DET ARAMEISKA GENIET AHIKAR

     AHIKAR var en ARAMEISK FILOSOF som levde under början av 700-talet och på slutet av 600-talet f Kr. Uppgifter om hans födelsestad och födelsedatum finns det tyvärr inte. Men han växte upp och levde i ett välkänt land som under araméernas tid kallades BETH-ARAMAYA som låg mellan de två stora floderna, Eufrat och Tigris. Hans intelligens och begåvning hjälpte honom till en position i rikets maktcentrum i konungens kabinett. Ahikar verkade vid hovet som visir och kunglig skrivare. Han var en hedersam medborgare med gott anseende som rådgivare vid kungliga hovet. Många betraktade honom som stor filosof. Andra såg honom som en stor statsman. Ahikars dikter, berättelser och ordspråk lever i den arameiska-syrianska kulturen än idag. De texter som tillskrivs honom är ofta allegoriska (berättelser med dold innebörd) och kärnfulla. De ödmjukt moraliserade ordspråken vänder sig till alla kategorier av människor, enkla bönder såväl som mäktiga statsmän. I hans rike rådde stor yttrande frihet, och därför kunde Ahikar i sina skrifter utnyttja det rika ordförråd som karaktäriserade det arameiska språket som var ett världsspråk på den tiden, från 800-talet f Kr till och med 600-talet e Kr var det absolut det mest betydelsefulla medlet i Främre Orienten. Det gör att hans fabler och ordspråk får ett stort djup och är rika på nyanser.

      Det berättas att geniet Ahikar var en mycket förmögen man, ägde många palats och stora markområden. Ahikar hade inga egna barn, men fostrade systersonen Nadan som om denne varit hans egen son. På äldre dagar ordnade Ahikar så att även Nadan blev visir och en av de mäktigaste vid kungens hov. Men istället för att visa styvfader vördnad och respekt greps Nadan av högmod och makthunger. Han började tala nedsättande om Ahikar och smidde ränker för att bli av med honom. Trots att anklagelserna var falska blev Ahikar dömd till döden av kungen år 685 f Kr. Ahikar överlämnades åt bödeln, men denne verkställde inte domen. Istället gömde han Ahikar på en plats där ingen tänktes kunna finna honom. Man tror att Nadans far var av ashurisk härkomst för att han skickade morbrorn Ahikar till döden. Ahikar berättar om den goda uppfostran hav gav systersonen, trots det blir Nadan senare opålitligt och vänder sig mot honom. Nadan visar ingen barmhärtighet varken mot Ahikar och hans tjänstefolk och ger sig även på hans hustru Eshfagni gjorde skamligen vad en äkta man får göra med sin hustru. Efter att ha bevisat sin oskyldighet, att han blev anklagat på falska grunder av Nadan skriver en bestört Ahikar:

 -          Min son, du har varit för mig likt en hund som gick in i krukmakarens ugn för att värma sig. När den blivit varm reste den sig och började skälla på dem.

-          Min son, du har varit för mig likt ett svin som gick och badade. När det fick syn på en gyttjepöl, gick det ner och rullade sig i gyttjan. Då ropade det till andra svinen: ”Kom och bada!”

-          Min son, jag har gett dig att äta av livets goda. Du, min son, har gett mig att äta bröd gjort av aska. Men jag har ändå inte gjort dig mätt.

-          Min son, jag smorde dig med ljuvlig balsam. Men du, min son, drog mig i smutsen.

-          Min son, jag fostrade dig till att bli likt ett cederträd. Men du har förödmjukat mig och förgiftat mig med din syndfullhet.

      Ahikars vishet och kunnighet var en bidragande orsak till att rikets blomstring. När ryktet om Ahikars död blev allmänt känt, mottog grannländernas kungar således nyheten med stor sorg. Många av dem tvivlade nu rentav på kungens förmåga att styra sitt rike utan Ahikar. Egyptens Farao sände därför bud till kungen och ville ha hjälp av en byggmästare att uppföra ett palats som skulle nå ända upp i himlen. När kungen hörde det, insåg han sitt misstag och ångrade att han dömt Ahikar till döden. Snart fick skarprättaren ^{(verkställer halshuggning)} höra talas om kungens bekymmer och att denne ångrat sin dödsdom. Skarprättaren gick till kungen och erkände att han trotsat dennes befallning och att Ahikar inte alls var död. Kungen blev givetvis oerhört tacksam över att Ahikar ännu var vid liv. Han lät därför hämta Ahikar till sig och sända honom till Egypten för att utföra faraos uppdrag. Ahikar var vida känd för sin vishet och retorik. Han lyckades överlista Farao, som snart övergav sitt byggnadsprojekt. Ahikar blev riktigt belönad av Farao innan han återvände hem. Väl hemma visade även kungen sin uppskattning över hans vishet och rådighet.

 Legenden om Aramén Ahikar börjar som rådgivare och skrivare hos kungen.

Ahikar berättar:

     Redan som liten fick jag höra att jag aldrig skulle få någon son. De rikedomar jag ägde var mycket större än vad någon kan föreställa sig. Jag äktade sextio hustrur och byggde sextio palats åt dem. Ändå fick jag ingen son. Då byggde jag, Ahikar, ett stort altare av trä och tände en offereld och satte stort hopp till den. Sålunda talade och sade jag: ”O Herre, min Gud, när jag dör och inte lämnar efter mig någon son, vad skall då folk säga om mig?  De kommer säkert att säga: ’Ahikar som var en from och rättfärdig man! Nu är han död och har varken son eller dotter som kan begrava honom! Och hans rikedomar – som vore han drabbad av en förbannelse – finns det ingen som ärver! Men nu vädjar jag till Dig, O Herre, att skänka mig en son som kan strö jord över mina ögon när jag dör.”

          Då hörde jag en röst som sade: ”Ahikar, den visaste av alla skriftlärda, allt du bett mig om, har jag skänkt dig. Visserligen har jag lämnat dig barnlös, men låt inte det oroa dig. Se, din systers son, Nadan, skall bli som din egen son! Medan han växter upp skall du sålunda kunna undervisa honom i allt.” Men Herrens ord vallade mig ändå sorg och jag sade: ”Herren, min Gud! Är det då din vilja att låta Nadan, min systers son, vara min egen son, så att han kan strö jord över mina ögon när jag dör?” Jag fick inget svar, men lydde dock hans befallning och tog Nadan till mig som min egen son. Eftersom han ännu var liten, skaffade jag honom åtta ammor. Jag födde honom med honung och lade honom på fina filtar. Jag klädde honom i fint linne och purpur. Min son växte och blev ståtlig som ett cederträ. När han sedan blev större gav jag honom boklig lärdom och vishet.

