i hela Izlobergets området”. Fientliga kungar på 1270-talet nämner i sina skrifter de fälttåg som anordna mot Tur-Abdins araméer.

                      Området vid floderna Balikh och Khabour erövrades av araméerna. De landsområden de erövrade räckte inte till deras antal och fortsatte sin vandring in i Syrien. Som en följd av deras folkvandring erövrade dem området som kallades ”Coelesyrien”, närliggande trakterna vid Libanon. Slutligen hamnade även den viktiga handelsstaden Damascus i händerna på araméerna.

                      Fram på 900-talet f Kr erövrades hela den bördiga halvcirkelformade regionen av den globala arameiska civilisationen. Länderna Jordanien, Israel, Libanon, Syrien, Irak och sydöstra Turkiet förblev araméernas fasta boplats. Man jämför deras invasion med en flod som svämmas över och täcker berg och dalar. Andra folkslag som fanns kvar lämnades som små öar bland dem. Araméerna började grunda flera kungariken i hela regionen som styrdes av deras konungar. På 900-talet f Kr nådde araméerna kulmen av sin politiska stormakt.

                      En del av de kungariken som de grundade hade namnet Aram som första del i statsnamnet. Några av dessa kungariken att nämna var; Aram-Soba, Aram-Naharaim, Faddan-Aram och Aram-Damascus. Sist nämnda stadsstaten var det mäktigaste kungariket araméerna haft. Staden utgör dagens Damascus som anses vara världens äldsta huvudstad i världen. Andra kungariken med annat namn var; Beth-Adini, Beth-Shilani, Beth-Dakuri, Beth-Gabbare, Beth-Halupi, Jadi, Hamat, Milid (dagens Malatya i Turkiet), och Amidi (Diyarbakir i Turkiet).

                      Ett kungarike som är av stor arkeologisk betydelse är Guzana, huvudstad i Beth-Bakhtiyani i Norrasyrien. Kungariket hade en känd konung på 800-talet f Kr vid namn Gabbara, Khadianus son. I  Gabbaras palats har man funnit många fynd, bland dem finns den bevingade sol-disk basalten som syrianerna använder som national flagga. I Aleppos museet i Syrien finns Den bevingade sol-disk basalten bevarad. Guzana utgör dagens Tell-Halaf i Syrien. Nämnda kungariken med flera andra tillsammans bildade araméernas länder som bestod av Libanon, Syrien, Irak och sydöstra Turkiet. Under den arameiska epoken kallades Syrien Aram, Libanon Aram-Soba, Irak Beth-Aramaye, vilket betyder araméernas land. Irak betecknades även som Aram-Naharaim, vilket betyder de två flodernas Aram.  Sydöstra Turkiet utgjorde norra delen av Aram och Beth-Aramaye. Babylonien kallades Kaldéen av den anledningen att de araméer som bosatte sig i Babylonien kallades kaldéer.

                      Några av de arameiska konungar som åternämns i litteraturen är bland annan Rehob, Hadadeser, och Sobak. Dessa var konungar på 1000-talet f Kr av Aram Soba (Libanon) som krigade åtskilliga gånger mot Israel. Byarna i Libanon behåller fortfarande sina gamla arameiska namn. Reson, Hezjon, Tabrimmon, Bar Hadad I-III, Naaman och Resin var konungar mellan 1000-700-talet f Kr av Aramriket med säte i Aram-Damascus. Araméerna försvarade sina kungariken mäktigt mot fienden som bestod av grannfolken och vann stora krig. Vid politisk - millitera händelser gick de arameiska staterna i förbund. Som vi kan utläsa i 2:a kung; konungen av Aram hade 32 konungar med sig när han marscherade på fälttåg.

                      Araméerna härskade i sina länder fram till 700-talet f Kr. År 732 faller Aram. Ett arameisk rike som kunde bestå hela 700-talet var kungariket Jadi med Sam´al som huvudstad. Kungariket motsvarar dagens Zenjirli i sydöstra Turkiet. I Zenjirli har man funnit många fynd  från de arameiska konungarnas tid; Panamuwa, Khaya, Kilamuwa och Bar Rekub. De arkeologiska fynden upptäcktes under första världskriget, vilka bevaras på Berlinmuseet.

                      Araméerna i Babylonien fortsatte däremot att härska politiskt fram till 538 f Kr. Det var dessa araméer i förbund med mederna som jämnade Assyrien med marken och utplånade assyrierna ur historien inom loppet av tio år, mellan 615 och 605 f Kr, då den sista spillran av assyrier utplånas. Efter erövringen delade Babyloniens araméer och mederna på det assyriska riket. Babylonien byggdes åter på nytt av den skicklige diplomaten Nabukadnesar.

                      På frågan om varför araméerna inte bildade en enhetlig och stort rike i regionen kan vi svara; i det område de levde kunde ingen stor eller varaktigt politiskt makt uppstå, området var ett genomfartsland för härar och kulturinflytelser. Genom araméernas landsområde korsade handelsvägarna från alla håll.

