UPPTÄCKTEN av KUTTAMUWA:s STELE på ARAMEISKA.

   2016-07-15   

I ett bergigt rike i det som nu är sydöstra Turkiet, där bodde på 800-talet f Kr en kunglig tjänsteman, Kuttamuwa, som övervakade genomförandet av en angiven sten monument eller stele, att sättas upp vid hans död. Orden instrueras sörjande att hedra hans liv och livet efter detta med högtiderna “för min själ som är i denna stele”. Fyndplatsen är idag känd som Zincirli, den forntida huvudstaden i den arameiska staten Yadi. Mannen som skapade denna stele hette KUTTAMUWA, och han beskriver sig själv som en “tjänare” hos PANAMUWA. Stele hittades i en förort till den muromgärdade staden, långt från slottet - arkeologer spekulerar det förmodligen som mannens eget hus. Huvudstaden Sam’al behärskades av den arameiska kulturen på många sätt - bland annat av det arameiska språket. Det var omkring 650f Kr som Sam´al förstördes och övergavs senare för alltid.

Arkeologerna vid University of Chicago som gjorde upptäckten sommaren 2008 i ruinerna av en muromgärdade staden nära den syriska gränsen sa att stele är det första skriftliga belägg för att människor i denna region som innehas av religiösa begreppet “själen bortsett från kroppen”. Samtida semitiska folk, trodde att kropp och själ var oskiljaktiga, som för dem var kremering otänkbart, enligt vad som anges i Bibeln. Kremering innebär att man bränner den dödes ben. Forskare sade att fyndet kan leda till viktiga insikter i dynamiken i kulturella kontakter och utbyte i gränsområdena mellan antiken. ”Skriften på stele är på 12 rader, 202 tecken och 52 ord och härrör från det fenicisk-arameiska alfabetet och språket är semitisk som tycks vara en ålderdomlig variant av arameiska”, säger arkeologerna. Upptäckten och dess konsekvenser har beskrivits i intervjuer med arkeologer och en lingvist vid Universitetet i Chicago, som grävt upp och översatte texten. Normalt i semitiska kulturer, själen av en person, deras avgörande huvudsak följer ben av den avlidne, säger David Schloen, en arkeolog vid universitetets Orientaliska Institutet och chef för utgrävningar. Men här har vi en kultur som trodde att själen inte finns i kroppen men har överförts till begravnings stenen. Så arkeologerna säger att kremering praktiserades också i Sam’al. Dr Stager av Harvard sa att bevisen hittills spridningen av språken och i synnerhet skriften på stenen om en kunglig tjänstemans själ återspeglas det ge-och-ta av blandade kulturer, i ett gränsland under antiken.

Det är flera språkexperter som gjort en översättning av skriften och som kan vara svårtfattlig. Oavsett översättare så förekommer alltid namnen på dem arameiska gudarna Hadad och Shamash i alla översättningar. Här följer en översättning:

Jag Kuttamuwa, tjänare vid Panamuwa, som har förberett för mig, en stele, medan jag lever. Jag placerade den i min eviga gård och jag hade en fest, i denna gård: en tjur för (storm guden) Hadad av Qerepadal och producerar mitt emot, figurer. Producerar för (sol guden) Shamash och producerar för (storm guden) Hadad av plantagen. Och prodecerar för hans kammare, och prodecerar för min själ som är i denna stele. Och den som från mitt hus eller, från ett annat hus, mannen och han är i den, att mycket kammare. Han borde ta från det bästa av denna plantage en får/get, från en tid till annan. Och han bör slakta den för min själ. Och förbereder för mig en lår.  