      När kungen kom från sin resa, kallade han på mig och sade: ”Ahikar, du den visaste av skriftlärda och känner alla mina tankar! När du blir gammal och dör, vem skall då kunna tjäna mig som du gör?” Jag svarade och sade till honom: ”Må du leva för evigt, min herre och konung! Jag har en son, vis och skriftlärd som jag fostrad väl.” Kungen sade till mig: ”För honom till mig så att jag får se honom. Om han kan hålla mottet för mig, skall jag låta dig gå i frid så att du åldras med heder tills dina dagar är till ända.” Då hämtade jag min son Nadan och förde honom till kungen. När kungen såg honom sade han: ”Välsignad vare denna dag inför Gud. Eftersom Ahikar troget tjänat både mig och min far skall hans lön vara stor. Jag vill ta hans son i min tjänst i hans livs dagar, så att han får vandra hädan i frid.” Då föll jag, Ahikar, ned inför kungens fötter och sade: ” Min herre och konung! Du må leva i evighet! Ända till denna dag har jag troget tjänat dig och din fader. Måtte du ha fördragsamhet med min sons ungdom och din nåd mot mig än mer beskäras honom.” När kungen hörde detta räckte han mig sin högra hand och jag bugade mig åter inför honom. Aldrig förtröttades jag i undervisningen av min son, förrän jag mättat honom med lärdom som vore den bröd och vatten.

  På följande sätt talade Ahikar till sonen Nadan:

1. Hör, o min son Nadan! Lär dig att känna mig och betänk mina ord som vore Guds ord.
2. Min son Nadan, om du hört ett ord, göm det i ditt hjärta och låt ingen annan få höra det, så att det inte blir till ett glödande kol på dina läppar och …
3. bränner dig och fläckar ned din själ och väcker upp din vrede mot Gud.
4. Min son, yppa inte allt du hör och avslöja inte allt du ser.
5. Min son, lös inte upp ett knutet band och knyt inte det som redan löst upp.

6. Min son, höj inte din blick och betrakta inte den kvinna som är pråligt utstyrd och målad.
7. Fatta inte åtrå till henne i ditt hjärta, ty om du ger henne allt du äger finner du intet hos henne som är till din fördel. Då är du den som försyndar sig mot Gud.
8. Min son, ta inte efter mandelträdets skyndsamhet. Det blommar först av alla träd, men frukterna äter man sist av alla frukter. Var istället som mullbärsträdet. Det blommar sent, men ger frukt först av alla träd.
9. Min son, sänk din blick, tala lågmäld och var ödmjuk. Ty om man vore mäktig att bygga ett hus med en gäll röst, skulle åsnan kunna bygga två hus på en enda dag. Och om plogen kunde styras endast med blotta styrkan, skulle man aldrig behöva spänna för kamelen.
10. Min son, det är bättre ta bort stenar med en vis man än att dricka vin tillsammans med en dåre.

11. Min son, häll ut ditt vin på de rättfärdigas gravar hellre än att dricka det med onda män.
12. Min son, hos en vis man blir du inte fördärvad och hos en fördärvlig människa blir du inte vis.
13. Min son, umgås med den vise så kan du bli lika vis som honom. Men umgås inte med grälsjuka och pratsamma människor, för att inte bli räknad som en av dem.
14. Min son, medan du har skor på fötterna, måste du trampa ned törnena och röja väg åt dina barn och barnbarn.
15. Min son, om den rike mannens son äter en orm, så säger man att han tog den som medicin. Men om den fattiges son äter den, så säger man att han åt den för att inte svälta ihjäl.

16. Min son, ät upp din egen mat och se inte med avsky på din broders tallrik.
17. Min son, dela aldrig bröd med en skamlös man.
18. Min son, avundas inte din oväns framgång och gläd dig inte åt hans motgångar.
19. Min son, låt dig inte förföras av skvalleraktig kvinna och inte heller av den som har skrikig röst.
20. Min son, se inte bara till kvinnans skönhet och fatta inte åtrå efter henne i ditt hjärta, ty den verkliga skönheten är hennes goda förstånd och som vackra smycken är hennes vackra ord.

21. Min son, om din fiende möter dig med ondska, möt honom med vishet.
22. Min son, syndaren faller och kan inte resa sig, men den rättfärdige låter sig inte rubbas ty Gud är med honom.
23. Min son, bespara icke din son piskrapp, ty Aga är för en gosse vad gödningen är för trädgården, vad repet är för ett djur och tjudret kring åsnans fot.
24. Min son, tukta din son medan han ännu är liten, innan han blir stor nog att vara olydig och får dig att skämmas för hans illgärningar.
25. Min son, skaffa dig en fet oxe som ligger och en åsna med bra hovar. Men skaffa dig inte en tjänare som rymmer och inte heller en tjuvaktig tjänarinna, ty de kan förgöra allt du äger.

26. Min son, en lögnares ord är som feta sparvar och den som saknar förstånd äter upp dem.
27. Min son, ge inte din far och mor anledning för att förbanna dig, ty då kan du gå miste om glädjen i att bli välsignad av dina barn.
28. Min son, gå inte omkring obeväpnad, ty du vet aldrig när din fiende överfaller dig.
29. Min son, såsom ett träd är skönt och yppigt med sina grenar och sin frukt, och ett berg klätt med snår och träd, så blir mannen ädel med sin hustru och sina barn. Men den, som har vare sig syskon eller hustru eller barn, är avskydd och föraktlig inför sina ovänner. Ja, han är som ett träd vid vägkanten som skövlas av alla förbipasserande och traktens alla djur äter upp dess löv.
30. Min son, säg inte: ”Min herre är en dåre och jag är klok.” Ha i stället överseende med hans brister, så går det också dig väl.

31. Min son, betrakta inte dig själv som vis, när andra betraktar dig som ovis.
32. Min son, tala inte till din herre med lögnaktiga ord, så att han inte avslöjar dig och säger: ”Bort ur min åsyn!
33. Min son, låt dina ord vara sannfärdiga, så att din herre kan säga till dig: ”Kom till mig!” Då skall du leva.
34. Min son, smäda inte Gud på din olycksdag, så att han inte vredgas när han hör dig.
35. Min son, låt inte din tjänare bli bättre lönad än hans broder, ty du vet inte vem av dem du till slut kan behöva.

36. Min son, kasta sten på den hund som sviker sin husbonde och istället vill slå följe med dig.
37. Min son, den flock som lämnar för mycket spår efter sig blir vargarnas byte.
38. Min son, döm rättvist när du är ung, så skall du bli hedrad på din ålderdom.
39. Min son, tala väl med rätta ord, ty hundens svans ger honom bröd. Men om han skäller får han smaka på käppen.
40. Min son, låt inte din nästa trampa dig på foten, så att han inte sparkar dig i huvudet också.

41. Min son, tala till den kloke med kloka ord, så att de drabbar honom som feber i sommarhettan. Men om du ger dåren hårda slag, begriper han ändå ingenting.
42. Min son, sänd en vis man på uppdrag utan befallningar. Men om du tänker sända en dåre, bör du heller gå själv.
43. Min son, pröva din son med bröd och vatten. Sedan kan du ge honom din förmögenhet och allt du äger.
44. Min son, dra dig tillbaka vid den första bägaren och stanna inte enbart för de väldoftande salvorna, ty de kan bli slag mot ditt huvud.
45. Min son, den som har handen full kallas vis och hedersam, men den tomhänte kallas dåre och usel.