                      Araméerna har fått genomlida mycket av de kortvariga stormakterna som härjat obarmhärtigt i deras länder och finns nu i mindre antal. Förutom massdeporteringar, fångenskap, förföljelse, massakrer, har islam från och med dess uppkomst på 600-talet e Kr varit det största hotet och orsaken till araméernas drastiska decimering.

                      Arameiska språket

                      Fastän araméerna förlorade sin politiska självständighet innebar detta början till en ny sorts expansion. Det energi de lagt på det politiska området överfördes till det religiösa och kulturella, främst till språket. Araméernas välkända språk ”arameiska” började från 800-talet f Kr spela rollen som diplomat- och handelsspråk i Främre Orienten. Arameiska språket gjorde sitt segertåg från Aram-Damascus började breda ut sig över hela regionen och förblev dåtidens världsspråk. Som framstående handelsfolk gjorde araméerna sina handelsaffärer med andra länder och på så sätt spreds deras språk och övertog rollen som ett internationelltspråk. I hela Mellanösterns historia har inget annat språk varit så populärt och använts oavbrutet i 3000 år som arameiska. Inget annat språk har heller fått så hög status såsom arameiskan hade, enligt olika forskare. Man talar om ”imperiet arameiska” eller ”langua france” när man beskriver det roll arameiska hade i forntid. Det arameiska språket sträckte ut sig från västra Turkiet till Afghanistan, från Kaukasus till södra Egypten. Tiden före den arabiska närvaron hade arameiska nått södra Indien och västra Kina. Arameiska blev ett litterärtspråk för de tre monoteiska religionerna och talas fortfarande i Mellanöstern av folk från fyra religioner, den fjärde är mandéernas religion. Det arameiska språkets historia är häpnadsväckande trots att dess hela är historia inte utforskat.  

                      När araméerna trängde in i området skrevs nämligen inte deras språk. Efter det att ha grundat flera kungariken började ett skriftspråk bildas naturligt på grund av de krav handel, förvaltningen och diplomatin ställde. De äldsta arameiska texterna som hittats härstammar från 800-talet f Kr. Araméerna behärskade skrivkonsten mästerlig och började sprida kunskapen om alfabetets skrivning åt alla håll. Det skrivsystem araméerna bildade visade sig överlägset det invecklade och långsamma ackadeiska kilskriften. Flertalet av skrivarna vid slotten i Främre Orienten kom att bestå av arameiska skrivkonstnärer. Hur kan man förklara en sådan expansion av det arameiska språket och skrivsystemet? En av orsakerna var att araméerna var redan utspridda över hela regionen och härskade över världshandeln. Araméerna blev fastlandets fenicier. De arameiska skrivtecknen var mycket enklare och det gick snabbare att skriva de än kilskriften. Det lockade affärsmän, handelsmän eller andra som hade behov av att skriva snabb. De arameiska skrivtecknen härrör från protosemitiska och är 22 till antalet.

                      Förutom i araméernas länder, Syrien, Libanon och Mesopotamien började arameiska språket på 800-talet f Kr bli tal- och skriftspråket i assyriernas lilla land. Arameiska var väldigt populärt bland assyriska generaler och kungar. De använde arameiska ibland i sin korrespondens. Enligt olika litterära källor kunde inte de assyriska kungarna varken läsa eller skriva, inte ens kunde de stava till sina egna namn. Deras skrivare vid hoven förblev araméer, såsom den vise Ahikar. Med vetenskapens hjälp kan vi konstatera att det aldrig funnits ett eget assyriskt språk. Det språk som kallades assyriska var med största sannolikhet en ackadeisk dialekt, som användes av ashurierna fram till 800-talet f Kr då arameiska tar dess plats som ashuriernas tal- och skriftspråk. Det språk som idag kallas assyriska är inget annat än en arameisk dialekt. På tal om det syrianska språkets tillhörighet kan vi konstatera att det är en arameisk dialekt, som tillhör den västra gruppen av den arameiska språkfamiljen. Syrianska talades ursprungligen i bergsområdet Tur-Abdin i sydöstra Turkiet. Hos forskarna har det fått beteckningen väst - nyarameiska.  

                      När Babyloniens araméer tar den politiska makten i landet börjar det arameiska språket (riksarameiska) användas inom administrationen i det nybabyloniska riket. Från 530-talet f Kr började detta tungomål bli förvaltningsspråk i det persiska riket. De persiska kungarna skrev sina brev på arameiska. Mot slutet av 500-talet f Kr började perserna bilda sig ett skriftsystem kallades ”Kharusti” på grundval av det arameiska alfabetet. 200 år senare blev det arameiska alfabetet grund valet till det andra persiska skriftsystemet kallades ”Pehlevi”. Fortsätter vi att följa det arameiska språkets segertåg kan vi informera att på 400-talet f Kr blev detta tungomål Israels allmänt talade och undervisningsspråk.  