Arameerna antog feniciska alfabetet på X och XI-talet f Kr. Först använde de samma bokstäver som fenicierna. Skillnaden i feniciska alfabetet och arameiska började i mitten av 800-talet före Kristus. Från det ögonblicket och framåt, utvecklades arameiskan snabbt. Bar Rakkab stele som hittades tidigare i Sam´al är även det skriven i fenicisk-arameisk skrift, och språket är en dialekt av arameiska, möjligen den som talades i Aram Damaskus. Bar Rakkab (732-720 f.Kr.) stele är på 20 rader, dess första rad lyder: “Jag är Bar-Rakkab, Panamuwa:s son, kung av Sam’al, kung av fyra regioner på jorden”. Namnet Bar Rakkab är arameiskt, Bar betyder son, Rakkab:s son. Som det framgår på kung Bar Rakkab stele så var han son till Panamuwa II (743-732 f Kr) och Kuttamuwa var enligt stele också tjänare hos Panamuwa. Vilket betyder att alla dessa tre viktiga personer måste vara arameer. Dem uppgifter som spridits ut om Kuttamuwa, beträffande årtalet han levde på kan vara vilseledande. Det härskade två kungar vid namn Panamuwa I och II i Sam´al och bägge levde på 700-talet f Kr. Och Kuttamuwa skall alltså ha varit tjänare hos en av Panamuwa kungarna. Då menas det att även Kuttamuwa levde på 700-talet f Kr och inte på 800-talet f Kr som det angetts på dem flertal artiklar i alla möjliga språk runt om i världen. En annan konung som härskade i Sam´al med liknande namn hette Kilamuwa, men han satt vid tron under 845-829-talet f Kr. Dessa uppgifter är hämtade ur ”Den Dolda Pärlan” av Giacomo Pezzali, vilka överensstämmer med Isabella Rosa:s artikel ” The ELFENBEN zink - Sam’al” där hon berättar så detaljerad som möjligt Sam´al:s historia.   

Namnet på riket, Sam’al är på arameiska och betyder “norr”. Termen “semolo, som också betyder ”norr” kan härledas av ordet Sam´al vilket används fortfarande i det talade väst nyarameiskan, syrianska. Som det anges på stenplattan och där nämns “Hadad”, var en arameisk gudom, känd som stormens gud; regnets, blixtens och åskans, vegetations gud, med huvudtempel i det mäktiga Aram Damascusriket. Många arameiska kungar i detta rike kröntes i guden Hadad:s namn, och antog kungatitel Bar Hadad, Hadads son. 2 Kung. kapitel 5 som är ägnat den arameiske generalen Naamans tillfrisknelse kallas Hadad här Rimmon. Shamash som anges på stele var en annan arameisk gudom, sol guden, och dyrkades på flera håll i de arameiska lands områden. I det talade väst nyarameiska, använder man fortfarande termen shemsho för sol. Dr Pardee som också har gjort en översättning av skriften sade; ordet som används i texten för själ, nabsh, är arameiska, språket är gammal arameiska som talades i hela norra Syrien och delar av Mesopotamien i det åttonde århundradet. Återigen, på väst nyarameiska säger man nafsho, för själ. Allt tyder på att Sam´al var ett arameiskt kungadöme, vars kungar var araméer, vilket kan avslöjas på skriften, språket och på kungarnas namn. Vissa västerländska arkeologer med europeisk bakgrund hävdar att namnet Kuttamuwa påminner om indo-europeiska namn, förmodligen luviska eller hettitiska, trots att det hettitiska rikets period stäcker sig till 1200-talet f Kr. Det finns en tidsskillnad på 300 år mellan det hettiska rikets slutexistens och Sam´als blomstrings period (900-700-talet f Kr). De arkeologiska fynden från Sam´al placerar man bland de hettitiska. Detta anses vara ett stöldförsök på arameiska artefakter och rån på arameernas historia. Isabella Rosa, expert på Sam´als historia, skriver i en spalt i ovan nämnda artikel; ”Staden Sam’al, var ett arameisk rike som ligger i nordvästra Syrien, blomstrade mellan slutet av 1000-talet f Kr och början av det sjunde århundradet f.Kr”. Sam’al blev det sista arameiska kungariket av dem arameiska staterna och Bar Rakkab var den siste kungen som härskade i Yadis huvudstad fram till år 720 f Kr, därefter blir Sam´al en vasall stat tills den förstördes år 650 f Kr.  

Den 800 kilo tunga basalt stele som är tre meter hög och två meter bred,                                 

hittades i den tredje säsongen av utgrävningarna vid Zincirli.                       