46. Min son, jag har burit salt och lyft bly, men inte sett något tyngre än obetalda skulder som man själv inte har lånat.
47. Min son, jag har burit järn och lyft stenar, men det var inte så tungt som att se en man slå sig till ro i sin svärfaders hus.
48. Min son, lär din son att hungra och törsta, så att han kan rätta sitt hushåll efter det han ser med egna ögon.
49. Min son, den som har blinda ögon är bättre än den som har ett förblindat hjärta. Ty den som har blinda ögon lär sig genast vägen och kan vandra den. Men den som har ett förblindat hjärta lämnar den rätta vägen och hamnar på avvägar.
50. Min son, det är bättre med en vän inom räckhåll än att ha sin broder långt borta. Ett gott namn är också bättre än mycken skönhet, ty ett gott namn består för alltid medan skönheten förgås och slösas bort.

51. Min son, död är bättre än liv för den som inte har ro i sin själ. Ja, i en dåres öron är klagovisan bättre än sång och glädje.
52. Min son, det är bättre med ett färdigtstekt kycklinglår i handen än en vinge i någon annans gryta. Bättre med får som är nära än en kviga som är fjärran. Bättre en sparv i din hand än tusen som flyger; bättre med fattigdom som är samlad än rikedom som är skingrad, och bättre en yllerock på din rygg än andras linne.
53. Min son, göm ditt ord i hjärtat så går dig väl, men om du förvränger ditt ord har du förlorat din vän.
54. Min son, låt inte ett ord gå ur din mun innan du har rådgjort i ditt hjärta. Ty det är bättre med ett tveksamt hjärta än att komma med ett tveksamt svar.
55. Min son, om du hör något ont så gräv det sju alnar ner i jorden.

56. Min son, stanna inte där man tvistar, ty ur stridigheterna uppstår mord.
57. Min son, var och en, som inte avkunnar rätt domar, väcker Guds vrede.
58. Min son, svik inte din fars vän, så att din vän kanske aldrig mer söker upp dig.
59. Min son, träd inte i furstars trädgårdar och kom inte furstars döttrar nära.
60. Min son, bistå din vän inför den som härskar, så att du kan lära dig hur du bistår honom mot lejon.

61. Min son, gläd dig inte över din ovän när han dör.
62. Min son, om du ser en man som är äldre än du så res dig upp och lämna honom din plats.
63. Min son, om vattnet skulle bli stående utan jord, fågeln flyga utan vingar, korpen bli vitt som snö och det bittra bli sött som honung, först då blir dåren vis.
64. Min son, om du är Guds präst, må du lyssna efter honom och träda fram till honom i renhet, men göm dig inte för hans blickar.
65. Min son, den som Gud skänkt framgång, skall även du hedra.

66. Min son, kämpa inte mot en man i sin kraft dagar och försök inte att gå emot flodens lopp.
67. Min son, människans öga är likt en vattenfontän, som inte får nog av rikedomar förrän den fyllts med jord.
68. Min son, om du vill bli en vis man, avhåll din tunga från lögner och din hand för stölder, så skall du bli vis.
69. Min son, du skall inte ha någonting med en kvinnas giftermål att göra. För om det går henne illa kommer hon att förbanna dig. Om det går henne väl, kommer hon inte att minnas dig.
70. Min son, den som bär fina kläder har även välvårdat tal, och den som har vanvårdad klädsel har även vanvårdat tal.

71. Min son, om du finner en något inför en avgudabild, ge då avguden vad honom tillkommer.
72. Min son, ge åt den hand som förut var mättad men nu är hungrig; ge inte åt den hand som förut var hungrig och nu blivit mättad.
73. Min son, se inte på en kvinna som är vacker och var inte nyfiken på den skönhet som inte är din, ty kvinnans skönhet har fått många att förgås och hennes kärlek har varit som en brinnande eld.  
74. Min son, låt den vise ge dig många slag, men låt inte dåren smörja dig med väldoftande salvor.
75. Min son, låt inte din fot ränna efter din vän, ty då kan han tröttna på dig och fatta avsky till dig.
76. Min son, sätt inte gyllene ringar på ditt finger när de inte är dina så att inte dårarna gör narr av dig.

    Detta var vad Ahikar lärde sin systerson, Nadan

Fortsättningsvis skriver Ahikar följande om Nadan:

     Ja, jag, Ahikar trodde att allt jag lärt Nadan också skulle få grepp om hans hjärta. Jag tänkte att han också skulle ta min plats vid kungens hov. Men jag kunde inte veta att Nadan inte lyssnade på mig, utan förkastade mina ord som agnar för vinden. Han for hem och sade: ”Min far, Ahikar, har blivit gammal och står vid gravens rand. Hans förstånd börjar bli svagt och hans omdöme sviktar.” Min son Nadan slog mina tjänare brutalt, våldförde sig på dem och dödade dem. Han hade inget förbarmande med mina tjänare och tjänarinnor fastän de var duktiga, omtyckta och pålitliga. Mina hästar slog han ihjäl och han lemlästade mina mulor.

     När jag insåg att min son gjorde sig skyldig till så avskyvärda ting, förebrådde jag honom och sade: ”Nadan, min son, våga inte att lägga din hand på min egendom! Min son, det står skrivet: ’Vad handen inte kämpat sig till, visar inte heller ögat någon hänsyn.’ Sedan berättade jag för min herre konung vad som hänt. Och talade och sade: ”Så länge Ahikar lever, skall ingen bemäktiga sig hans rikedomar!” Men när Nadan såg sin bror Nabuzardan i mitt hus, blev han rasande och pratade att fadern blivit alldeles från sina sinnen. Han fnyste föraktfullt åt mina visdomsord och anklagade mig för att istället ge min förmögenhet till Nabuzardan. Han fick också för sig att jag ville kasta honom ur mitt hus. När jag, Ahikar, hörde hans anklagelser sade jag: ”Ack, att min son Nadan finner min visdom så motbjudande och förbannar mig för mina visa ord!”

     Då min son Nadan hörde detta blev han ännu mer rasande och skyndade sig till slottsvakten med ont i sinnet. Han satte sig att skriva brev till två kungar som var fiender till min herre kung. Det ena brevet var till Akhi, Hamselims son, kung av Persien och Elam.

Nadans brev hade följande ordalydelse: ”Hälsningar från Ahikar, kunglig skrivare och sigillbevarare hos kungen. När du får detta brev, kom upp och möt mig. Jag skall hjälpa dig att erövra landet utan att gripa till vapen.”

 Han skrev ytterligare ett brev med följande ordalydelse: ”Hälsningar från Ahikar, kunglig skrivare och sigillbevarare hos kungen. När du får detta brev, kom och möt mig den tjugofemte dagen i månaden Ab ^(Augusti) vid Örnens dal, som ligger i söder. Jag skall hjälpa dig att erövra staden utan att gripa till vapen. ”

Han skrev breven om det varit min handstil, förseglade dem med det kungliga sigillet och gick sedan sin väg. Slutligen skrev han också ett brev till mig och fick det att se ut som om det kom från min kung.