                      Israeliterna talade arameiska i det babyloniska fångenskapet. Efter befrielsen av persiske Cyrus använde de detta tungomål som eget språk långt efter Kristifödelse i Israel. Det är ett känd faktum att Daniels bok är till hälften på arameiska. När Jesus föddes talades arameiska i Israel, varför arameiska blev Jesus modersmål. Ett smakprov på detta språk kan vi höra i Mel Gibsons stor verk, filmen The Passion of the Christ. Hebreiska som idag används av israelerna är en arameisk dialekt. Den hebreiska kvadratskriften är en annan arameisk skriftsystem. Vi känner väl till det språk som talades i Nabatéen, dagens Jordanien, med Petra som huvudstad. Här användes arameiska som handelsspråk och det samma i det arameiska riket Tadmor (Palmyra) i Syrien.

                      Genom att man under dess långa historia har talat och skrivit språket i många regioner innehåller det ett stort antal dialekter. I själva verket är namnet ”arameiska” inte bara ett språk, utan snarare en lingkvistik grupp rik och komplex med dess många dialekter. Det arameiska språket erövrade inte bara Mellanöstern och Medelhavsländerna utan trängde ända fram till Arabien i söder. Under den kristna epoken fick det arameiska språket en ny sorts expansion med beteckningen ”syriska” som förblev de orientaliska kyrkornas litturgispråk. Med de syrianska missionärerna kunde syriskan på 500-talet e Kr nå Indien och Kina. Arameiska, hebreiska och feniciska är tre besläktade språk som tillhör den nordvästsemitiska gruppen inom den semitiska språkfamiljen. Till de skriftsystem som bildades ur det arameiska skriften, inräknad hebreiska persiska skriften, räknas även den armeniska och georgiska skriften. Två andra skrift system som bildades på 700-talet e Kr ur den arameiska skriften är ujguriska och mongoliska skriften. Med det arameiska estrangelo -skriften skrev man ujguriska innan man bildade ett ujgurisk alfabet.      

                      Det arameiska språket dominerade med stor verkan i hela regionen från 800-talet f Kr fram till 600-talet e Kr. Men det är på 800-talet e Kr som den försvagas avsevärd som taladspråk. Arameiska överlevde fram till 1200-talet e Kr som litterärtspråk i hela regionen. Araméernas kulturella insats var deras språk som blev bäraren av idéer gemensamma för Främre Orienten och Medelhavsvärldens folk. På så sätt kom araméerna att ge sitt bidrag till civilisationen. Ett bidrag av syrianernas förfäder som härskade över forna folken i cirka 1400 år. Och på så sätt har araméerna lyckats skriva in sig i världshistorien.

                      Araméerna återkommer politiskt

                      Trots att araméerna förlorar sin politiska makt på 700-talet f Kr innebär det inte att de försvinner för alltid millitert -politiskt ur historien. De återkommer politiskt på 200-talet f Kr och grundade några kungariken som spelade stor roll i dåtidens världspolitik. Kungarikena kunde bevara sin självständighet fram till slutet av 200-talet e Kr. Dessa var Orshene med Urhoy (Edessa) som huvudstad och Tadmor (Palmyra) i Syrien. Orshene är känd som de syrianska Abgarernas och Manuernas kungarike. Vi känner väl till konung Abgars V:s brevväxling med Jesus då denne led av en svår sjukdom och kunde sedan tillfrisknas. Abgras kungarike Orshene antog kristenheten som statsreligion och blev det första kristna riket.

                      På slutet av 200-talet e Kr uppstod i Tadmor en arameisk drottning som är mycket känd för sin mod och mäktighet i historien.  Hennes arameiska namn var Bath-Zabbai, men är känd med titel ”Zenobia av Palmyra”. En annan stor kvinlig personlighet av syriansk härkomst som framträder i historien under den kristna epoken är kejsarinnan Theodora. Theodora regerade med sin make Justinianus på mitten av 500-talet e Kr i Konstantinopel (Istanbul). Vi finner stora likheter mellan de två syrianska drottningarna. De var bägge begåvade och mäktiga, talade flera språk och hade enorm intresse för litteratur.        

                      Drottning Zenobias historia är på många sätt lika faschinerande som dramatisk. Efter sin makes död Odenatus tar hon som kvinnlig härskarinna makten i Tadmor och utkämpar de romerska styrkorna oavbrutet. Inom loppet av fem år erövrade Zenobia alla de romerska provinserna och lade hela Främre Orienten under sin spira. År 272 förlorade Zenobia sin politiska makt ställning mot senotorn Aurelianus, och året därefter förstördes hennes kungarike. Idag bevaras ruinerna efter den syrianska drottningens kungarike i Tadmor, Syrien, som historiska minnen besökt av många turister. Mitt i den syriska öknen reser sig hundratals pelare och tempel palatser som tantpetare utstickade i sanden. 

                      Med kristenhetens ankomst antog flertalet av den arameiska befolkningen tidigast kristenheten som sann och enda religion. En ny kristen epok under beteckningen syrianska börjar för araméerna. Med det är annan historia.