Uppgifterna om steles tyngd, höjd och bred går isär beroende på källa. Stele är i nästan perfekt skick. Skriften är fenicisk-arameiska och språket är en gammal arameisk dialekt ”västarameiska” som hade sin vagga i Aram och Beth Aramaya, Tvåflodslandet. Sommaren den 21 juli 2008, när arbetstagarnas schaktning vad som verkade vara en stor bostad kom på rundade toppen av stele och såg den första raden i texten. Dr Schloen och Amir Fink, en doktorand i arkeologi vid Tel Aviv University, böjde sig över för att läsa.  Nästan omedelbart, när de andra i laget insett att orden var semitiska och namnet på kungen var bekant, och det hade funnits i inskriptioner som tidigare hittades av tyskarna. Sedan när arkeologerna undersökte närmare varje aspekt av små och fyrkantiga rum där stod stele i ett hörn av en stenmur. Fragment av offerskålar med den typ som avbildas i stele var på golvet. Lämningar av två bröd ugnar hittades. ”Vår bästa gissning är att detta var ett kök som fogas till en större bostad”. sade Dr Schloen. Rummet var byggd som en helgedom eller kapell - ett gravkapell för Kuttamuwa, troligen i sitt eget hem.

En skäggig man bär en huvudbonad, täckt av en fransad mantel, lyfter en kopp vin och sitter vid ett bord lastat med mat, bröd och stekt anka i en sten skål. Mannen sitter på en stol framför ett bord som symboliserar deras förväntningar på ett trevligt liv efter döden. Bredvid honom finns texten, elegant huggna i relief. Framför stele har man hittat rester av mat erbjudanden och fragment av skålar, polerade sten av den typ som visas i på stenplattan. En illustrerad scen som huggits i väl bevarade stele skildrar kulturens syn på livet efter detta.

I andra samhällen i regionen, säger akademiker att detta var en uppmaning att sätta sedvanliga utbudet av mat och dryck till graven av den avlidne. Hans familj och ättlingar förmodligen festade religiöst innan en sten sattes upp i ett slags kapell. Joseph Wegner, en egyptolog vid University of Pennasylvenia sade; kult och offergåvor till de döda var vanliga i Mellanöstern, men inte idén om en själ skild från kroppen - förutom i Egypten. I det gamla Egypten noteras den mänskliga verksamheten har separata komponenter. Kroppen är viktig, och eliten åkte på stora kostnader för att mumifiera och begrava den för evigheten. Dr Wegner sa; begreppet en själ som innehas av personer i Sam’al “låter vagt egyptiska till sin natur.” Men det fanns ingenting i historia eller arkeologi, tillade han, som tyder på att den egyptiska civilisationen haft ett direkt inflytande på detta gränsande rike. Gil Stein, chef för Oriental Institutet, sa att denna stele var en “sällsynt och mest informativa upptäckten att ha skriftliga bevis tillsammans med konstnärliga och arkeologiska bevis från järnåldern.

Utgrävningsplatsen, Zincirli i sydöstra Turkiet.

Forntida SAM´AL, en gång en mäktig arameisk huvudstad i Yadi.

Det var en tysk expedition Oriental Society, från 1888 till 1902, som var först med att utforska stadens förflutna. Det avslöjade tjocka stadsmurar av sten och lertegel och monumentala portar klädda med skulpturer och inskriptioner. Dem fynden som hittades under denna tid finns nu på museer i Berlin och Istanbul. Efter att tyskarna avbrutit operationen, och lämnat ruinerna obearbetade bestämde sig Chicago Team att börja gräva under 2006 med fokus på staden utanför centrala citadell, som hade varit i fokus för den tyska forskningen. Mycket av det 100-tunnland fyndplats har nu kartlagts av fjärranalys magnetisk teknik som kan spåra begravdas strukturer. Staden var cirkulärt omgiven av en dubbel ring av väggar försedda med torn, som öppnade tre dörrar, vilket ledde till södra staden, som omges av oregelbundna murar, där södra öppnas. Utanför stadens hamn följde en andra dörr innanför citadellet.  

Denna artikel är grundat på de tiotals artiklar som är publicerade ute på intärnät

på alla möjliga språk efter upptäckten av Kuttamuwa stele och på den kunskapen

som författaren själv har i araméernas historia.