Det löd på följande sätt: ”Hälsningar från din herre kung till Ahikar, min skrivare och sigillbevarare. När du får detta brev, samla ihop din här vid berget Sis. Kom sedan och möt mig den tjugofemte dagen i månaden Ab vid Örnens dal, som ligger i söder. När du ser mig komma skall du ställa upp din här mot mig som om du är redo till anfall. Ty Farao, konungen av Egypten, har sänt hit sina budbärare för att se min mäktiga krigshär."

     Min son Nadan sände detta brev till mig med några av kungens tjänare. Sedan tog han de två andra breven han skrivit. Han gav sken av att verkligen ha funnit dem och läste upp dem för kungen. När min herre konung hörde dem klagade han och sade: ”O Gud, vari har jag försyndat mig mot Ahikar för att han skall göra mot mig på detta sätt?” Min son Nadan svarade till kungen: ”Min herre, oroa dig inte och bli in förtörnad. Stig upp och låt oss fara till Örnens dal vid den tidpunkt som nämns i brevet. Om det är sant, skall det bli som du befaller.

     Så slog min son Nadan följe med min herre konungen och de kom mot mig till Örnens dal. De såg den stora hären som jag samlat ihop. När jag fick syn på kungen ställde jag upp min här i slagordning, precis som det stod i brevet. När kungen såg det greps han av stor rädsla. Men min son Nadan svarade och sade till honom: ”Oroa dig inte över detta, min herre konung! Vänd hem och gå lugnt in i din kammare, så skall jag hämta Ahikar till dig.” Då for min herre konungen tillbaka hem.

     Min son Nadan kom fram till mig och sade: ”Allt du gjort är gott och väl. Konungen har prisat dig storligen och befaller dig att upplösa hären så att var och en kan fara hem till sig. Sedan vill konungen tala med dig. När jag kom till kungen såg han på mig och sade: ”Så nu har du kommit, Ahikar, min skrivare, du som blivit rikligt lönad av mig? Nu har du vänt mig ryggen och ställt dig på mina fienders sida.” Han räckte mig de brev som skrivits i mitt namn och förseglats med mitt eget sigill. När jag läste dem blev min tunga stum och mina lemmar förlamade. Jag försökte att komma på något enda av mina visdomsord, men fann intet att säga. Min son Nadan vände sig då till mig och sade: ”Bort från konungens åsyn, gamle dåre! Dina händer ska fängslas med bojor och dina fötter i järn!”

     Då vände sig kungen bort och befallde Nabusemakh ”Gå nu! Dräp Ahikar! Halshugg honom och gräv ner hans huvud hundra alnar från resten av kroppen!” Men jag föll ner inför kungens fötter, tillbad honom och sade: ”Min herre och Konung! Du må leva i evighet! Förvisso behagar det dig att döda mig. Så ske din vilja. Dock vet jag att jag intet ont har gjort dig. Men, Herre, låt mig istället få dö utanför porten till mitt hus och låt min kropp sedan få en grav!” Kungen sade till Nabusemakh: ”Gå! Dräp Ahikar utanför porten till hans hus och lämna kvar hans kropp så att han får en grav!” Då sände jag, Ahikar, bud till Eshfagni, min fru, och bad henne: ”Samla döttrarna av min stam, ett tusen och en jungfru. Klä dem i sorgdräkt och låt dem klaga och sörja och gråta över mig. Sänd dem att möta mig och låt dem ordna för min begravningshögtid innan jag dör. Laga en festmåltid, duka upp borden och bjud Nabusemakh och hans parthiska krigare till festen. Gå sedan ut och möt dem, hälsa dem välkomna och ta in dem i festsalen. Även jag skall komma som gäst i mitt eget hus.”

     Eshfagni, som var en mycket klok hustru, förstod genast mina avsikter och gjorde som jag bad henne. Hon gick ut och mötte dem och tog dem sedan in i mitt hus. De åt måltiden, som min hustru själv serverade, ända tills de druckna föll i sömn. Precis som de satt. Då steg jag, Ahikar in och sade till Nabusemakh: ”Se till Gud och minns den kärlek som band oss samman, min broder” Sörj inte över min död! Minns även att kungens far, en gång dömde dig till döden. Jag skonade ditt liv, ty jag visste att du var oskyldig. Jag gömde dig tills konungen ångrat sig. När jag sedan förde dig till honom, gav han mig dyrbara gåvor och jag fick med mig stora skänker hem. Skona nu mitt liv även du, som en gottgörelse för min välgärning. Men låt ingen få veta att jag lever, ty jag vill inte ge kungen anledning att anklaga dig för något. I mitt hus finns en slav som sitter i fångenskap. Marzifan är hans namn. Han är dödsdömd. Sätt på honom min dräkt och låt dina parthiska krigare verkställa domen. Dräp inte mig, ty jag är oskyldig!” När Nabusemakh hörde mig blev även han djupt berövad. Han tog min klädnad och satte den på slaven som satt fängslad i mitt hus. Sedan väckte han sina krigare, som ännu var rusiga av vinet. De dräpte slaven och begravde huvudet hundra alnar från resten av kroppen.

     Så spred då nyheten i hela landet att kungens skrivare, Ahikar, var död. Men tillsammans med sin hustru Eshfagni gjorde Nabusemakh i ordning ett gömställe åt mig nere i källarvalven. Den var tre alnar brett och fem alnar högt. De gav mig bröd och vatten och gick sedan till kungen för att tala om att Ahikar var död. När männen fick höra det grät de och kvinnorna vanställde sina ansikten och ropade: ”Ve oss, O Ahikar, du kloke och vise skrivaren! Du som bevarat vårt land från förgängelse! Din like kommer aldrig mer finnas bland oss!” Då kallade kungen till sig min son Nadan och sade: ”Gå hem och ordna en begravningshögtid över din fader Ahikar och kom sedan tillbaka hit!” Men när min son Nadan kom hem, brydde sig inte om att hedra mig med någon begravningshögtid. Inte heller hedrade han mitt minne. Istället bjöd han in skamlösa och oanständiga människor i mitt hem. De sjöng och gladde sig medan han slet sönder kläderna på mina älskade tjänare och tjänarinnor och piskade de utan förbarmande. Inte heller visade någon respekt för min hustru Eshfagni utan sökte skamligen göra vad blott den äkta mannen får göra med sin hustru. Och Jag, Ahikar, låg instängd i den mörka källarhålan och hörde mina bagare, kockar och betjänter gråta och klaga inne i mitt hus. 

     Efter några dagar kom Nabusemakh och öppnade för mig och muntrade upp mig med mat och dryck. Jag sade till honom: ”Kom ihåg mig i dina böner när du gått härifrån. Bed: ’O Du Rättvise och rättfärdige Gud som skänker nåd till världen. Hör din tjänare Ahikars böner och minns att han offrade både göddaoxar och spädalamm till dig. Nu sitter han instängd i en mörk källarhåla och kan inte se något ljus. Varför frälser Du honom inte när han ropar till Dig, Herre? O Herre, jag ber Dig, hör min broders röst!” Farao, kungen av Egypten, blev mycket sorgsen när han fick höra att jag, Ahikar, var död.

Han skrev följande brev till min herre konung: ”Farao, Konungen av Egypten, hälsar dig. Jag vill bygga ett palats som sträcker sig mellan himmel och jord. Sök upp och sänd därför en man från ditt kungarike till mig. En skicklig byggmästare som kan råda mig i allt jag vill veta. När du sänt honom till mig, vill jag skänka dig tre års skatteintäkter från Egypten. Men om du inte sänder hit någon som kan hjälpa mig, måste du sända tillbaka mina sändebud med tre års skatteintäkter från ditt land.”

     När kungen fick höra brevets innehåll kallade han genast till sig rikets alla hovmän och ädlingar och sade: ”Vem av er kan fara till Egypten och råda Farao i allt han önskar veta? Han skall uppföra ett palats som Farao tänker bygga och sedan ta med sig tre års skatteintäkter från Egypten och återvandra hit.” När adelsmännen hörde det svarade de: ”O herre och konung, du som vet att det inte endast under din regeringstid utan också under din faders tid var det bara skrivaren Ahikar som kunde lösa sådana gåtor. Nu får vi höra med hans son Nadan, som fick sin undervisning och vishet av fadern.” När Nadan hörde det, ropade han till kungen: Inte ens gudar kan utföra något liknande, än mindre människor. När kungen hörde det, greps han av stor ängslan, och steg ner från sin tron och satte sig på golvet och klagade: ”O ve mig, du vise Ahikar, att jag lät dräpa dig för en gosses ord! Vem kan nu bistå mig som du gjorde i en sådan här stund? Jag skulle ge honom din vikt i guld!”

     När Nabusemakh fick höra det, föll han till kungens fötter och sade: ”Den som trotsat sin herres befallningar är skyldig till döden. O herre, jag har trotsat din konungsmakt. Så befall därför att korsfästa mig. Ahikar lever, trots att du befallde mig att dräpa honom.” När kungen hörde hans bekännelse ropade han: ”Låt höra! Låt höra, Nabusemakh! Låt mig höra, du gode och kloke tjänare som inte vet av något ont! Om det är verkligen som du säger och kan bevisa att Ahikar är vid liv, skall jag som gåva skänka dig hundra talenter silver och femtio talenter purpur.” Nabusemakh svarade och sade: ”Lova mig då, min herre kung, att jag inte befinns skyldig till andra försyndelser inte heller skall beskyllas för denna synd.” Då räckte kungen honom sin högra hand. Kungen lät omedelbart köra fram sin vagn och for med stor hast till mitt hus och befriade mig från mitt fängelse. När jag släppts fri, kastade jag mig för konungens fötter. Mitt hår hade växt ner över axlarna och mitt skägg nådde ända ner till bröstet. Min kropp nedlortad och illaluktande och mina naglar långa som örnens klor.

     När kungen fick se mig, grät han och blygdes för mig. Med djup sorg talade han till mig: ”Det var inte jag som begick denna synd mot dig, Ahikar, utan din son du själv fostrat. Han ensam försyndade sig mot dig.” Då svarade jag och sade till kungen: ”Eftersom jag nu åter fått se ditt ansikte, min herre, finns det inget ont i mina tankar.” Kungen sade: ”Gå nu in i ditt hus, Ahikar. Du behöver klippa av håret, råka dig och tvätta av smutsen. Vila dig och hämta nya krafter i 40 dagar och kom sedan till mig.” Således gick jag in i mitt hus och stannade där i nästan 30 dagar. När jag vilat ut, sökte jag upp konungen. Han frågade: ”Ahikar, har du sett brevet från Farao, konungen av Egypten, har skrivit till mig?” Jag svarade: ”Min herre och konung, bekymra dig inte över den här saken. Låt mig fara till Egypten och bygga ett palats åt Farao. Jag skall svara på alla hans frågor och återvända med tre års skatteintäkter från Egypten.” Konungen blev mycket glad över mitt svar och skänkte mig gåvor. Nabusemakh satte han att råda över alla.

    Jag skrev ett brev till min hustru Eshfagni med följande ordalydelse: ”När du får detta brev, säg till mina jägare att fånga två örnungar. Säg också till repslagarna att göra linor av hampa åt mig. Längden på varje lina skall vara tusen alnar och som ett lillfinger i grovlek. Säg också till snickarna att göra burar till örnens ungar. Sänd sedan hit Ubael och Tabshelim, de två gossebarnen som ännu inte lärt sig att tala. Lär de att säga så här: ”Låt byggarna få lera, murbruk och tegel, ty de är sysslolösa!”

     Min hustru Eshfagni gjorde allt jag bad henne. Då talade jag till kungen och sade: ”Min herre, nu kan du ge befallning om att sända mig till Egypten.” När kungen befallde mig att åka, rustade jag mina soldater och for iväg. När vi nådde den första anhalten, släppte jag ut örnens ungar och band fast deras fötter och satte upp gossebarnen på deras ryggar. Örnens ungar flög högt upp i skyn och pojkarna ropade som de blivit tillsagda: ”Låt byggarna få lera, murbruk och tegel, ty de har inget att göra!” Så drog jag ned de igen.

      När vi väl var framme i Egypten, gick jag raka vägen till kungens palats. Hovmännen sade till kungen: ”Mannen som konungen har sänt har kommit nu.”  Farao lät visa mig till mitt rum och följande dag fick jag företräde hos honom. Jag tillbad honom och önskade honom frid. Farao svarade och sade: ”Vem är du?” Jag svarade honom: ”Jag heter Abikam och är ett av de avskyvärda småkrypen i mitt rike”. Kungen frågade då: ”Är jag så föraktad av din herre att han sänt ett av de avskyvärda småkrypen i sitt rike? Abikam, gå till ditt rum och kom tillbaka imorgon bitti.” Till sina hovmän sade han sedan: ”Kom hit imorgon bitti klädda i röda dräkter!” Själv klädde sig kungen i fint linne och satte sig på sin tron. När han kallade mig till sig frågade han: ”Vem ser jag ut att vara, Abikam, och vilka liknar mina hovmän?” Jag svarade och sade till honom: ”Min herre konung, Du är guden Bels like och dina hovmän som hans präster!” Åter talade han till mig och sade: ”Gå till ditt rum och kom tillbaka imorgon bitti!”

     Farao befallde sina hovmän: ”Kom tidigt imorgon, klädda i vitt linne!” Själv klädde sig kungen i en vit dräkt och satte sig på sin tron. När han kallade på mig, frågade han mig: ”Vem ser jag ut att vara, Abikam, och vilka liknar mina hovmän?” Jag svarade och sade: ”Min herre och konung, du är solens like och dina hovmän som dess strålar.” Återigen uppmanade han mig att gå till mitt rum och återkomma följande morgon. Han befallde nu sina hovmän: ”Tidigt i morgon skall ni klä er i svart.” Själv klädde han sig i en karmosin röd dräkt och sedan kallade han på mig. Han frågade mig: ”Vem ser jag ut att vara, Abikam, och vilka liknar mina hovmän?” Jag svarade: ”Min herre och konung, du är månens like och dina hovmän som stjärnorna.” Så uppmanade han mig åter att gå till mitt rum och komma igen nästa morgon. Nu befallde han sina hovmän att klä sig i dräkter med olika färger och lät sätta upp röda förhängen för dörrarna i palatset. Farao själv klädde sig i en rikt broderad dräkt. Han kallade på mig och jag blev förd för honom. Han frågade: ”Vem ser jag ut att vara, Abikam, och vilka liknar mina hovmän?” Jag svarade: ”Min herre och konung, du är som vårens tid och dina hovmän som vårens blommor.”

     Då sade farao till mig: ”Först liknade du mig vid guden Bel och mina hovmän vid hans präster. Andra gången liknade du mig vid månen och mina hovmän vid stjärnorna. Fjärde gången liknade du mig vid vårens tid och mina hovmän vid vårblommor. Säg mig nu, Abikam, vid vem liknar du din egen herre?” Jag svarade och sade till honom: ”Det vore mig fjärran att nämna min herre kung i din närvaro. Min herre kung är som Himmelens Gud och hans hovmän som ljungeldar uppe bland molnen. Ja, när han så önskar, formar han regn och dagg och hagel. När han dånar som åskan, hindrar han solens uppgång och gör dess strålar osynliga. Han kan hindra Bel att komma och vandra fram på gåtorna och gör så att hans hovmän inte syns. Han kan hindra månen att lysa och stjärnorna att tändas.

     När Farao hörde detta blev han ytterst förtörnad och sade till mig: ”Jag bönfaller dig vid din herres liv, vad är ditt namn?” Jag svarade och sade: ”Jag är Ahikar, skrivare och sigillbevarare hos kungen. Farao sade till mig: ”Är det då inte sant att din herre dräpt dig?” Jag sade: ”Jag lever ännu, min herre och konung, ty Gud räddade mig undan något som mina händer aldrig gjort.” Farao sade: Gå till ditt rum, Ahikar, och kom tillbaka imorgon. Då skall du berätta någonting som varken jag eller mina hovmän eller någon annan här i riket har hört.”

     Sålunda satte jag mig och mediterade i min ensamhet och skrev sedan följande brev till min herre kung: ”Farao, Egyptens konung hälsar dig herre konung. Konungar behöver varandra, men även bröder behöver varandra. För närvarande är mina tillgångar mycket små och i mina skattkammare finns nästan inget silver kvar. Ställ därför niohundra talenter ur din skattkammare till mitt förfogande. Jag skall snart betala tillbaka dem."

     Jag vek ihop brevet och tog med det till Farao när han kallade på mig. Jag sade till honom: ”Kanske står det något i det här brevet som du inte hört förut?” Men när jag läste upp brevet för Farao och hans hovmän, ropade de som Farao befallt dem: ”Det där har vi hört tidigare. Det är då visst och sant!” Då sade jag till dem: ”Ja, i så fall finns det en skuld på niohundra talenter som Egypten måste betala till mitt land.” När Farao hörde det blev han förbluffad. Han talade till mig och sade: ”Jag tänker bygga ett palats mellan himmel och jord som skall vara tusen alnar högt."

     Då släppte jag ut örnungarna och band deras fötter. När jag lyft upp gossebarnen ropade de: ”Låt byggarna få lera, murbruk och tegel, ty de har inget att göra!” När Farao hörde det blev han förbryllad. Jag, Ahikar, tog då en piska och skrämde hovmännen på flykten. Farao ropade uppbragt: ”Har du blivit alldeles galen, Ahikar? Vem ska bära upp någonting till de där barnen?” Då svarade jag: Säg inget ont om det som bara angår min herre konung. Om han vore här skulle han kunna bygga flera palats på en gång.” Farao svarade: ”Bry dig inte om palatset, Ahikar. Gå nu till ditt rum och kom tillbaka imorgon."

     Följande morgon kallade han på mig och sade: ”Ahikar, kan du tyda denna gåta? Din herres hingstar gnäggar i ditt land så att våra ston hör de ända hit och får missfall.” Då lämnade jag Farao och befallde mina tjänare att fånga en katt. Jag slog och plågade den ute på gåtorna i staden. När egyptierna såg det, gick de till Farao och sade: ”Ahikar gör folk upprörda och förnedrar oss. Han har nämligen tagit en katt som han slår och plågar ute på gåtorna.” Farao kallade då på mig och frågade när jag kom till honom: Varför skymfar du oss på det här viset?” Jag svarade: ”Den här katten har orsakat mig stora skador, ty min herre hade gett mig en tupp med mycket vacker stämma. Varje gång den gol, förstod jag att min herre ville mig något och då gick jag till min herres palats. Under den gångna natten smög sig den här katten ända in i landet och bet huvudet av min tupp och vände sedan tillbaka hit. ”Farao svarade: ”Så vitt jag kan se, Ahikar, har din höga ålder gjort dig fullständig vansinnig. Härifrån till ditt land är det 360 mil. Hur kan du påstå att den här katten hann springa fram och tillbaka på en enda natt och bita huvudet av tuppen?” Jag svarade: ”Om det är 360 mil från Egypten till mitt land, hör kan då dina ston höra min herres hingstar och få dödfödda föl?”

     När Farao hörde det blev han mycket förargad och sade: ”Ahikar, förklara den här gåtan för mig. Högts uppe på en pelare finns det tolv cederträd. I varje ceder finns det trettio hjul och i varje hjul finns två rep. Den ena är vitt och den andra är svart. ”Jag svarade och sade till honom: ”Herre, den här gåtan förstår till och med boskapsherdarna i vårt land. Pelaren, som du talar om, är året. De tolv cederträden är årets tolv månader. De trettio hjulen är månadens trettio dagar. De två repen, ett vitt och ett svart, är dagen och natten.”

     Då uppmanade Farao mig: ”Tvinna samman fem rep av flodens sand åt mig.” Jag svarade: ”Herre, säg åt ditt folk att hämta ett rep av sand från din skattkammare så skall jag göra likadant.” men farao sade: ”Om du inte klarar det här, tänker jag inte ge dig den egyptiska skatten.” Jag satte mig ner och funderade över hur jag nu skulle gå tillväga. Sedan gick jag runt kungens palats och borrade upp fem håll i palatsets östra mur. När solen lyste in genom hålen, stödde jag sand i dem så att solstrålarna framträdde som om sanden tvinnades in genom hålen. Sedan sa jag till Farao: ”Herre, säg nu till ditt folk att ta upp dessa, så att jag kan tvinna fler rep.” När Farao och hans hovmän såg det, blev de häpna. Men Farao gav befallning om att hämta överdelen av en sprucken kvarnsten till mig. Han sade: ”Ahikar, laga den här kvarnstenen åt oss.” Då gick jag och skaffade underdelen av kvarnsten och slängde den framför Faraos fötter och sade: ”Herre, eftersom jag är främling här och saknar verktyg, vill jag att du ber stenhuggarna att hugga sönder den här understenen som passar ihop med den övre stenen. Sedan skall jag se till att den omedelbart blir hel igen.”

     Skrattande sade Farao: ”Den dag Ahikar föddes må vara välsignad för Egyptens gud. När jag nu sett att du är vid liv, vill jag att det skall vara en stor dag och ordna en fest. Sedan skänkte han mig tre års skatteintäkter från Egypten. Jag reste genast hem och fick företräde hos min kung. Han skyndade mig till mötes och hälsade mig med stor glädje. Han ställde till en stor fest och lät mig sitta närmast högsätet. Han sade: ”Be om vad du vill, Ahikar!” Jag bugade mig för kungen och sade: ”Vad du än vill skänka mig, skall du ge till Nabusemakh, eftersom han räddat mitt liv. Vad mig själv beträffar herre, ber jag blott att du ger mig min son Nadan, så att jag kan ge honom ytterligare en läxa. Han har förvisso glömt vad jag först lärde honom. ”Kungen befallde då att lämna min son Nadan i mina händer och sade: ”Gå nu hem, Ahikar, och gör vad du anser vara bäst för din son Nadan. Ingen får röra ett finger för att rädda honom ur dina händer.”

     Jag tog då med mig min son Nadan och förde honom hem till mitt hus. Jag kedjade fast honom med järn bojor som vägde tjugo talenter och satte fast bojorna i stora järnringar. Jag satte också på honom ett halsjärn, lät prygla honom med tusen piskrapp över hans skuldror och tusen piskrapp över hans rygg. Jag satte honom utanför ingången till mitt palats och gav honom bara en ring mängd bröd och vatten jag lät min tjänare Nabuel stå vakt och sade till honom: ”Tag en skrivplatta och anteckna allt som jag säger till min son Nadan när jag än går in eller lämnar huset.”

     Sedan vände jag mig till min son Nadan och sade: ”Min son, den som inte har sina öron att höra med, måste man tvinga att lyssna med hans eget nackhår.” Min son Nadan svarade och sade: ”Varför är du så ond mot din son?” Jag svarade honom och sade: Min son jag har satt upp dig på en hederstron, men du störtade mig från min tron. Vad mig anbelangar har min rättfärdighet frälst mig.”

-          Du har varit för mig, min son, lik en skorpion, som stinger en klippa. Klippan sade då till den: ”Du har stungit ett oskyldigt hjärta.” Skorpionen stack då en nål och folk sade till den: ’Du har stungit en gadd som är giftigare än din egen’.

-          Min son, du har varit för mig likt en gasell som stod och åt av ett sumak träd. Sumak trädet sade: ”Varför äter du mig, när du vet att man använder mig till att garva ditt skinn?” Gasellen svarade: ”Jag äter av dig medan jag är ännu vid liv. När jag är död drar de upp dig med rötterna.”

-          Min son, du har varit för mig likt en man som kastade en sten mot himlen. Den nådde inte ända upp till himlen, men han drog sin egen försyndelse mot Gud över sig.

-          Min son, du har varit likt en man som såg sin broder skaka av sköld och hämtade en kanna vatten som han hällde över honom.

-          Min son, jag skall vara glad om du kunnat ta min plats även om jag inte var vid liv. Betänk, min son, om så grissvansen blev sju alnar lång, skulle den aldrig kunnat bli som hästens. Om dess hår så blev mjukt som ull, skulle den heller aldrig kunna smycka den fria mannens axlar

-          Min son, jag har sagt att du skulle efterträda mig. Du skulle också få ärva mitt hus och min förmögenhet. Men det behagade inte Gud. Han hörde inte dina böner.

-          Min son, du har varit för mig som ett lejon som råkade på en åsna en tidig morgon och sade: ”Välkommen min herre Kyrios!’ Men åsnan svarade: Måtte samma välkomsthälsning vederfaras den som band mig igår kväll utan att fästa grimman, så att jag inte fått se ditt ansikte.”

-          Min son, en snara blev lagd på gödselstacken. En sparv fick syn på syn på den och svarade: ”Vad gör du här?’ Snaran svarade: ”Jag ber till Gud?’ Sparven sparade: ’Men vad har du i munnen?’ Snaran svarade: ’Bröd åt gästerna.” Då hoppade sparven fram och tog den, men snaran tog tag om sparvens strupe. Sparven greps av skräck och sade: ”Om det här är dina gästers bröd, måtte dina böner aldrig bli hörda av Gud som du ber till.”

-          Min son, du har varit för mig likt en oxe som tjudrades vid ett lejon. Men lejonet vände sig om och dräpte honom.

-          Min son, Du har varit för mig likt skalbaggen som fördärvade kungens kornbodar. Men skalbaggen i sig är helt obetydlig.

-          Min son, du har varit för mig likt en gryta, som fick handtag av guld, men dess botten går inte att göra rent från sot.

-          Min son, du har varit för mig likt husbonden som sådde tjugo skäppor korn på en åker^. Men när han skördade gav det honom bara skäppor ^{(torra varor).} Då sade han till åkern: ”Vad jag sått har jag fått skörda. Men du har dragit skam över ditt namn, eftersom du bara gjort en skäppa av en skäppa. Hur ska jag nu leva?”

-          Min son, du har varit för mig likt… fågeln som inte själv kunde undgå döden, men med sin stämma dödade sina bröder och systrar.

-          Min son, du har varit för mig likt en bock som ledde sin hjord till slakthuset, men han kunde ändå inte rädda sitt liv.

-          Min son, du har varit för mig likt en hund som gick in i krukmakarens ugn för att värma sig. När den blivit varm reste den sig och började skälla på dem.

-          Min son, du har varit för mig likt ett svin som gick och badade. När det fick syn på en gyttjepöl, gick det ner och rullade sig i gyttjan. Då ropade det till andra svinen: ”Kom och bada!”

-          Min son, jag har mitt finger mot din mun och ditt finger har du lagt på dina ögon. Varför lät jag fostra dig, din lurendrejare, eftersom du kastar så lystna blickar på äpplen?

-          Min son, hunden som äter sitt villebråd blir vargarnas byte. Hunden som inte vill ägna sig åt träget arbete skall kapas av ända upp till skuldran. Ögat som inte kan se, skall korpen spetsa på sin näbb.

-          Vad gott har du gjort mig, min son, att jag gjorde dig till arvinge för att jag skulle kunna minnas dig och för att min själ skulle finna tröst i dig.

-          Min son, om gudarna stjäl, vid vem skall de då förmå människor att sätta sin tilltro? Lejonet som stjäl en bit mark, hur skall det kunna sätta sig ned och äta den.?

-          Min son, jag lät dig se konungens anlete och skänkte dig stor ära. Men du har valt att göra mig ont.

-          Min son, du har varit för mig likt trädet som talade till timmerhuggaren: ”Om det inte funnits något av mig i era händer, skulle ni inte ge er på mig.

-          Min son, du har varit för mig likt svalungar som föll ur sitt bo. En katt fångade de och sade: ”Om det inte vore jag, skulle det kunnat gå er mycket illa.’ Då frågade de: Är det därför du stoppat in oss i din mun?’

-          Min son, du har varit för mig likt katten, som man förmanade: ’Sluta upp med att stjäla så får du gå in och ut ur konungens palats som det behagar dig.’ Men katten svarade: ”Om jag hade silverögon och guldöron, vill jag inte sluta upp med att stjäla.”

-          Min son, du har för mig varit lik en orm som man trädde upp på en törnbuske och kastade ner i en flod. Men en varg såg dem och sade: ”Den onde rider på den onde, men någon som är ännu värre bär iväg med dem.” Ormen sade till vargen: ”Om du har varit här, skulle du få sona det som geten och hennes killingar gjort.”

-          Min son, jag såg en get ledas in i slakthuset. Men eftersom dess stund ännu inte var kommen, fick den återvända hem och såg sina barn och barnbarn.

-          Min son, jag har sett åsneföl som dräpt sina egna mödrar.

-          Min son, jag har gett dig att äta av livets goda. Du, min son, har gett mig att äta bröd gjort av aska. Men jag har ändå inte gjort dig mätt.

-          Min son, jag smorde dig med ljuvlig balsam. Men du, min son, drog mig i smutsen.

-          Min son, jag fostrade dig till att bli likt ett cederträd. Men du har förödmjukat mig och förgiftat mig med din syndfullhet.

-          Min son, jag rustade dig likt ett högt torn och sade: ”Om fienden skulle överfalla mig, kan jag söka skydd hos dig.” Men när du fick syn på fienden böjde du knä för honom’.

-          Min son, du har varit för mig likt mullvaden som kom upp ur jorden för att motta solen, eftersom han hade dålig syn. En örn fick syn på honom, slog sina klor i den och flög i väg.

Min son Nadan vände sig till mig och sade: ”Fader, sådant må dig vara fjärran. Gör med mig vad din barmhärtighet bjuder, ty även Gud (visar barmhärtighet) över dem som syndar och ger de sin förlåtelse. Må även du förlåter mig denna dårskap. Må folk väl anse mig fördärvad, bara du inte tänker så illa om mig.” Jag svarade honom och sade:

-          Min son, du har varit för mig likt en palm som växte vid en flod och lät sina frukter falla ner i vattnet. När dess herre kom för att hugga ner den sade den till honom: ”Låt mig stå ännu ett år så ska jag ge dig johannesbröd.” Men herren svarade: ’Du har varit flitig med det som är ditt. Hur skall du kunna vara flitig med det som inte är ditt?’

-          Min son, folk frågade vargen: ’Varför går du alltid i fårens fotspår?’ Han svarade: ”Dammet som dem rör upp är så hälsosamt för mina ögon.” Då tog de in vargen i en skolsal. Läraren sade: ’Alaf, Beth’ ^{(Alfa, Beta).}’ Vargen svarade: ’Safurto, Farunto’ ^{(Killing, Lamm)}.

-          Min son, jag lärde dig att det finns en Gud. Men du uppförde dig illa mot goda tjänare och slår dem som är utan synd. Ty lika väl som Gud skonat mitt liv tack vare min rättfärdighets skull så skall han omintetgöra dig för dina missgärningars skull’.

-          Min son, man lade åsnans huvud på ett fat och ställde det på bordet. Men det rullade ned på golvet och hamnade bland soporna. Då sade folk: ’Han ställer bara till förtret för sig själv. Det finns ingen heder i honom’.

-          Min son, du har besannat ordspråket som lyder: ’Tag din systers son under din arm och krossa honom mot en sten’. Men Gud som bevarat mitt liv, han skall döma mellan oss.

-          I samma stund svällde Nadan som en vinäger och dog. Ty den som gör gott skall med gott belönas. Men den som gör ont skall med ont belönas. Den som gräver en grop åt sin nästa fyller den med sitt eget högmod. Pris ske Gud och må hans nåd vila över oss.

Så slutar de ordspråk som det arameiska geniet Ahikar skrivit.

Den vise och rådige tjänaren hos kungen av BETH ARAMAYA, Tvåflodslandet.

-------------------------------------------------------------------------------------------------------------

     I egyptiska handskrifter från 500-talet f Kr, som hittades vid utgrävningar på ön vid Nilen i början av 1900-talet, har arkeologer funnit texter som har stora likheter med den här berättelsen. Ahikars namn återfinns också i en grekisk version av Tobits bok i Gamla Testamentets apokryfiska böcker. Filosofen Demokritos (460-370-talet f Kr) har gjort översättningar av Ahikars ordspråk och dikter till grekiska. En annan filosof Posidonio (135-51-talet f Kr) säger sig också ha gjort en sammanställning av dem i en av sina böcker. Kopior av Ahikars skrifter på arameiska finns bevarade vid Universitetet i Cambridge i England (regnr 750). Dessa skrifter har sedan publicerats av Madam Agnisya Smith år 1898. Ahikars fabler har fungerat som modell för både Aisopos och Lokman Hakim. Det grekiska namnet Aisopos betyder ”fabeldiktare”. Aisopos (620-560-talet f Kr) var en frygisk slav hos Ladmon i den arameiska staden Samosata (dagens Samsat i Turkiet) på 500-talet f Kr. Denne sägs ha blivit dödat på grund av sin spydighet. En legend berättar att han skrev fabeln ”Grodorna som önskade sig en kung” enbart för att uppvigla Atenarna mot tyrannen Peisistratos (608-527-talet f Kr).

     De fabler som tillskrivs Aisopos, är korta berättelser där framförallt djur, träd, växter, och naturkrafter får mänsklig gestalt. Fabeln var från början en muntlig folkdikt. Men blev redan under antiken en höglitterär genre, som från Aisopos berömda fabler över den franske 1700-talesförfattaren La Fontaine och löper till Walt Disneys serier i vår egen tid.

     Lokman Hakin är ett känt namn i den turkiska historien. Han finns med i så många legender och berättelser att det inte går att sluta sig till vem han var i verkligheten. Hans berättelser sägs härstamma från det arameiska geniet Ahikar. Legenden säger att han levde i 600 år och att han blev vitt omtalad för sin förmåga att lösa olika slags problem. Själva namnet Lokman Hakim kan mycket väl vara en pseudonym ^(påhittat). ”Hakim” är nämligen en turkisk titel med betydelsen ”lärd” eller ”vis”. Med tiden kom det att uttalas ”hakim” (=läkare) i hela Mellanöstern och Turkiet.

     När det kommer till kritan är det emellertid inte omöjligt att Ahikar, Aisopos och Lokman Hakim är i själva verket är en och samma person. En sådan tanke får delvis stöd av det förhållandet att vissa berättelser som tillskrivs Lokman Hakim också förekommer hos den arameiske-syrianske fabeldiktaren Sophos. Hans fabler utgavs år 1889 av Telif J Landsberger under titeln ”Die Fabeln des Sophos”. Vi kan bara spekulera i hur det förhåller sig i verkligheten. Fablerna i sig är nästan lika gamla som mänskligheten. I vilket fall som helst tillhör de en litterär genre som i alla tider har speglat våra mänskliga relationer.

-------------------------------------------------------

Ahikars fabler är översatta från arameiska av

hemspråksläraren, Melfono Erdes Salci-Hawsho

och finns i boken ”Den vise Ahikar” mars 2002.